onsdag 28 december 2011

DAMPAR!

Nu! Nu jävlar! Jag är sjukt taggat på träning. Jag är också jävligt koffeinstinn efter ett antal kaffekoppar. Det har nämligen inte alltid varit såhär övertaggat idag. Innan jag var såhär taggad så var jag trött. Man blir det när man går upp innan 06.00 för att jobba. Lyckligtvis har jag bara jobbat halvdag idag så katastroftrött som jag var igår är jag inte. Lyckligtvis. Idag jobbar jag med upprepningar upprepningar. Så att ni ska hänga med.

Eftersom att jag inte tränade i måndags (stark ångest) så var jag grymt sugen igår. Tyvärr hann jag inte med det då jag istället för att jobba till 17.00 som jag skulle, fick jag jobba till 19.00-ish. Det innebar att jag var hemma en bit efter 20.00, för bussen ska ju såklart vara både smockfull och försenad (bittra rader att läsa om detta hittar ni på många ställen på Internet, således kommer ni icke finna det på den här bloggen då hela min image går ut på att vara kontroversiell och anti-mainstream). Då jag knappt hade ork att ens laga mat så blev det istället sängen direkt. Egentligen var det så att tränar man inte, då ska man fan inte få äta heller.

Så efter två (!) vilodagar och ett antal kaffekopper sitter jag här och skiter nästan ner mig av energi. Eller jag kanske bara är bajsnödig, vem vet egentligen? Varenda cell i min kropp vibrerar som ett övergött barn diagnostiserat med inte en, inte två, utan X antal bokstavskombinationer bokstavskombinationer. Det ska ni veta-eta. LUGNA MÄH!

Nu blir det skogsforcering.

måndag 26 december 2011

Livet

Tung resa till Uppsala på smockfyllt tåg idag. Imorgon väntar jobb. Det blir med all säkerhet ett rent helvete att leverera paket i jultrafik.

Men man vänjer sig.


fredag 23 december 2011

Rogaining!

Idag genomfördes det som jag under de senaste dagarna har förberett, nämligen Julruschen! En rogaining jag arrangerat i Köping. Det kom några lag som var intresserade av att springa, mestadels lokala förmågor men även några utsocknes, vilket var kul att se.

Tävlingen genomfördes med lyckat resultat och de flesta verkade vara nöjda efteråt. Då hade de som sprungit längst sprungit över 30 kilometer. Starkt! Bäst med hela arrangemanget var ändå att Cristian "Kungen" Larsson blev så jävla trött så han knappt kunde stå upp efteråt.

Allt som allt så tyckte de flesta att det var annorlunda och roligt och då blir det också kul att arrangera. Folk trodde att jag lagt ned mycket tid på detta men det har jag faktiskt inte. Jag måste i all ödmjukhet få säga att när jag gör saker så tar det inte lång tid men det blir alltid jävligt bra ändå. Idag var inget undantag.

Jag slänger upp kartan här för diverse quickroutare som känner sig nördiga men även för de som vill titta och redan nu anmäla sig till nästa års rogaining.

torsdag 22 december 2011

Julestress

Julestressen drabbar även mig, om än inte på samma sätt som de flesta tänker sig. Det är nämligen så att jag anmält mig själv frivillig, till mig själv, att arrangera Rogaining imorgon här i Köping. Jag hade tankar på det först i september och satte väl planen i verket för ganska länge sen. De flesta kontroller är utsatta och idag återstår de sista samt kartutskrift. Känns bra.

Igår blev det ett pass där jag sprang och satte ut kontroller. Det tog 2 timmar och 20 minuter så jag fick ett rätt bra pass ändå. Jag var lite orolig för att jag skulle hinna träna de här dagarna innan jul men tydligen så gick det. Dagen vet jag dock inte hur det blir för jag måste göra klart allting idag. OCH köpa julklappar.

Dagen innan julafton brukar vanligtvis spenderas på ett tretimmarspass någonstans i de västmanländska skogarna. Nu ska jag titta på när andra gör det. Kul på ett sätt, tråkigt på ett annat.

söndag 18 december 2011

Helgens begivenheter

De senaste dagarnas träning har varit... jobbiga. Inte jättejobbiga fysiskt men däremot mentalt. Det har tagit emot att antingen ta sig ut, eller att genomföra dem. Fredagens mörker tärde på mig. Lördagens snöblandade regn gjorde att jag hellre hade genomfört mina marathonintervaller i soffan. Dagens snöande väckte stort motstånd hos den där killen som gillar att sitta och stoppa i sig choklad och dra sig i tasken så fort det känns jobbigt. Efter 2.30h distanspass så höll han iallafall käften ("Men vafan, sluta skyll på mig!"... Käften sa jag!).

Men efter att ha genomfört träningarna och alla endorfiner har knullat runt i kroppen så känns allt mycket bra och träning är det bästa som finns. Nu väntar en skön kväll med de sista förberedelserna inför morgondagens lektioner, de sista för den här terminen.

fredag 16 december 2011

Odenvalla by night

Orientering handlar om att bemästra tre saker:

1. Kartan
2. Kompassen
3. Rädslan att gå vilse

Tar man bort kartan och kompassen ur ekvationen är det alltså bara rädslan att gå vilse kvar. Något som jag fick erfara på dagens träningspass.

Mitt feta arsle orkade inte masa sig ur sängen förrän sent på förmiddagen och kom ändå inte mycket längre än till köket för kaffekopp, och senare till toaletten för skitpaus.

Efter att ha stått ett tag i källaren och lirat gitarr och saxofon (ja, vafandårå?) så orkade jag äntligen sticka ut på dagens träningspass. Problemet var bara det att det hade hunnit skymma.

Snabbt löst, tänkte jag och tog fram min dammiga gamla pannlampa och begav mig ut på ingenting annat än Odenvalla Tur och Retur. Längst bort på rundan märker jag av att det orangeaktiga skenet börjar avta. "Var é vargen?!" hann jag tänka innan jag stängde av lampan för att kunna använda den i nödfall längre fram. "Här hittar jag ändå som i min egen ficka!"

Sagt och gjort, stigen tillbaka gick galant i mörkret, inte en pinne låg där den inte skulle under mina fötter. Efter någon kilometer till var jag dock tvungen att ta mig igenom ett skogsparti varpå jag satte igång pannlampan igen. Den lös i ungefär tre sekunder.

Efter det var det bara att anamma tidigare rundors erfarenhet, nynna på "Var é vargen?!", lyssna efter ljudet av E18 och försöka forcera den mörka skogen. Efter hårt slit kom jag äntligen fram till det numera nedrivna milspåret där jag återigen kunde trampa stig. Fortfarande i bäckmörker såklart.

Bemästra rädslan att gå vilse: Check!

Nu är det bara kartan och kompassen kvar.

torsdag 15 december 2011

Hurts like heaven!

Eftersom att jag i måndags genomförde en träning som mer liknade tortyr, i en backe som mer liknade en vägg, har jag sedan dess haft en otrolig träningsvärk i låren. Jag genomförde ändå två pass på tisdagen, ett rullskidpass och ett pass stig/skog-löpning på kvällen med OK Linné. Under gårdagen kunde jag knappt gå, än hellre springa, och att genomföra kvällens onsdagsnatt var utesluten.

Trots vilodag igår så var dagen också en pina närhelst jag skulle stå upp. Jag genomförde ändå ett träningspass på 50 minuter jogg, vilket kändes bra, så imorgon kör jag igång med den planerade träningen igen. Skönt ändå med träningsvärk så man inser att det inte ska vara så jävla kul hela tiden!

onsdag 14 december 2011

Julruschen!

Den 23:e december arrangerar jag en liten rogaining i Köping. Man tävlar två och två och tävlingen kommer innehålla diverse specialmoment som man annars inte kommer i kontakt med på vanliga tävlingar. Så vet ni att ni har vägarna förbi Köping just då så dra er inte för att slänga in en anmälan och anta utmaningen!

Inbjudan hittar du här.

måndag 12 december 2011

UTH ´11 med mera

Ännu en av höstens mer innehållsrika helger är till ända, nämligen Uppsala TräningsHelg. Konceptet startade när Ridderman bestämde sig för att bjuda in orienterare till sitt hem och erbjuda träningar. Konceptet har fastnat och blivit etablerat som ett måste bland den svenska orienteringseliten, självklart för att det är förstklassiga träningar som erbjuds. Detta år var inget undantag och många utmanande träningar har bedrivits, vilket kan ses i föregående inlägg samt på andra orienteringsbloggar här i världen.

Ridefelt ska ha tack för välarrangerad träningshelg och familjen ska även den ha tack för utlåning av bostad för många, inklusive jag själv.

Andra saker som händer nu är att jag väntar förtvivlat på snö som aldrig kommer. Jag är extremt sugen på att åka skidor av alla de slag. Utförs, uppförs, slättförs. Till och med sidledes. De norra delarna av landet har begåvats med detta fenomen, här på slätten står vi dock och slickar asfalt fortfarande. Det gör mig outhärdligt ledsen.

Fina vintervyer på tremilasnöpuls.

Jag är inte rädd för mörkret

Svårslagen start på dagen.

http://kent.nu/2011/12/12/nytt-album-i-april-turnedatum/

lördag 10 december 2011

FU-moments

Bara för att följa upp föregående inlägg och föregående träning kommer ännu en träning som sket sig upp här. Denna gången låg det dock inte i mina händer. Jag fick en gren i ögat där jag slog sönder linsen i två delar. Alldeles efter att jag tagit första kontrollen (den östra). Den ena delen fick jag ut efter lite petande. Den andra satt kvar och gnagde så jag var tvungen att springa tillbaka till KG och spola ögat efter att ha tagit mig till mål på första slingan. Till råga på det var jag rätt blind.

Tankar som gick runt i huvudet var: FU!


Vi tar en låt på det:



Whattefack-moments!

Årets UTH har tagit sin början och inleddes igår med en medeldistans och nattsprintintervaller. Den första träningen blev som en kalldusch redan till ettan då hjärnan och kompassen inte valt att vakna riktigt än. Efter att jag läst in mig kunde jag åtminstone fortsätta resten av banan i hyffsad stil.

Sprintintervallerna var en källa till stort ursinne och frustration då jag hade stora problem att läsa kartan av någon anledning.

De gångna träningarnas okoncentration eskalerade idag i stunder då jag bara tänkte: "WTF?!"

Och: "Hur fan kunde jag missa det här?!"

I stort ursinne sprang jag på tills jag kände att orientering är ett jävla helvete. Jag tog även ett magplask i en pissblöt mosse, något som orsakade en något existentiell kris ute i en kall Lunsenskog.

En bildserie på de stunder då jag, enligt min egen analys, tydligen drabbats av riktnings-Tourettes följer här:





torsdag 8 december 2011

Kroppen och jag

Kroppen och jag har nått ett vägskäl i vårt förhållande. Antingen så lyssnar jag mer på Kroppen och hon stannar kvar eller så gör hon slut, säger hon. Hon påstår att jag inte lyssnar på henne och att jag bedrar henne med någon annan. Visst, jag har väl haft mina snedsteg, som så många andra, men det är över nu! Hedersmord!

Vi tog en tur idag på reflexrundan i Stadsskogen där vi hade ett allvarligt snack, Kroppen och jag. Hon har varit tvär i över en vecka nu utan att berätta varför så jag ställde frågan rakt ut och fick en kavalkad av anklagande anledningar över mig. Tydligen så kom hon på mig med att vara otrogen med hennes skabbiga och feta gamla kompisar i helgen, Sprit och Socker. Det var tyvärr ingenting jag kunde neka till men jag ångrar det djupt och hoppas att vi kan gå vidare i vårt förhållande om vi jobbar på det. Det var ju trots allt bara en engångsgrej. Typ.

Sen så sa hon att hon förstått att jag hade tappat intresse för henne den gången då jag uppåtvrickade hennes fot på en tisdagsbana tidigare i höst och att hon blivit lite purken efter det. Hon hämnades genom att skicka Benhinnorna på mig lagom till förra helgen men nu har hon lovat att sluta med sådana fasoner. Hon sa också att jag aldrig tog med henne på roliga saker och att vi bara gjorde det jag ville göra hela tiden. Kroppen gillar tydligen inte de långa asfaltsrundorna som vi ibland hamnar på under våra distanspass. Hon lade fram förslaget att vi kanske skulle testa på yoga eller någonting annat trevligt som kunde stärka vårt förhållande, men där sa jag ifrån direkt! Jag tränar ingenting där kärringar, motionärer och annat löst folk inte hamnar långa avstånd bakom mig.

Sen så ställde Kroppen redan nämnda ultimatum till mig och sa att jag fick välja. Vi bor ju ändå ihop och så, sa hon, så då kan man inget annat begära än att vi lär oss att kompromissa. Vi kom ändå fram till en bra lösning där hon gick med på att inte klaga så mycket om jag lovade att behandla henne som den drottning hon faktiskt är. Sen så kysste vi varandra och blev sams.

Jag älskar Kroppen <3

PS.

Och försoningssexet gick inte av för hackor det heller!

DS.

måndag 5 december 2011

Saker som hänt

Utan tvivel en av de sjukare helgerna i mitt liv har passerat och jag är ganska övertygad om att från och med denna stund blir bara livet sämre. Jag har nått min topp. Det finns inget mer att hämta. Festdöden är officiell.

Jag kommer aldrig någonsin kunna gå på fest igen utan dåligt samvete. För jag vet att det aldrig kommer bli så kul som det har varit i helgen. Det går inte. Det. Går. INT!

Jag kan lika gärna sluta med allt roligt från och med nu. Det känns avslaget på något sätt. Nu vill jag bara lyssna på Kent och Thåström och drömma om när livet var kul att leva. Från 2/12 2011-4/12 2011.

R.I.P.

onsdag 30 november 2011

Saker att se fram emot

Helgen väntar med legendariskt jubileum. Hårda dagars träning ligger framför mig. Julen är här och lyser fr... nej, jag bara skoja. Snön är förhoppningsvis påväg.

Och Kent jobbar på nytt album. Sweet!

måndag 28 november 2011

Livet på en pinne

Planering och genomförande. Arbetsdagar från mörker till mörker. En snabb kaffe och träning på det. Det är livet på en pinne.

Nu kommer lyckligtvis en liten paus i det hela då det på onsdag är dags för seminarium på universitetet istället för de vanliga arbetsdagarna. Och i helgen bär det av till Sandviken och 35-årsjubileum, vilket jag ser mycket fram emot.

Träningsmässigt laddar jag upp med en extremvecka med lätt start ikväll på Linnés rockgympa. Och eftersom jag kallar det "lätt start" ikväll så kanske ni förstår hur sjuk veckan kommer bli med tanke på att ingenting på rockgympan är lätt, skönt eller roligt. Precis som träning ska vara!

söndag 27 november 2011

Adventsdistans

Helgen gick fort, kanske för att den mesta tiden spenderades antingen sovande, ätande eller tränande. Lördagen samlade två pass rullskidor och ett pass orientering i ett och samma pass. När jag kom hem åt jag mat. Mycket mat. Sen sov jag. 

Idag är det söndag, även första advent, vilket jag inte firat på annat sätt än med mitt 2,5 timmarspass distanslöpning. Jag såg två tomtar. Om det var en synvilla efter löpning i 2.20 lämnar jag osagt men min leriga och svettiga åsyn väckte inte annat än avsmak hos tomtejävlarna, så jag antar att jag inte varit snäll i år.

Vilket jag såklart inte har varit. 

lördag 26 november 2011

I väntan på en lång kall vinter

Dagens dagens

Inte många åtaganden idag, vilket ledde till lite väl långdraget dragande i sängen. Frukost är inkasserad och nu väntar bara dagens träning. Det är en mycket vacker och mild dag (förbannelse!) och snön lyser med sin frånvaro. Planen lyder alltså: rullskidor ut till Lunsen där fin bana ska avverkas. Rullskidor tillbaka också. Om det blir bra eller inte återstår att se, man har precis börjat grusa cykelvägarna i Uppsala nämligen. Inte för att det behövs, men för att göra det extra jävligt för mig. Det uppskattas sannerligen.

Någonstans ska man ju börja, så nu sveps sista kaffeslurken. Tights på!

fredag 25 november 2011

Lyx!

Fredag idag. Och fredagar är enligt min bok lyx. Då lyxar man till det. Man drar och handlar mat, god sådan, och sedan tränar man två pass. Första passet var en riktigt jävla svår kurvbilds-OL som ni kan läsa och se hela historien om här. Andra passet var självklart fredagsbandy på Studenternas. Vad annars? Inte vet jag.
Till kvällsmat blev det potatisgratäng och kött. Kött fifan. Det är lyx! Bearnaise? Självfallet!

Öl då?

Låt mig besvara det med en annan fråga: sover Dolly Parton på rygg?

torsdag 24 november 2011

Den ultimata spellistan för avfjollande inför nattorientering

Man kan ju försöka vrida och vända på det hur mycket man vill, men till slut kommer man till en punkt i vardagen då man inte tycker träning är kul. Allra helst ska man tycka att träning aldrig är kul, eftersom att man oftast inte tar i tillräckligt när man tycker det. Vill man skrika ut hur superkul det är att träna en kall novemberkväll med dimma, spöregn, hagel eller en kombination av alla dessa tre så är man antingen felkopplad eller heter Helena Jansson.

Men man drar ju ut på de där sviniga passen ändå för att det är de som man blir bra av. Att ljuga för sig själv och tycka det är kul däremot... Det är livsfarligt.
Lyckligtvis är jag mycket bildad i att träna i motivationssvackor. Skulle det finnas högskolepoäng i detta så skulle jag vara professor i ämnet just nu. Därför har jag såklart skapat den bästa spellistan i världen för att ladda inför nattorientering eller bara distans i ständigt mörker.

Och när pannlampan slocknar mitt ute i Nåsten på ett distanspass kan man inte låta bli att nynna: "När månen om natten sätts i brand, hörs ett isande skrik ifrån norr, är det sant?..."

1. Primo Victoria
2. You Shook Me All Night Long
3. A Warrior's Call
4. Crawl Through Knives
5. Highwired
6. Can't Stop
7. Bas Riff
8. Du Hast
9. Welcome to the Jungle
10. Dobermann
11. Chop Suey!
12. Over the Hills and Far Away
13. Dancing With Myself
14. Through the Fire and Flames
15. Var é vargen?!

lördag 19 november 2011

Soln lyser gul som en zingo

Nedräkning till Vinterstudion i mitt lilla hörn här i Uppsala. Väntar på snön och blir inte klok på plusgradersprognoserna på diverse vädersidor. Soln lyser gul som en zingo trots tidigare utlovat ösregn i veckan, vilket såklart tyder på att prognoser inte alltid är så lätt att hålla koll på. Bevisligen. Ett intervallpass i vikingatiden väntar och syre ska strömma in i lungorna, ut i blodet och syresätta så gott det går de stackars mjölksyredrabbade musklerna. Harder, Faster, Stronger.

En låt på det:


torsdag 17 november 2011

Goda dagars magi...

... Väntar! Morgondagen tänkte först spenderas på en tur i Lunsen men blev på inspiration ändrat av A. Ridefelt som föreslog Backbanan. Då blir det såklart två varv och inget annat. Eftermiddagen hänges åt bandy, denna ädla gentlemannasport, på Studenternas is. Skönt att det är vinter någonstans i alla fall, även om Storvretas konstsnökanoner är redo för minusgraderna.

Lördagen är vidöppen för träningsmässig underhållning och fan i mig om det inte blir det utlovade höstruskregnet att streta mot på ett distanspass av skogskaraktär. Då blir jag besviken!

Söndagen tillbringas i Stenhagens vandringsvänliga skogar för okänd kamp i självvald sport, där huvudet och kroppen kommer att få jobba lite extra på Vinterrejset.

tisdag 15 november 2011

Hårda dagar

Att gå från noll timmar träning på två veckor till att träna varje dag och oftast fler än ett pass sliter hårt. Att gå från att inte ha tränat en sak sedan studenten och sedan börja igen är om möjligt värre. Igår var jag med på OK Linnés rockgympa och även fast det bara varade en halvtimme så fick jag betala med allmänt slitna muskler, kramp i baksida lår och sömnsvårigheter under natten. Att jag tagit bort styrketräning ur planeringen märktes om man säger så. I år tänkte jag åtminstone göra en kraftansträngning på den fronten och räknar med ett styrkeblock i december för att komma på rätt köl igen. 

Först väntar dock ett rullskidpass med Sunken. Om jag mäktar med ett tempo som går fortare än rullatorfart är jag extremt nöjd. 

söndag 13 november 2011

Söndagsträning

Ont i hela kroppen, det tackar vi senaste veckans träning för. Dåligt med sömn. Houseparty igår.

Dagens träning blir träning med motstånd med andra ord.

MEN!

Solen skiner, Vinterstudion sporrar, Kalla tog hem 10K fristil som sig bör och skogen kallar på mig. Det är dags att komma igång med distansträningen igen. Det blir inte tre timmar denna gång men åtminstone en och en halv.

lördag 12 november 2011

Äntligen!

Idag inleddes Vinterstudion och skidpremiären för eliten. Vi övriga simpla lekmän i Sydsverige får dock vänligt vänta på snön och motionsspåren några veckor till. Dock gav det ett ordentligt sug att dra ut och köra på ordentligt. Jag har tänkt köra fler skidtävlingar i år och nu är jag mer motiverad än någonsin. Jag har tänkt mig Vasaloppet också men det verkar mer som att jag kommer åka Öppet Spår igen istället och slippa att tappa en halvtimme på loppet på grund av trängsel.

 Nya skidor och stavar ligger i skidväskan och väntar på att få testas. Det vore inte helt orimligt att tänka sig ett skidläger i norr inom kort.

Tvåans växel i tung uppförsbacke på DM i 10K fristil. 

I väntan på snön så ger jag benen vad de tål istället på Backbanan här i Plattsala. Man får inte glömma att man ska leverera i skogarna under våren också.

fredag 11 november 2011

Rullskidpass och fredagsbandy

Det enda som man med rätta kan träna på asfalt är rullskidor, vilket jag gjorde idag. Nya handskar och nya stavspetsar slutade i 50 minuter på en runda där jag försökte leta reda på några backar, så att det åtminstone kunde bli lite andra växlar än den gamla hederliga stakningen.

Efter att jag kom hem var det bara att kasta i sig något att äta och sadla om från skidåkare till bandyspelare och beträda Studenternas is för första gången i år. Så nu sitter jag här och har adderat ytterligare lite träningsvärk i benen såväl som en armbåge jag testade att använda som ishacka.

Det funkade inte lika bra som man kan tro.

Muskelminne

Igår började äntligen benen och kroppen att minnas hur löpning ska vara. Lerig, kall och enslig skogsstig löptes på över 50 minuter. Känslan av att ha slitit av lårmusklerna var som bortblåst i löpsteget och medan solen tog sina sista andetag för dagen syntes en måne stor som satan över andra sida Hågadalen. Med andra ord: det var fint som fan.

Jag kom också underfund med vad det kan vara som förstört benen de tidigare dagarna. Asfaltslöpning. Denna maskerade bandit i löparvärlden. Lätt att löpa på men med konsekvenser bortom det rimliga. Mindre sånt, mer skog!

onsdag 9 november 2011

Pain

I och med att livets glada dagar äntligen har reducerats till livets dagar (ja, äntligen!) så har det också inneburit återhämtning för en sargad och dekad kropp. Efter att ha varit sjuk i över en vecka kan jag äntligen träna igen.

Jag började i måndags med 40 minuter jogg, varpå jag följde upp på tisdagen med ännu en jogg på 40 minuter.

Idag kunde jag inte gå i trappor. Mycket likt det vis på vilket man inte kan gå i trappor efter ett marathon. Hur denna vekhet har infunnit sig i maskineriet är inte oförklarligt, desto mer oförlåtligt och ska bekämpas å det grövsta.

Det visar sig således att jag börjar om nästan från noll i träningen. Närmaste månad kommer alltså innebära en stor andel smärta i koncentrat. Jag räknar med att på söndag orka springa över en timme. Helst en och en halv. Pain is temporary, glory is forever.

Sweeping declaration: Aldrig någonsin mer ska en sån här lång löpfri period få infinna sig!

söndag 6 november 2011

Winter is coming!

Det blir mörkare och mörkare. Snart borde det bli kyligare och kyligare också. Men just nu är det milt. Temperaturer mot 10 grader om dagarna. Rena rama värmeböljan.

Ungefär just nu om året brukar jag raljera om hur äcklig vintern är och hur de närmsta månaderna kommer bli ett helvete. Men inte i år! I år känns det som att vintern inte kommer fort nog. Jag vill ut och trycka stavarna i snön tills händerna får blåsor. Jag vill våldsamt tina mina fötter i duschen efter ett långpass snöpuls utan våtsockor. Jag vill att andedräkten ska frysa i skägget på träningspassen. Jag vill ut på isen med bandyklubba. Jag vill ge mig ut på träning och inte riktigt veta om det kommer ta två timmar eller fyra timmar på grund av svåra väderförhållanden. Och jag vill dricka julmust från Guttsta Källa.

Därför vill jag att vintern ska komma och att den ska komma våldsamt. Jag snackar om en och en halv meter snöfall på ett dygn och temperaturer ner mot 30 minusgrader. Nu är det slut på gnället! Inget jävla snack om utlandsresor och inomhusträning längre. När det är sibirisk vinter står Karelin ute i T-shirt och grillar. Det är helt enkelt dags att plocka fram Ryssen igen i vinter!

torsdag 27 oktober 2011

Om prioriteringar

Anledningen till den senaste veckans försvinnande måste jag nästan få kalla giltig frånvaro. Jag var i Glasgow. Vad jag och andra har gjort där arkiveras under preskriberat men det har rört sig om öl, whiskey, fotboll, Volbeat och öl.

Mer om det hela tänker jag inte förtälja, jag skulle dock vilja tacka alla som såg till att det blev en jävla resa. Ingen nämnd, ingen glömd.

Tyvärr sammanföll ju denna resa mitt i tentapluggsperioden, vilket innebär att morgondagens tenta hänger på det berömda fitthåret. Jag har läst all kurslitteratur en gång och det får räcka känner jag. Det får gå som det går: ett väl använt uttryck av mig då ämnet ens kommer i närheten av att beröra begreppet genus. Då tar jag hellre ett U, än att lära mig något så banalt och onödigt.

Vidare kan jag erkänna att denna resa inte hade någon som helst träningsaspekt och jag har därför kört ner mig ordentligt i dekadensen. Efter morgondagens tenta kör jag igång igen med höstträningen, som faktiskt hann börja riktigt bra innan denna annars helt överlägsna resa.

Prioriteringar, det är något som tråkiga människor kan få hålla på med medan vi andra har kul.

torsdag 20 oktober 2011

"The only good pace is suicide pace, and today looks like a good day to die"

Idag försökte jag för första gången närvara på Veckans halvmara med OK Linné. Och det var även där samma realisation som igår som slog mig.

1. Jag är världens bästa löpare.
2. Jag är världens sämsta löpare.

För att vidare utveckla min första realisation. Löpningen kändes lätt och väldigt rolig, trots att hela banan gick på asfalt. Kroppen var med på noterna och redo att pumpa igenom alla kilometer och kanske lite mer ändå.

Jag hoppade av loppet vid 14 kilometer, då jag efter att ha gjort ett ryck (jag kommer tillbaka till hur helidiotisk jag är) då det kändes så jävla bra, sprang en liten omväg. Det tog några minuter innan jag kunde ta ifatt klungan igen och ytterligare några minuter innan jag klev av och joggade hem.

Nu till det helidiotiska. Jag har aldrig under mitt löpande liv lärt mig hur man pacear. Hur man håller fart. Hur man sparar energi för att kunna ta fram det mot slutet. Jag. Vet. Inte. Hur. Man. Gör. Jag förstår det inte och det är helt onaturligt för mig. Det slår aldrig fel! Varje lopp jag kört har startat med inledande kilometer i överfart, för att följas av några kilometers desperation och lust att lägga mig ner på marken. I detta skede händer antingen en av två saker. Jag bryter eller springer vidare i total utmattning. I fall ett så åker jag hem och är besviken och bitter. I fall två återkommer ofta energin då jag i sakta gemak tagit mig fram till de sista kilometerna som avslutas på adrenalin. Sen åker jag hem och är besviken och bitter.

Detta beteende är högst påtagligt i tävlingssituationer eller när jag springer med folk, som idag. Av någon anledning kan jag inte, när det känns bra, hålla mig där och rätta in mig i ledet. Jag rycker. I tron om att fysikens lagar inte gäller mig. Sedan blir jag oftast ikappsprungen och/eller omsprungen.

Idag (åter)fann jag en svag länk i mitt tävlande.

Även jag och min vad kände lite var vi hade varandra idag på asfalten men det verkar som att vi just nu befinner oss på olika våglängd. Vi vill olika saker. Missförstå mig rätt, det är inte mig det är fel på. Det är den.

Jag funderar på att bjuda ut den på middag, köpa blommar och smörja upp den med tigerbalsam, men jag är rädd för att få nobben.

Konstigt nog är det inte under löpning som det ömmar men under sittande och utsträckande av foten. Det hela är väldigt mystiskt men ack så intressant.

tisdag 18 oktober 2011

Det här är ingen orienteringsblogg

Efter kvällens nattorientering i Linnés regi kan jag konstatera två saker:

1. Jag är världens bästa orienterare.
2. Jag är världens sämsta orienterare.

Det började bra med att jag gick ut i eget stråk, bakom resten av klungan, för att helt enkelt orientera själv. En sällsynt sak i sig. Det resulterade i att jag var en av få som inte bommade till första kontrollen. Klapp på axeln.

Sedan hände något högst oväntat. En kontroll satt inte i det löpstråk jag sprang i. Jag var alltså tvungen att läsa kartan för att hitta den.

Från stunder av fullkomligt flyt, som man ibland bara drömmer om, till stunder av total förvirring och hjälplöshet med arslet i en tvåstrecksmosse efter en hel dags monsunregn.

Det är det som är nattorientering.

Den vilda världens hunger...

Jag skulle kunna gnälla över hur jävla överjävligt det kommer bli att springa nattorientering i det värsta spöregn som jag skådat sedan konfirmationen. Jag skulle kunna orera om hur min vad har fuckat ur sedan lördagens långpass. Jag skulle kunna hoppa över träningen för att det infinner sig en riktigt god myskänsla i soffan med kaffekoppen, kakor och en filt.

Men vilken sorts fitta skulle jag inte vara då?

Dessutom: det är sådant som gör nattorientering till vad det är. Hårt!

söndag 16 oktober 2011

Dagens dagens

Dagens rekreationsdag blev en mycket lyckad sådan. Jag fick sova längre än jag ville, inte för att jag gick och la mig tidigt som jag annars gjort senaste halvåret (bortsett från senaste veckan), utan för att jag inte behövde gå upp när jag hade bestämt att det var dags. En lyx jag inte ofta kan unna mig. Sedan bar det iväg ut på resa. On the road again. Denna gång på höstens första riktiga officiella distanspass.

Det är oftast så att första distanspasset sätter trenden för hur resten av vinterträningen kommer bli. Och min vinter kommer bli bra. Riktigt jävla asbra. Så kändes det idag. Med en ordentlig tur i bagaget är det dags att ta sig an fler distanspass framöver.

Passet bedrevs med vätskebälte, en tallrik gröt i magen och en iPod med kamera för att fånga en riktigt fin höstdag på bild.


Turen mätte ungefär 25K och kommer att användas som vinterns klassiker. När distansformen börjar komma blir det självklart förlängningstillägg.

Dock får jag nog erkänna att det inte bara var solen i ögonen och medvind i ryggen. Mitt uppe på Ulltunaåsen, fyra till fem kilometer hem, började det krampa i vaden. Samma vad som strulade under Lidingöloppet. Hittills har jag inte känt något förutom veckan efter Lidingö, men det känns inte heller som att det skulle vara samma problem då smärtan nu sitter lite högre upp än förut. Det gick dock bra att springa lugnt hemåt och med lite vila eller möjligtvis operation av äggstockarna så ska nog mensvärken försvinna.

Så morgondagens pass lutar mot rullskidor. En härlig sak i sig.

fredag 14 oktober 2011

It's a hard knock life

Jag har som bekant försökt komma igång med träningen, men just nu är det motvind. Det är inte det att jag inte tränar, det gör jag. Men träningarna är förpassade till den tid på dygnet då jag har tid. Det rör sig alltså om tider mellan 18.00-07.00. Det är min fritid just nu. Och då tar jag inte med pluggande, matlagning, bajsa, tvätta, städa och ringa mamma i beräkningen.

Ta morgondagen som exempel. Klockan 9.00 ska jag befinna mig hos studiekamrat förberedandes en gruppuppgift. Klockan 13.00 ska jag befinna mig på Arlanda för jobb. Hemma är jag först efter 19.00. Den frågeställning som rör sig i mitt huvud (och har gjort de flesta dagar denna vecka) är: träna 06.00 eller träna 20.00? Med tanke på att jag skriver detta när klockan närmar sig midnatt lutar det åt att morgondagens pass bedrivs med antingen reflexväst eller pannlampa. Come saturday och jag är äntligen fri att träna som jag vill och hur jävla länge jag vill. Då ska jag gå loss riktigt ordentligt. Tre timmar är minimum. Och då snackar jag ett pass. Kanske tar jag mig en tur så jag kan följa Raiden i Uppsala, kanske tar jag både Nåsten och Lunsen i ett svep och passar på att ducka för lite älgkulor också. 

När jag har jobbat klart mina två kvarvarande jobbpass denna vecka är jag klar för den här terminen. Då har jag åtminstone bara skola att fokusera på. Då passar det lagom med en VFU-period som varar november till januari också, vilket innebär fulla arbetsdagar. Utan lön. 

Dra mig i drulen, resten av det här året kommer ta kål på mig. Följ min långsamma färd mot döden här på Harder, Faster, Stronger. 

onsdag 12 oktober 2011

Jo, det här med förebilder

Förebilder skiter jag faktiskt högaktningsfullt i, men det finns ändå ett fåtal personer jag vill lyfta fram för att de är så jävla sköna.

Man nummer ett: Markus Torgeby. Anledning: bott i en kåta i skogen under något år.

Man nummer två: Lars Monsen. Anledning: bott i skogen lite från och till.

Och då kan man kanske fråga sig vad det är som är så jävla häftigt med att bo ute i skogen. Ingen bor i skogen. Och det är just det som är så skönt. Man slipper folk. De senaste två dagarna har jag spenderat i Stockholm. Där finns det folk. Det finns så jävla mycket folk så man kan tamejfan inte gå ett steg utan att det kommer något bänghuve med taskig attityd och fisförnäm uppsyn och ska gå in i intet ont landsortskillar som inte ens vill vara i fjollträsket.

Nej, tacka vet jag skogen. Där vill jag bo. Gärna norrländsk skog så det är milsvis med avstånd mellan mig och närmsta granne. Det är lyxigt det!

Det finns en dokumentär om Markus Torgebys vistelse i skogen. De första 10 minuterna har ni här.






Lars Monsen har producerat ett antal vildmarksdokumentärer. Förutom det så kan han nog vara den skönaste jävla liraren på denna jord. Klippet kommer från den norska dokumentärserien Nordkalotten 365, där Lars Monsen spenderade ett år norr om polcirkeln i Sverige, Finland och Norge.


tisdag 11 oktober 2011

Brendan's Death Song

Får nog ta och revidera föregående inlägg. Det är tamejfan på det berömda fitthåret om inte Brendan's Death Song är bättre.

måndag 10 oktober 2011

Did I Let You Know

Helgen kom och gick, som så många andra helger i år. Det börjar att gå alldeles för fort nu. Tid, du är dig inte lik.

Sinnessjukt kul hade jag i alla fall under helgens alla skeenden, till och med på 25-manna, där jag sprang bra och stabilt på 7:e sträckan och därmed avslutade den här säsongen. Jag slapp till och med att dö TC-döden som man annars brukar göra på 25-manna, tack vare bra sällskap, billiga strumpor i sporttältet och lite whiskey in the jar.

Denna vecka är påbörjad, men även den kommer gå sjukt fort, då jag kommer ha saker att göra hela tiden. Imorgon spenderar jag exempelvis kvällen med Albin, Jakob och Daniel tillsammans med Red Hot Chili Peppers och några tusen andra människor i Globen.

En låt på det, den bästa från deras nya album:


torsdag 6 oktober 2011

Whiskey in the jar...

Efter en hård vecka (läs två lektioner) kurerar jag mig nu efter den hårda ansträngningen genom att ladda för 25-manna. Jag är mycket motiverad att springa fort, eftersom att det är ganska kort. Jag förvaltar nämligen en av sjundesträckorna.

Men dagen D är inte här ännu! Imorgon laddar jag upp med ett långt och härligt pass på rullskidorna. Jag skolar nämligen om mig själv till en sådan där som tränar hårt. Då passar sig inte formtoppning.

Annars ser jag med spänning fram emot det som kommer efter 25-manna. Nämligen 25-mannafest med ölnattmicrosprintorientering. Kan inte bli annat än bra.

En låt på det. Lite utav helgens temalåt kan man säga.


söndag 2 oktober 2011

Snabbt om oktober

Visst är det så att tävlingarna snart är slut men livet on the road slutar inte för det. Såhär ser min Sverige/Europaturné ut den närmaste månaden:

8:e oktober - 25-manna, Stockholm
11:e oktober - RHCP, Globen
21-25:e oktober - Volbeat, Glasgow (UK)
3-7:e november - NSM, Åbo (Finland)

Däremellan ska det hinnas med lite skoluppgifter och en tenta.

Gör jag inget av ovanstående så tränar jag. Bokning av mitt sällskap görs i kommentarfältet en månad i förväg.

Fuck this!

Eftersom att jag är ett sommarbarn, född i ljumma augusti är det kanske inte så jättekonstigt att sommaren är min favoritårstid. Det är varmt, det är ljust och man är för det mesta fri från måsten om man bortser från sommarjobb.

Men det finns nog ingen årstid som slår hösten vad gäller träning. Det är utan tvivel den bästa tiden att träna under. Det är svalt så man blir aldrig överhettad, det är mer färger, luften är klarare och man får helt enkelt möjlighet att träna mer då det inte är en massa tävlingar och långa resor som förstör planeringen. Jag kan bara tala för mig själv när jag säger att jag blir mer inspirerad att träna på hösten. 

Hösten medför också en stunds kontemplation över den gångna säsongen. Det är dags att räkna ihop träningstimmarna och göra en utvärdering för att se vad som är bra och vad som går att förbättra inför nästa säsong. 

Fuck that, säger jag! 

Från den tid då man springer enbart för att det är kul och för att det känns naturligt, blir man som ungdom direkt påpackad av ledare och idrottsförbund, en viss samling av ritualer som är mer eller mindre norm. Man fastnar helt enkelt i TDB-träsket. TDB är en förkortning av träningsdagbok. 

Från och med då är det dags att analysera träning, skriva ned minsta lilla detalj, mäta ut intervaller, kolla puls och räkna ut kilometertider och varvtider på testlopp. Träning blir ett vetenskapsprojekt. 

Efter flera år av träningsdagboksskrivande, pulsmätning, Coopertest, intervallträning, utvärdering och analys in absurdum har jag nu lagt av. Efter otal sömnlösa nätter av att räkna ut hur många minuter per kilometer jag måste göra för att ha en viss tid på ett lopp, har jag äntligen nått fram till slutsatsen om att det inte hjälper. Insikten av mitt HB-värde, mitt VO2-max och min maxpuls har inte hjälpt mig speciellt mycket när det kommer till att fundera ut hur jag kan bli bättre. 

Jag slutade skriva träningsdagbok under våren. I augusti gick min Garminklocka åt fanders då den slutade fungera. Jag grät tårar av blod då jag för mitt liv inte kunde förstå hur jag skulle kunna träna nu, då jag använt både klocka och pulsband på i stort sett alla träningar sedan oktober 2009 och tagit varvtider på hur många sekunder jag gjort armhävningar på styrketräningen. 

Och vet ni vad? Det går hur bra som helst att bara skita i det. Träning har aldrig varit roligare. Jag sticker ut och springer och kommer tillbaka när jag är trött. Realisationen av att man faktiskt varit ute ganska länge är häpnadsväckande. Det är så lätt att tänka att "nu borde jag vara trött" när den rullande tiden på klockan flyter över tvåtimmarsslaget. En gång för några vintrar sedan sprang jag uppför Städjan. Jag var ganska van med att springa den rundan redan då så jag tittade nästan aldrig på klockan. När jag var på toppen insåg jag att det skulle bli lite jobbigt att pulsa snön påväg nedför berget också så jag tog sträckan över fjället till närmsta asfaltsväg. Jag kom tillbaka till stugan efter att ha varit ute i över fyra timmar. På kvällen körde jag ett pass skidor i en timme. 

Återigen; jag kan bara tala för mig själv men jag har inte förbättrats av att jag vet vad jag tränade på den här dagen för tre år sedan. Det är lagt till handlingarna. Jag har glömt bort vad jag gör på Coopertest för jag tycker inte det är relevant att veta vilken tid jag springer runt 7,5 varv på en gummibana när mina tävlingstider ligger på 90 minuter i skog. För mig har träningsdagboken ungefär samma relevans som att skriva dagbok över när jag borstar tänderna. Om jag vet att jag gör det två gånger per dag så håller sig problemen borta. Samma med träning. Om jag tränar när jag är pigg och vilar när jag är trött så borde problemen hålla sig borta. Trött i det här fallet har betydelsen av att inte kunna gå normalt. 

Anledningen till att jag börjat tänka såhär är egentligen mycket enkel. Jag har i flera år gått runt på tävlingar och funderat över samma sak. Varför tappar jag så många minuter på ledaren? Varför klarar mitt namn knappt att ta sig in på den övre hälften av resultatlistan? Varför är min rankingpoäng så dålig? Samma svar, samma logiska och enkla svar kommer jag alltid fram till. För att jag är för dålig. 

Det har gått så långt att jag inte längre kollar resultatlistan för att mitt självförtroende inte klarar av det. Så varför ska jag bry mig om något som inte hjälper mig att bli bättre? Placeringar, tider och rankingpoäng är bara siffror i ett system som jag inte riktigt köper. 

Därför kommer jag denna höst och vinter bara fokusera på träning för träningens skull. Det är inte lönt att tänka på vilken tid på Cooper jag ska ha för att vara så bra som möjligt nästa säsong. Jag har inget speciellt mål i tankarna annat än att jag debuterar på marathon nästa sommar. Och jag har ganska klart för mig hur jag ska träna. För att vara bra på marathon ska man springa marathon. 

Träningen är faktiskt det enklaste som finns så fort man slutar bry sig om allt annat runtomkring. Det största problem man möjligtvis kan stöta på är väl att knyta skosnörena. Annars är det bara att sätta den ena foten framför den andra i lite snabbare takt än vanligt. 

lördag 1 oktober 2011

Oktober

Första oktober: Solsken, 20 grader, orientering i Broskogen.

Prognos inför sista oktober: Mörkt, -20 grader, skidåkning på golfbana.

Can't wait...

fredag 30 september 2011

On the road again...

Det är dags att ta sig ut on the road again, känner jag. September bjuder upp till dans med värmebölja och solsken. En lätt bris hänger i luften. Det finns ingen tillgång till bil, inga kartor att skriva ut, inga rundor jag känner att jag vill springa.

Det blir helt enkelt att rasta Daccordin på den förmodade sista cykelrundan i år.


torsdag 29 september 2011

When there's nowhere else to run...

Äntligen! Äntligen är det dags att ta sig ut på Odenvalla ToR. Förmodligen den sista varma septemberdagen. September som bekant är den bästa löparmånaden. Och den bästa löparmånaden borde avslutas med det bästa löppasset!

Pure!


tisdag 27 september 2011

Planeringskungen

Efter att återigen ha bevisat att jag är planeringskungen, med uppstigning sju för tvätt, elevtextanalys med sju timmars deadline att skriva den på, samt organiserande av övriga skoluppgifter, uteblev dagens träningspass. Efter Lidingö hade jag planen att jag skulle träna som ett svin, äta som en kenyan och plugga som en... NEEEEEEEE. Too cool for school! Eftersom förmiddagen gick åt till att planera kommande tre veckors plugg och eftermiddagen gick åt till att välkomna mor och broder till Uppsala och bli bjuden på kebab i kubik, så försvann träningen. Fett lack.

Därför åker jag imorgon, efter att ha varit med på infoträff med brorsan på Uppsala OLGY, hem till Köping där jag ska kurera mig ordentligt med mycket träning.

Och nu jävlar!

Nu SKA jag springa Odenvalla ToR för första gången på tamejfan ett år. Och det ska bli fint!

Planeringskungen signar ut.

söndag 25 september 2011

Winter is coming

Hösten är utan allt rimligt tvivel här och så också slutet på den här säsongen. Den sista säsongen som nolla. Sista säsongen på den ålderklass som inte spelar någon som helst roll. Juniorklass. Lyckligtvis har jag inte spenderat den här säsongen till att prestera en massa låtsasresultat, utan har såklart tagit det lugnt med tanke på kommande seniortävlande.

Eller hur var det nu igen?

Igår avbröt jag för första gången Lidingöloppet. Jag har sprungit det tre gånger förut om man räknar med ett träningspass i maj och tycker jag behärskar det ganska bra. Det tyckte inte min kropp. Eller närmare bestämt; min vad.

Annalkande som ett rovdjur på lurpass så kände jag att det drog i vaden redan efter någon kilometer. Jag ignorerade det och tänkte att det var 27 kilometers-Simons problem. Efter första branta backen drog det till nå djävulskt och varje steg jag sprang kändes som att muskeln slets isär mer och mer. Eftersom de efterföljande kilometerna fram till 15-passeringen är platta så kunde jag springa hyffsat på mina tänkta 4 min/km. Jag slog av på tempot mot slutet för att jag där insåg att jag skulle bryta loppet.

De kommande fem kilometerna tillbaka till Grönsta var en odyssé av svordomar, stretchande, mörka tankar, hot och förbannelser, tårar och hat. Min haltande gång tycktes heller inte väcka sympatier hos några omlöpare. Och tur var väl det. För dem.

Lidingöloppet blev ungefär som den här säsongen i helhet. Ett stort jävla fiasko. Optimistiskt i förväg, likgiltigt genomförande och bittert slut. 25-manna är det enda som återstår och tacka fan för att jag har lyckats hålla en  stabil nivå på mina stafettlopp åtminstone.

Höst har här varit en långt tid.

Winter is coming.

Jag hoppas på en lång jävel.

måndag 12 september 2011

SM-fiaskot i korthet

Då jag hade förväntat mig en finalplats på helgens långdistans-SM så kan man väl inte kalla det något annat än ett fiasko. I kvalet var jag lite över en minut från en finalplats. Jag tänkte hänge följande inlägg åt alla bortförklaringar jag kan komma på i skrivande stund.

Inför kvalet hade jag tänkt ut den i vanliga fall förnuftiga strategin att ta det lugnt till första kontrollen för att hitta flytet. Jo, tjena. Det visade sig att det inte var sådan terräng man tar det riktigt lugnt i. Eller snarare; det var sådan terräng det inte GÅR att ta det lugnt i. Det första som mötte en när man vecklade ut kartan var en långsträcka över berg och dalar, genom mossar och tätbevuxen undervegetation. Efter att ha "tagit det lugnt" kan jag nu med Winsplit i hand konstatera att jag tappade två minuter redan till första kontrollen. I allmänhet kan jag konstatera att de tre första kontrollerna var jag riktigt sölig på.

Då jag redan i starten kom på tanken; "fan, det här kommer inte bli kul", blev jag positivt överraskad då jag lyckades få ett bra stråk på långsträckan som gick över hela kartan. Efter den kom vi dessutom in i ett racerområde som jag tyckte väldigt mycket om. Tyvärr hamnade jag, i en sekunds svaghet, i en prekär situation då jag inte visste riktigt var jag var någonstans. Jag stod vid en sten i ringkanten och funderade och vägrade röra mig ett steg förrän jag läst in mig och kunde ta kontrollen utan onödiga svängar. Denna lilla bom var med all säkerhet den som kostade mig finalplatsen, då bomtiden visade cirka 1min40sek.

Efter att ha dränkt mina sorger på en bar i Alingsås på lördagkvällen kunde jag inte annat än att på söndagen konstatera att jag egentligen var ganska glad att jag slapp finalen, då finalbanan såg ut att vara alltför tuff för mitt veka sinnes- och kroppstillstånd.

torsdag 8 september 2011

I'm too young for this shit!

Vakna automatisk innan klockan 08.00 och stiga upp ur sängen. Fyfan. I''m too young for that shit!

Nu ska jag dessutom ta tag i mitt liv och plugga 'til there ain't nothin' left. Dagens litteratur består av dramat Medea samt facklitteratur om skiten. I'm too young for that shit!

Efter seminarium om nämnda drama kommer jag ägna eftermiddagen/kvällen åt att göra grammatiska analyser av elevtexter som någon jävla snorvalp har skrivit. I'm too young for that shit!

Det fattas bara att man börjar pensionsspara. Jag läste till och med tidningen vid frukostbordet.

Skjut mig.

tisdag 6 september 2011

DM-helg

För att vara säker på att döda allt kul i helgen så valde jag att åka på DM. Distriktsmästerskap. I orientering. För att vara mer exakt; medel- och stafett-DM.

Inför medeldistansen försvann allt hopp om att det skulle vara värt att åka redan på fredagkväll då jag såg startlistan. Endast sex namn inklusive mitt eget ställde upp i H20-klassen, varav ingendera var något namn jag hade så värst mycket respekt för. Fortfarande inklusive mitt eget.

Väl ute på tävlingen hoppades jag på seger, tyvärr visade sig dock att man måste orientera på ett speciellt sätt när det kommer till värdelöst ritade kartor, vilket direkt inte gynnade mig. Eller någon annan på tävlingen. Det blev en andraplats med cirka 40 sekunders marginal upp till placering numero uno och med fem minuter bommar i bagaget.

Dagen efter var det stafett och eftersom jag skulle starta kände jag mig lite mer taggad. Tyvärr samma klena startfält, däremot var det racerterräng vilket innebar att man delvis kunde leka Blixten McQueen ute i skogen. Efter en tråkig bom på tredje sista kontrollen och en härlig spurtstrid var jag i alla fall först in på förstasträckan. Nu gäller det bara att vara det på SM-stafetten också.

Kartor kommer aldrig någonsin komma upp eftersom skit-Garmin slutat fungera. Fuck off, vi ses på SM.

onsdag 31 augusti 2011

Whiskey in the jar

Uppsalalivet försöker rycka ned mig i fördärvet. Finns många roliga saker som frestar just nu. Istället för att försöka hänga med på Lärarinsparkens pubrunda, som säkerligen skulle bli legendary, så fick det bli en medeldistansträning med OK Linné i Fiby. Bra inför SM. Och inför helgen medeldistans- och stafett-DM. Jag hade egentligen så pass gott om tid idag att jag skulle ha hunnit med två pass, men istället valde jag att dra till butiken med stora gröna skylten och köpa whiskey.

Bara så man håller sig frisk alltså...  

måndag 29 augusti 2011

Inlägget som aldrig kom

Jag har försökt flera gånger att sätta mig ned vid datorn och hålla er informerade om vad satan det är som pågår egentligen. Men mina försök har visat sig fruktlösa. Fram till nu, då jag egentligen skulle behöva sova.

Efter ett års uppehåll från Idretraditionen tyckte jag det var dags att återvända. Jag har ju nämligen varit i Idre både sommar och vinter sedan 2005. Förutom 2010. Så nu fick det bli en resa uppåt Dalafjällen tillsammans med Carro. Här spenderades den sista lediga helgen innan termin tre på lärarutbildningen i Uppsala.

 Carro tyckte det var jättekul att åka sittlift. Jag var måttligt road.
Såg renjävlarna igen. Lika kaxiga som förra gången.

Ful utsikt mot Nipfjället och Burusjön...


Sprang min vana trogen såklart upp på Städjan! On the rise to the top, no led in my zeppelin...

Drömkåken

Varje gång man tar sig upp måste man lägga en sten på toppen. Viktigt!

Överst!

Blickar ut mot de norska fjällen och saknar inte Uppsalaplatten.


torsdag 25 augusti 2011

KTH med mera

Eftersom jag har och har haft helt ledigt sen i fredags har jag passat på att njuta riktigt ordentligt genom att arrangera ett träningsläger för några rediga karlar. För mig började helgen med två brutna lopp i Södermanlands vildmark där smärtsamma tankar om att orientering är skittråkigt hemsökte mig.

Lyckligtvis väntade redan i söndags kväll starten på KTH tillsammans med Ridder, Tynne och Jake och helt plötsligt var orientering roligt igen. Vi inledde med en microsprint på Bondgårdsberget i Köping och begav oss senare vidare mot sommarstugan för övernattning.

Tillsammans tränade vi, åt och chillade. Några spelade gitarr, andra spelade bridge. Vi badade i sjöar och sket på separetten. Någon sket i en sjö. Men huvuddelen av tiden spenderades på träningar runt om i Västmanland.

Förhoppningsvis fick grabbarna känna på några fina träningar och kanske kan det bli en KTH 2012 om det vill sig väl.

 Stugläget vid en sjö. I vassen lurar Minken...

 Albin steker på en inte så tråkig träning

 Sen flög fan i Albin och Tynne och de gick loss mitt på blanka dagen

 Efter en härlig simtur i Skärsjön förbereder sig grabbarna för pass två

 Det är hårt att vara på träningsläger

 Så Farsan får ro

Tynne insuper lite... av livet

måndag 15 augusti 2011

Just a teenage dirtbag, baby

Eftersom dagen är dagen då eländet började får man nog kanske ta att ge sig till känna och komma ut ur garderoben. Jag fyller 20 år idag, vilket med all säkerhet inte är ljug då Facebook har svämmat över av spam i kvadrat, och som alla vet; Facebook ljuger aldrig.

Men eftersom jag föddes som 36-åring med hänseende till både intelligens och livsglädje så börjar jag väl snarare närma mig 60. Jag vill dock försäkra alla och envar om att jag fortfarande kommer bete mig som en teenage dirtbag.

Då alla födelsedagar är gravt överskattade önskade jag mig inget mer idag än att bli lämnad ifred, vilket jag såklart inte fick eftersom man aldrig får vad man önskar.

Något positivt som dagen dock erbjuder är att jag nu till fullo kan satsa på min karriär som Sveriges bästa alkoholiserade orienterare.

And dudes, this is the soundtrack to my life, man!


lördag 6 augusti 2011

Bulletin #1 KTH (Köschwa TräningsHelg)

KTH-styrelsen rekommenderar att börja lägret med J-cupstävlingarna i Södermanland 20-21 augusti. Under eftermiddag/kväll på söndag kommer det erbjudas en microsprint i Köping innan vi tar oss ut till sommarstugan och boendet för helgen. Länk till karta.

På boendet kommer det erbjudas interna kamper såsom; fisketävling, vasslagning med lie, rodd och kast med liten Ridefelt.

Vi lagar mat själva och sköter allt sånt som vanligt. Någon dag skulle vi kunna äta ute eller ta med oss mat när vi åker bort för träning. Det finns goda möjligheter att cykla på denna utflyktsdag.

Med tanke på stundande SM kommer träningarna vara inriktade på SM-lik terräng och allmän teknikträning. Alla, skadade som hela, kommer kunna springa/gå träningarna. Det kommer alltså erbjudas kortare jogg- eller gångalternativ till alla träningar. För att se till att alla kommer formtoppade till SM ser vi på KTH också till att styra en lättare kräftskiva för att stärka moralen hos lägerdeltagarna.

Bilder och kartklipp:

Utsikt från ett stugfönster 

 Fast nej, det var bara en tavla

 Stugläget

Pure 

Pure 

Pure 

Pure 

Pure


Är du sugen på att anmäla dig så är det bara att slänga iväg ett mail till simonhej@hotmail.com så ordnar KTH-styrelsen resten.

fredag 5 augusti 2011

En mer ingående beskrivning om O-ringen och tiden efter det

En lördag för inte så många veckor sedan tog jag mitt pick och pack och for upp till Hälsingland, detta landskap jag inte avskyr, till skillnad från de flesta andra. Tillsammans med fler från Ärla inkvarterade vi oss i ett hus i Söderala, mellan Söderhamn och C-orten för årets O-ringen.

Dagen efter var det dags för den första etappen och jag kände mig väldigt laddad, dock kanske inte så förberedd, trots att jag bara en vecka innan varit på träningsläger en mil ifrån arenan. Jag började med att bomma första kontrollen, ett riktigt rookie mistake. Därefter kom någon till bom, näsblod och trötta ben i terräng som ibland var långt ifrån vad Hälsingland har att erbjuda. Det var delvis riktigt grötigt!
I mål kom jag in som 65:e man, långt ifrån vad jag hade hoppats på och alldeles för många minuter efter för att kunna göra något riktigt bra O-ringen.

Etapp nummer två hade samma arena, vilket bara kunde betyda en sak. Samma jävla skitterräng igen. Vilket det också gjorde. Trots att jag inte tyckte att jag bommade lika mycket så kom jag inte bättre än 64:a denna dag. Mest för att det var så jävla långt och skitigt. Och att vi skulle upp på vartenda jävla berg som fanns.

På kvällen fick man dricka öl.

Under vilodagen blev det en lunch i Söderhamn och lite plask och lek på Moheds campingbad.

Efter en välförtjänt vilodag kom etapp 3 som skulle gå i Böle. Arenan var beläggen precis vid kanten av Ljusnan och hällar stora som fotbollsplaner utlovades, till min stora förtjusning. Det märktes också på resultat då jag, trots värme och inte alltför pigga ben, landade som 24:e man i startfältet. Inga stora bommar och att det mesta i princip var asfaltslöpning tror jag gjorde det för mig.

Etapp 4 gick på samma arena, dock medel denna dag. Jag tänkte redan innan att jag skulle ta det lugnt eftersom man inte kan plocka mycket i totalen på en medeldistans. Sagt och gjort - jag stack ut, bommade inte en meter och sprang i mål. Dock inte på en jättebra tid, trots att det kändes som ett bra lopp. 46:a fick bli dagens resultat och jag låg således på en 44:e plats i totalen inför morgondagens jaktstart.

Det visade sig på jaktstarten att jag inte hade speciellt bra chanser att plocka placeringar. En och en halv minut till framförvarande man och nästan tio minuter upp till klungan bäddade inte för mycket plockande av placeringar. Jag gjorde trots det ett bra lopp förutom att jag bommade på banans sista långsträcka som transporterade oss till mål. Precis när jag var 50 meter ifrån den började jag vika av och springa på eftersök efter höjden för att jag var osäker. Kom dock på det snabbt och släppte inte förbi någon löpare. I mål kom jag in som 41:a och hade ändå lyckats plocka tre placeringar, vilket kändes skönt med tanke på att jag fått springa helt själv utan draghjälp hela banan.

På kvällen var det dags för avslutningsfest som trots att man inte trodde mycket om den innan, var bra. Var man där så vet man. Var man inte; synd för dig.

Efter O-ringen har jag ägnat tiden i Uppsala för jobb. Nu är jag dock hemma i Köping för lite träning och njutning. Ikväll bär det av till Västerås där jag stannar under helgen. I övrigt laddar jag om batterierna för vad som kommer bli riktigt hektiska fyra till fem veckor i höst. Lång-SM, Medel- och stafett-SM, Lidingöloppet, Ultralång-SM och till sist 25-manna.

Jobbigt men kul!

söndag 31 juli 2011

After O-ringen update!

Etapp 5:
Varför är inte banan längre så man hinner springa ikapp folk?

Etapp 6:
Champagne showers!

torsdag 28 juli 2011

O-ringen update!

Etapp 1
- Vafan, ska det vara så här jävla stenigt och skitigt? Varför är banläggaren dum i huvudet för?

Etapp 2
- Hur i helvete kan man tillåta något så jävla dumt?

Etapp 2,5
- Alt for længe har jeg været natteravn, så mange smukke mennesker, i indre København.
Etapp 3
- Skön terräng. Härlig bana! Men satan vad varmt det ska vara!

Etapp 4
- Skönt att det är kort så man inte hinner bli trött!

Fortsättning följer


Kanske.

fredag 22 juli 2011

Inför O-ringen

Efter ett läger i Trönö och Bollnäs som laddade upp batterierna ordentligt inför en tung arbetsvecka, har jag äntligen kraschlandat i semestern.

Som kommer att spenderas på fuktskadade åkrar i Hälsingland.

Missförstå mig rätt, jag är inte bitter. Även om O-ringen de senaste åren har varit skit prestationsmässigt så ser jag mycket fram emot kommande tävlingsvecka. Mycket för att jag under 2006 då O-ringen gick senast i Hälsingland, sprang till mig en 8:e plats i totalställning och kom så bra som fyra på första etappen. Det blir nog svårt att göra om bedriften i bestående form, men jag skulle däremot vilja påstå att jag är lite av en Hälsingeexpert. Bortsett från allt jävla stenskravel.

Som ju faktiskt är lite av Hälsinglands kännetecken...

 Ärligt talat ska det bli intressant att se vad jag skulle kunna lyckas med för resultat. Nu var det ett tag sedan jag tävlade men det kändes som att jag var på gång och sprang bra. Jag kan bara hoppas att den känslan består.

Som uppladdning blir det idag lite Flyt-O. Bara fin orientering i härlig terräng där fokus är att hitta flytet. Tisjön eller Broskogen? Svåra val här i livet.

söndag 17 juli 2011

Uppsala, via Västerås-Köping-Eksjö-Köping-Trönö-Bollnäs-Köping

Efter en förkortad arbetsvecka åkte jag hem mot Köping redan på onsdag för att på torsdagen delta på min brors konfirmation. Innan det var dags passade jag på att hämta Carro i Västerås och få ett avslut på Harry Potter-serien i filmversion.

Efter konfirmationen åkte jag äntligen upp till Hälsingland och Trönö. Som jag har längtad. Fina träningar, härligt umgänge och härlig natur. Oslagbart. Tyvärr slutade lägret redan på lördagen. Men då tog jag mitt pick och pack och styrde mot Bollnäs. Där förde jag Daccordin runt Bollnäsrundans korta lopp; 44 km.
Efter det klarade jag av att springa en riktigt fin medeldistans i det av Göran lovprisade Hertsjö.


Innan start tog jag mig en titt ut från utkikstornet som var beläget i närheten och insöp den vackra utsikten. 

torsdag 7 juli 2011

It takes a fool to remain sane

Idag mötte jag den. Den välbekanta Väggen. Icke att förväxla med Väggen man går in i när man slitit hårt i många herrans kilometer. Snarare Väggen man möter av att ha ätit och druckit dåligt under dagen och sedan drar ut och kör en lång orienteringsbana i Lunsen. Den där Väggen man möter för att man är en idiot. Behöver man dricka och äta på varma sommardagar alltså?

Jag trodde man klarade sig på en tallrik kräm och kaffe till frukost.

1h40 min blev det i alla fall. Moderat tempo.

Och på det: Den internationella nationalsången för alla som står för att de är idioter.

onsdag 6 juli 2011

I Fäders spår...

För den historie- och kulturintresserade (jag antar att allt sånt folk vänder sig till denna blogg) som även gillar löpning kan jag tipsa om Röbospåret som leder till Gamla Uppsala och Uppsala högar. Stället är gammalt. Jävligt gammalt. Och det har hänt saker där. Typ. Saker ligger begravna.

I alla fall så var det platsen för dagens träningspass, modell 4x4-intervaller. På den gamla goda tiden, det vill säga; på den tiden då Pluto fortfarande var en planet, så var det här rätt och slätt en träningsblogg. Sånt tjafs har jag ju slutat med, men nu när vi är inne på spåret "historia och gamla ältade saker" så passar det sig väl för en kort relapse.

Då Uppsala högar är ett gammalt gravfält från tidigt 1000-tal och framåt, samt boplats från vikingatiden, kände jag genast mina anfäders vikingablod strömma genom ådrorna då jag forcerade terrängen på deras sista viloplats. Liksom dem, satte jag skräck i allt jag mötte med min vilda blick och frustande andetag i löparstråket. Det enda som saknades var stridsyxan.

När jag lämnat gravplatsen tillika slagfältet fylldes jag av en fröjdsam tillfredställelse över blodsutgjutelsen jag åstadkommit, samtidigt som längtan efter ett stop mjöd gjorde sig starkt påmind.

Uppsala högar:

Intervallslingan:

tisdag 5 juli 2011

Hör du ljudet av juli där utanför?

Dagarna går fort när man jobbar. Speciellt när man ska hinna med att träna också. Resten av tiden försöker jag äta och sova, men det är inte alltid det prioriteras.

Träning däremot är dubbelt så jävligt som det brukar vara. Det kanske inte är så konstigt, när man går upp kvart i fem på morgonen, jobbar tio timmar och kommer hem 18 o'clock. Det krävs rejält med jävlaranamma för att ens ta sig ut.

Idag kändes det dock riktigt fint att få komma ut i det fria. Det blev den beryktade Backbanan i Uppsala, och det kändes så förträffligt att det fick bli två varv. Så där dödade man allt hopp om att ha pigga ben i en vecka. Men vad ska jag med det till? Det är ändå bara hårdträning nu som gäller fram till O-ringen, SM och Lidingöloppet.

söndag 3 juli 2011

Livet deluxe

När fenomenet Harder, Faster, Stronger startade för många herrans år sedan har det förflutit tid då jag skrivit nästan varje dag. Med andra ord: Jag har varit en rastlös och sorglig jävel.

Denna försommar har dock varit ett undantag, till vissas förtret och till mångas stora lycka förmodar jag.

Nu är jag dock tillbaka. Om det är på allvar återstår att se. Som ersättning kommer nu ett inlägg om mitt liv on the road again. Livet deluxe. Vi börjar där skriften började sina.

 För en tid sedan sprang jag Lidingöloppet. Här är startstenen på Koltorps gärde.
 Fina vyer på Lidingö
 Barnlek
 Målet vid Grönsta gärde. Tunga ben.
 Av någon outgrundlig anledning befann jag mig i Karlsborg. Det var fint där. Utsikt över Vättern.
 Grabbarna tar igen sig efter hård tävling med lite Facebook i väntan på pizza. Ärla Elit Dreamteam
Grillkväll
 
 Fina sommarkvällar utanför Rättvik på tävlingshelg.
 On the road again. Denna gång på cykel. 13 mil väntar.
 Kultur på vägen.
 Målet: Östanbyn Square Garden
 Det har hunnits med lite fika på Marangoni. Tyvärr fick jag inte med en bild där jag, Goran och Bejmer besudlade taket på Bessemergymnasiet.
 Sen for jag upp till Sälen. Fint ställe att ha en pissipausi på under resan dit.
 Göran och jag passade på att cykla in i Norge.
 Pitstopp någon kilometer innanför gränsen
 Distanspasset på fjället var givet



 Point of no return
 En alltför välbekant syn. Köpings stationshus.
 Sedan var det dags för Jukola. TC-festen har precis börjat!
 Och fint var det!
 Olut.
 Även jag kom med på en bild
 I väntan på bussen som aldrig kommer...
 Men när den kom så blev det en jävla bussfest!
 Sedan var allt mörker. En bild klarade censureringen.
 Midsommarfest i Köschwa
 Vargheden. Rain comin' down on a sunny day.
 CP-klubben var där
 Även Party Rock Crew
 Ett lunchstopp på jobbet. På en sten vid en sjö i en skog.
 Ett annat lunchstopp
Så sent som igår var jag på The Ark i Västerås.

Detta avrundar mitt liv deluxe under försommaren. Nu väntar ett par veckors jobb och träning fram till O-ringen. Resan dit följer ni bäst här.