torsdag 27 oktober 2011

Om prioriteringar

Anledningen till den senaste veckans försvinnande måste jag nästan få kalla giltig frånvaro. Jag var i Glasgow. Vad jag och andra har gjort där arkiveras under preskriberat men det har rört sig om öl, whiskey, fotboll, Volbeat och öl.

Mer om det hela tänker jag inte förtälja, jag skulle dock vilja tacka alla som såg till att det blev en jävla resa. Ingen nämnd, ingen glömd.

Tyvärr sammanföll ju denna resa mitt i tentapluggsperioden, vilket innebär att morgondagens tenta hänger på det berömda fitthåret. Jag har läst all kurslitteratur en gång och det får räcka känner jag. Det får gå som det går: ett väl använt uttryck av mig då ämnet ens kommer i närheten av att beröra begreppet genus. Då tar jag hellre ett U, än att lära mig något så banalt och onödigt.

Vidare kan jag erkänna att denna resa inte hade någon som helst träningsaspekt och jag har därför kört ner mig ordentligt i dekadensen. Efter morgondagens tenta kör jag igång igen med höstträningen, som faktiskt hann börja riktigt bra innan denna annars helt överlägsna resa.

Prioriteringar, det är något som tråkiga människor kan få hålla på med medan vi andra har kul.

torsdag 20 oktober 2011

"The only good pace is suicide pace, and today looks like a good day to die"

Idag försökte jag för första gången närvara på Veckans halvmara med OK Linné. Och det var även där samma realisation som igår som slog mig.

1. Jag är världens bästa löpare.
2. Jag är världens sämsta löpare.

För att vidare utveckla min första realisation. Löpningen kändes lätt och väldigt rolig, trots att hela banan gick på asfalt. Kroppen var med på noterna och redo att pumpa igenom alla kilometer och kanske lite mer ändå.

Jag hoppade av loppet vid 14 kilometer, då jag efter att ha gjort ett ryck (jag kommer tillbaka till hur helidiotisk jag är) då det kändes så jävla bra, sprang en liten omväg. Det tog några minuter innan jag kunde ta ifatt klungan igen och ytterligare några minuter innan jag klev av och joggade hem.

Nu till det helidiotiska. Jag har aldrig under mitt löpande liv lärt mig hur man pacear. Hur man håller fart. Hur man sparar energi för att kunna ta fram det mot slutet. Jag. Vet. Inte. Hur. Man. Gör. Jag förstår det inte och det är helt onaturligt för mig. Det slår aldrig fel! Varje lopp jag kört har startat med inledande kilometer i överfart, för att följas av några kilometers desperation och lust att lägga mig ner på marken. I detta skede händer antingen en av två saker. Jag bryter eller springer vidare i total utmattning. I fall ett så åker jag hem och är besviken och bitter. I fall två återkommer ofta energin då jag i sakta gemak tagit mig fram till de sista kilometerna som avslutas på adrenalin. Sen åker jag hem och är besviken och bitter.

Detta beteende är högst påtagligt i tävlingssituationer eller när jag springer med folk, som idag. Av någon anledning kan jag inte, när det känns bra, hålla mig där och rätta in mig i ledet. Jag rycker. I tron om att fysikens lagar inte gäller mig. Sedan blir jag oftast ikappsprungen och/eller omsprungen.

Idag (åter)fann jag en svag länk i mitt tävlande.

Även jag och min vad kände lite var vi hade varandra idag på asfalten men det verkar som att vi just nu befinner oss på olika våglängd. Vi vill olika saker. Missförstå mig rätt, det är inte mig det är fel på. Det är den.

Jag funderar på att bjuda ut den på middag, köpa blommar och smörja upp den med tigerbalsam, men jag är rädd för att få nobben.

Konstigt nog är det inte under löpning som det ömmar men under sittande och utsträckande av foten. Det hela är väldigt mystiskt men ack så intressant.

tisdag 18 oktober 2011

Det här är ingen orienteringsblogg

Efter kvällens nattorientering i Linnés regi kan jag konstatera två saker:

1. Jag är världens bästa orienterare.
2. Jag är världens sämsta orienterare.

Det började bra med att jag gick ut i eget stråk, bakom resten av klungan, för att helt enkelt orientera själv. En sällsynt sak i sig. Det resulterade i att jag var en av få som inte bommade till första kontrollen. Klapp på axeln.

Sedan hände något högst oväntat. En kontroll satt inte i det löpstråk jag sprang i. Jag var alltså tvungen att läsa kartan för att hitta den.

Från stunder av fullkomligt flyt, som man ibland bara drömmer om, till stunder av total förvirring och hjälplöshet med arslet i en tvåstrecksmosse efter en hel dags monsunregn.

Det är det som är nattorientering.

Den vilda världens hunger...

Jag skulle kunna gnälla över hur jävla överjävligt det kommer bli att springa nattorientering i det värsta spöregn som jag skådat sedan konfirmationen. Jag skulle kunna orera om hur min vad har fuckat ur sedan lördagens långpass. Jag skulle kunna hoppa över träningen för att det infinner sig en riktigt god myskänsla i soffan med kaffekoppen, kakor och en filt.

Men vilken sorts fitta skulle jag inte vara då?

Dessutom: det är sådant som gör nattorientering till vad det är. Hårt!

söndag 16 oktober 2011

Dagens dagens

Dagens rekreationsdag blev en mycket lyckad sådan. Jag fick sova längre än jag ville, inte för att jag gick och la mig tidigt som jag annars gjort senaste halvåret (bortsett från senaste veckan), utan för att jag inte behövde gå upp när jag hade bestämt att det var dags. En lyx jag inte ofta kan unna mig. Sedan bar det iväg ut på resa. On the road again. Denna gång på höstens första riktiga officiella distanspass.

Det är oftast så att första distanspasset sätter trenden för hur resten av vinterträningen kommer bli. Och min vinter kommer bli bra. Riktigt jävla asbra. Så kändes det idag. Med en ordentlig tur i bagaget är det dags att ta sig an fler distanspass framöver.

Passet bedrevs med vätskebälte, en tallrik gröt i magen och en iPod med kamera för att fånga en riktigt fin höstdag på bild.


Turen mätte ungefär 25K och kommer att användas som vinterns klassiker. När distansformen börjar komma blir det självklart förlängningstillägg.

Dock får jag nog erkänna att det inte bara var solen i ögonen och medvind i ryggen. Mitt uppe på Ulltunaåsen, fyra till fem kilometer hem, började det krampa i vaden. Samma vad som strulade under Lidingöloppet. Hittills har jag inte känt något förutom veckan efter Lidingö, men det känns inte heller som att det skulle vara samma problem då smärtan nu sitter lite högre upp än förut. Det gick dock bra att springa lugnt hemåt och med lite vila eller möjligtvis operation av äggstockarna så ska nog mensvärken försvinna.

Så morgondagens pass lutar mot rullskidor. En härlig sak i sig.

fredag 14 oktober 2011

It's a hard knock life

Jag har som bekant försökt komma igång med träningen, men just nu är det motvind. Det är inte det att jag inte tränar, det gör jag. Men träningarna är förpassade till den tid på dygnet då jag har tid. Det rör sig alltså om tider mellan 18.00-07.00. Det är min fritid just nu. Och då tar jag inte med pluggande, matlagning, bajsa, tvätta, städa och ringa mamma i beräkningen.

Ta morgondagen som exempel. Klockan 9.00 ska jag befinna mig hos studiekamrat förberedandes en gruppuppgift. Klockan 13.00 ska jag befinna mig på Arlanda för jobb. Hemma är jag först efter 19.00. Den frågeställning som rör sig i mitt huvud (och har gjort de flesta dagar denna vecka) är: träna 06.00 eller träna 20.00? Med tanke på att jag skriver detta när klockan närmar sig midnatt lutar det åt att morgondagens pass bedrivs med antingen reflexväst eller pannlampa. Come saturday och jag är äntligen fri att träna som jag vill och hur jävla länge jag vill. Då ska jag gå loss riktigt ordentligt. Tre timmar är minimum. Och då snackar jag ett pass. Kanske tar jag mig en tur så jag kan följa Raiden i Uppsala, kanske tar jag både Nåsten och Lunsen i ett svep och passar på att ducka för lite älgkulor också. 

När jag har jobbat klart mina två kvarvarande jobbpass denna vecka är jag klar för den här terminen. Då har jag åtminstone bara skola att fokusera på. Då passar det lagom med en VFU-period som varar november till januari också, vilket innebär fulla arbetsdagar. Utan lön. 

Dra mig i drulen, resten av det här året kommer ta kål på mig. Följ min långsamma färd mot döden här på Harder, Faster, Stronger. 

onsdag 12 oktober 2011

Jo, det här med förebilder

Förebilder skiter jag faktiskt högaktningsfullt i, men det finns ändå ett fåtal personer jag vill lyfta fram för att de är så jävla sköna.

Man nummer ett: Markus Torgeby. Anledning: bott i en kåta i skogen under något år.

Man nummer två: Lars Monsen. Anledning: bott i skogen lite från och till.

Och då kan man kanske fråga sig vad det är som är så jävla häftigt med att bo ute i skogen. Ingen bor i skogen. Och det är just det som är så skönt. Man slipper folk. De senaste två dagarna har jag spenderat i Stockholm. Där finns det folk. Det finns så jävla mycket folk så man kan tamejfan inte gå ett steg utan att det kommer något bänghuve med taskig attityd och fisförnäm uppsyn och ska gå in i intet ont landsortskillar som inte ens vill vara i fjollträsket.

Nej, tacka vet jag skogen. Där vill jag bo. Gärna norrländsk skog så det är milsvis med avstånd mellan mig och närmsta granne. Det är lyxigt det!

Det finns en dokumentär om Markus Torgebys vistelse i skogen. De första 10 minuterna har ni här.






Lars Monsen har producerat ett antal vildmarksdokumentärer. Förutom det så kan han nog vara den skönaste jävla liraren på denna jord. Klippet kommer från den norska dokumentärserien Nordkalotten 365, där Lars Monsen spenderade ett år norr om polcirkeln i Sverige, Finland och Norge.


tisdag 11 oktober 2011

Brendan's Death Song

Får nog ta och revidera föregående inlägg. Det är tamejfan på det berömda fitthåret om inte Brendan's Death Song är bättre.

måndag 10 oktober 2011

Did I Let You Know

Helgen kom och gick, som så många andra helger i år. Det börjar att gå alldeles för fort nu. Tid, du är dig inte lik.

Sinnessjukt kul hade jag i alla fall under helgens alla skeenden, till och med på 25-manna, där jag sprang bra och stabilt på 7:e sträckan och därmed avslutade den här säsongen. Jag slapp till och med att dö TC-döden som man annars brukar göra på 25-manna, tack vare bra sällskap, billiga strumpor i sporttältet och lite whiskey in the jar.

Denna vecka är påbörjad, men även den kommer gå sjukt fort, då jag kommer ha saker att göra hela tiden. Imorgon spenderar jag exempelvis kvällen med Albin, Jakob och Daniel tillsammans med Red Hot Chili Peppers och några tusen andra människor i Globen.

En låt på det, den bästa från deras nya album:


torsdag 6 oktober 2011

Whiskey in the jar...

Efter en hård vecka (läs två lektioner) kurerar jag mig nu efter den hårda ansträngningen genom att ladda för 25-manna. Jag är mycket motiverad att springa fort, eftersom att det är ganska kort. Jag förvaltar nämligen en av sjundesträckorna.

Men dagen D är inte här ännu! Imorgon laddar jag upp med ett långt och härligt pass på rullskidorna. Jag skolar nämligen om mig själv till en sådan där som tränar hårt. Då passar sig inte formtoppning.

Annars ser jag med spänning fram emot det som kommer efter 25-manna. Nämligen 25-mannafest med ölnattmicrosprintorientering. Kan inte bli annat än bra.

En låt på det. Lite utav helgens temalåt kan man säga.


söndag 2 oktober 2011

Snabbt om oktober

Visst är det så att tävlingarna snart är slut men livet on the road slutar inte för det. Såhär ser min Sverige/Europaturné ut den närmaste månaden:

8:e oktober - 25-manna, Stockholm
11:e oktober - RHCP, Globen
21-25:e oktober - Volbeat, Glasgow (UK)
3-7:e november - NSM, Åbo (Finland)

Däremellan ska det hinnas med lite skoluppgifter och en tenta.

Gör jag inget av ovanstående så tränar jag. Bokning av mitt sällskap görs i kommentarfältet en månad i förväg.

Fuck this!

Eftersom att jag är ett sommarbarn, född i ljumma augusti är det kanske inte så jättekonstigt att sommaren är min favoritårstid. Det är varmt, det är ljust och man är för det mesta fri från måsten om man bortser från sommarjobb.

Men det finns nog ingen årstid som slår hösten vad gäller träning. Det är utan tvivel den bästa tiden att träna under. Det är svalt så man blir aldrig överhettad, det är mer färger, luften är klarare och man får helt enkelt möjlighet att träna mer då det inte är en massa tävlingar och långa resor som förstör planeringen. Jag kan bara tala för mig själv när jag säger att jag blir mer inspirerad att träna på hösten. 

Hösten medför också en stunds kontemplation över den gångna säsongen. Det är dags att räkna ihop träningstimmarna och göra en utvärdering för att se vad som är bra och vad som går att förbättra inför nästa säsong. 

Fuck that, säger jag! 

Från den tid då man springer enbart för att det är kul och för att det känns naturligt, blir man som ungdom direkt påpackad av ledare och idrottsförbund, en viss samling av ritualer som är mer eller mindre norm. Man fastnar helt enkelt i TDB-träsket. TDB är en förkortning av träningsdagbok. 

Från och med då är det dags att analysera träning, skriva ned minsta lilla detalj, mäta ut intervaller, kolla puls och räkna ut kilometertider och varvtider på testlopp. Träning blir ett vetenskapsprojekt. 

Efter flera år av träningsdagboksskrivande, pulsmätning, Coopertest, intervallträning, utvärdering och analys in absurdum har jag nu lagt av. Efter otal sömnlösa nätter av att räkna ut hur många minuter per kilometer jag måste göra för att ha en viss tid på ett lopp, har jag äntligen nått fram till slutsatsen om att det inte hjälper. Insikten av mitt HB-värde, mitt VO2-max och min maxpuls har inte hjälpt mig speciellt mycket när det kommer till att fundera ut hur jag kan bli bättre. 

Jag slutade skriva träningsdagbok under våren. I augusti gick min Garminklocka åt fanders då den slutade fungera. Jag grät tårar av blod då jag för mitt liv inte kunde förstå hur jag skulle kunna träna nu, då jag använt både klocka och pulsband på i stort sett alla träningar sedan oktober 2009 och tagit varvtider på hur många sekunder jag gjort armhävningar på styrketräningen. 

Och vet ni vad? Det går hur bra som helst att bara skita i det. Träning har aldrig varit roligare. Jag sticker ut och springer och kommer tillbaka när jag är trött. Realisationen av att man faktiskt varit ute ganska länge är häpnadsväckande. Det är så lätt att tänka att "nu borde jag vara trött" när den rullande tiden på klockan flyter över tvåtimmarsslaget. En gång för några vintrar sedan sprang jag uppför Städjan. Jag var ganska van med att springa den rundan redan då så jag tittade nästan aldrig på klockan. När jag var på toppen insåg jag att det skulle bli lite jobbigt att pulsa snön påväg nedför berget också så jag tog sträckan över fjället till närmsta asfaltsväg. Jag kom tillbaka till stugan efter att ha varit ute i över fyra timmar. På kvällen körde jag ett pass skidor i en timme. 

Återigen; jag kan bara tala för mig själv men jag har inte förbättrats av att jag vet vad jag tränade på den här dagen för tre år sedan. Det är lagt till handlingarna. Jag har glömt bort vad jag gör på Coopertest för jag tycker inte det är relevant att veta vilken tid jag springer runt 7,5 varv på en gummibana när mina tävlingstider ligger på 90 minuter i skog. För mig har träningsdagboken ungefär samma relevans som att skriva dagbok över när jag borstar tänderna. Om jag vet att jag gör det två gånger per dag så håller sig problemen borta. Samma med träning. Om jag tränar när jag är pigg och vilar när jag är trött så borde problemen hålla sig borta. Trött i det här fallet har betydelsen av att inte kunna gå normalt. 

Anledningen till att jag börjat tänka såhär är egentligen mycket enkel. Jag har i flera år gått runt på tävlingar och funderat över samma sak. Varför tappar jag så många minuter på ledaren? Varför klarar mitt namn knappt att ta sig in på den övre hälften av resultatlistan? Varför är min rankingpoäng så dålig? Samma svar, samma logiska och enkla svar kommer jag alltid fram till. För att jag är för dålig. 

Det har gått så långt att jag inte längre kollar resultatlistan för att mitt självförtroende inte klarar av det. Så varför ska jag bry mig om något som inte hjälper mig att bli bättre? Placeringar, tider och rankingpoäng är bara siffror i ett system som jag inte riktigt köper. 

Därför kommer jag denna höst och vinter bara fokusera på träning för träningens skull. Det är inte lönt att tänka på vilken tid på Cooper jag ska ha för att vara så bra som möjligt nästa säsong. Jag har inget speciellt mål i tankarna annat än att jag debuterar på marathon nästa sommar. Och jag har ganska klart för mig hur jag ska träna. För att vara bra på marathon ska man springa marathon. 

Träningen är faktiskt det enklaste som finns så fort man slutar bry sig om allt annat runtomkring. Det största problem man möjligtvis kan stöta på är väl att knyta skosnörena. Annars är det bara att sätta den ena foten framför den andra i lite snabbare takt än vanligt. 

lördag 1 oktober 2011

Oktober

Första oktober: Solsken, 20 grader, orientering i Broskogen.

Prognos inför sista oktober: Mörkt, -20 grader, skidåkning på golfbana.

Can't wait...