onsdag 29 juni 2011

Svennebanan

Då jag är en hårt arbetande man som stiger upp i gryningstid och jobbar till solnedgång, lämnas inte mycket tid till det som annars präglar vardagen. Det vill säga att sitta på Facebook och kanske slänga iväg ett blogginlägg eller något att ovettigt. Den lilla energi jag har om kvällarna när jag kommer hem går åt till att träna, och det är inte alltid det händer.

Jag har dock skött mig den senaste veckan, om man bortser från den lilla släng av sjukdom jag drog på mig efter Jukola. Jag vilade tills tålamodet tog slut, alltså i torsdags, sen dess har jag bestämt mig för att dra igång sommarträningen.

Idag märkte jag dock att jag kanske varit lite otålig. Jag hostar nämligen upp inälvorna så fort jag joggat i 10 minuter. De tänkta backintervallerna fick då istället lov att bli en femkilometersjogg.

Under helgen kommer dokumentären om mitt liv upp här på bloggen. Stay tuned.

måndag 27 juni 2011

Gårdagens träning

Efter ett långt midsommarfirande krävdes min hjälp att sätta ut ett antal kontroller till kommande träning i Broskogen, något jag snabbt tackade nej till då jag, om jag ska vara helt ärlig, inte trodde att jag skulle vara i stånd att göra det. Efter en liten tankeställare kom jag dock på att Broskogen faktiskt är den finaste skog man kan springa i utan att behöva åka flera mil bort. Jag tog mig därför an uppgiften, som visade sig bli ett sant nöje.

Nu var det säkert ett år sedan jag sprang där, och tro fan om det inte bli finare och finare när man springer. För den insatta kan man på min header se ett litet kartutsnitt lysa igenom bilderna och Harder, Faster, Stronger. Det råkar vara ett utsnitt ur Broskogen. En ännu mer insatt vet att kartan användes vid Kort-SM 2002.

ÄNNU mer insatta människor, kanske bara vi som regelbundet tränar på kartan, vet att ute i skogen finns två kryss som markerar två bilar, modell Dharma Initiative. Jag sprang förbi båda två igår och som alltid fylldes jag av en känsla att man inte är ensam in den skogen. Att the Others bara är ett stenkast bort och iakttar en. Eller att en isbjörn ska rusa fram när som helst.

Äventyrslystna och övriga idioter är varmt välkomna till Köping så ska jag visa er dessa fenomen på en träning i den finaste av skogar.

On the road again...

Efter att det har förflutit några månader då jag levt i kappsäcken on the road again, mellanlandar jag för ett litet ögonblick i Köping för en stunds kontemplation. Över vad jag varit med om hittills och vad som komma skall under sommaren. Efter det så beger jag mig till mitt sommarresidens i Uppsala.

Den här plattformen för min mentala diarré har inte utsatts så mycket på senaste tiden, mest för att varje gång jag funderar över att skriva något så står det still. Allt eftersom tiden går så blir det bara svårare och svårare, även fast saker som kanske är värda att nämnas just förflutit lämnas de därhän för att ge plats åt nästa äventyr. Så är livet on the road again. Ingen rast och ingen vila, bara vidare till nästa mål.

Jag tänkte dock nu inom en snar framtid sätta mig ned vid en dator, ta fram min mobil tillika kamera och dela med mig av lite av livet on the road again i form av ett mastodontinlägg av bilder jag tagit on the road again.

En bra låt på det:



söndag 12 juni 2011

På spaning efter den tid som flytt

Eftersom att jag oftast i vardagen, och på fritiden med för den delen, befinner mig i inte mindre än tre län per dag, kan man ändå konstatera att jag bor i någon sorts väska. Det har känts väldigt påfrestande ett tag och den träning som bedrivs är tvångsträning, kommenderad av mig själv under inte alltför många av veckans dagar och starkt uppbyggda på skuldkänslor och irritation över min oplanerade tillvaro.

Men vem fan vill minutiöst ha sitt liv planerat i en kalender? Bättre då att leva i väska säger jag.

Just nu befinner jag mig i Sälen på ett kort trainingcamp som ska skicka viljan att bli något tillbaka till tankarna. Detta genom att fylla på fantasin med vackra vyer och fina träningar att frammana på Uppsalas fula slätter och asfaltsbeklädda underlag som inte direkt är det bästa för varken ben och muskler eller träningsglädjen.

Många pass jag kör är därför lugna och fina. I onsdags cyklade jag 13 mil från Uppsala till Sandviken i växelvis strålande sol och svalkande duggregn. Igår befann jag mig miss i nassen på O-ringens sista etapp 2008. Idag cyklade jag och Göran in i Norge och pissade. Nu tänkte jag åka rullskidor. Imorgon blir det löpning över fjällen. Vackra vyer, fina träningar och härligt sällskap. Det behövs, innan jag lunkar in i vardagen efter Jukola med heltidsarbete och de asfaltspass på kvällarna som det innebär.

onsdag 1 juni 2011

Fenomen

Hur kommer det sig att vilken orienterare som helst kan göra reklam för orientering så att det framstår som det töntigaste man kan göra?
När sedan en löpare/triathlet gör det framstår det som helt humant. Motionsorientering dessutom, som är riktigt töntigt. Reservation för subjektiv synvinkel.

Kolla in det här: http://www.runnersworld.se/tv/jojje-testar-motionsorientering.htm

Svaret är enkelt. Orienterare är töntiga och inavlade människor.