Det är dags att ta sig ut on the road again, känner jag. September bjuder upp till dans med värmebölja och solsken. En lätt bris hänger i luften. Det finns ingen tillgång till bil, inga kartor att skriva ut, inga rundor jag känner att jag vill springa.
Det blir helt enkelt att rasta Daccordin på den förmodade sista cykelrundan i år.
fredag 30 september 2011
torsdag 29 september 2011
When there's nowhere else to run...
Äntligen! Äntligen är det dags att ta sig ut på Odenvalla ToR. Förmodligen den sista varma septemberdagen. September som bekant är den bästa löparmånaden. Och den bästa löparmånaden borde avslutas med det bästa löppasset!
Pure!
tisdag 27 september 2011
Planeringskungen
Efter att återigen ha bevisat att jag är planeringskungen, med uppstigning sju för tvätt, elevtextanalys med sju timmars deadline att skriva den på, samt organiserande av övriga skoluppgifter, uteblev dagens träningspass. Efter Lidingö hade jag planen att jag skulle träna som ett svin, äta som en kenyan och plugga som en... NEEEEEEEE. Too cool for school! Eftersom förmiddagen gick åt till att planera kommande tre veckors plugg och eftermiddagen gick åt till att välkomna mor och broder till Uppsala och bli bjuden på kebab i kubik, så försvann träningen. Fett lack.
Därför åker jag imorgon, efter att ha varit med på infoträff med brorsan på Uppsala OLGY, hem till Köping där jag ska kurera mig ordentligt med mycket träning.
Och nu jävlar!
Nu SKA jag springa Odenvalla ToR för första gången på tamejfan ett år. Och det ska bli fint!
Planeringskungen signar ut.
Därför åker jag imorgon, efter att ha varit med på infoträff med brorsan på Uppsala OLGY, hem till Köping där jag ska kurera mig ordentligt med mycket träning.
Och nu jävlar!
Nu SKA jag springa Odenvalla ToR för första gången på tamejfan ett år. Och det ska bli fint!
Planeringskungen signar ut.
söndag 25 september 2011
Winter is coming
Hösten är utan allt rimligt tvivel här och så också slutet på den här säsongen. Den sista säsongen som nolla. Sista säsongen på den ålderklass som inte spelar någon som helst roll. Juniorklass. Lyckligtvis har jag inte spenderat den här säsongen till att prestera en massa låtsasresultat, utan har såklart tagit det lugnt med tanke på kommande seniortävlande.
Eller hur var det nu igen?
Igår avbröt jag för första gången Lidingöloppet. Jag har sprungit det tre gånger förut om man räknar med ett träningspass i maj och tycker jag behärskar det ganska bra. Det tyckte inte min kropp. Eller närmare bestämt; min vad.
Annalkande som ett rovdjur på lurpass så kände jag att det drog i vaden redan efter någon kilometer. Jag ignorerade det och tänkte att det var 27 kilometers-Simons problem. Efter första branta backen drog det till nå djävulskt och varje steg jag sprang kändes som att muskeln slets isär mer och mer. Eftersom de efterföljande kilometerna fram till 15-passeringen är platta så kunde jag springa hyffsat på mina tänkta 4 min/km. Jag slog av på tempot mot slutet för att jag där insåg att jag skulle bryta loppet.
De kommande fem kilometerna tillbaka till Grönsta var en odyssé av svordomar, stretchande, mörka tankar, hot och förbannelser, tårar och hat. Min haltande gång tycktes heller inte väcka sympatier hos några omlöpare. Och tur var väl det. För dem.
Lidingöloppet blev ungefär som den här säsongen i helhet. Ett stort jävla fiasko. Optimistiskt i förväg, likgiltigt genomförande och bittert slut. 25-manna är det enda som återstår och tacka fan för att jag har lyckats hålla en stabil nivå på mina stafettlopp åtminstone.
Höst har här varit en långt tid.
Winter is coming.
Jag hoppas på en lång jävel.
Eller hur var det nu igen?
Igår avbröt jag för första gången Lidingöloppet. Jag har sprungit det tre gånger förut om man räknar med ett träningspass i maj och tycker jag behärskar det ganska bra. Det tyckte inte min kropp. Eller närmare bestämt; min vad.
Annalkande som ett rovdjur på lurpass så kände jag att det drog i vaden redan efter någon kilometer. Jag ignorerade det och tänkte att det var 27 kilometers-Simons problem. Efter första branta backen drog det till nå djävulskt och varje steg jag sprang kändes som att muskeln slets isär mer och mer. Eftersom de efterföljande kilometerna fram till 15-passeringen är platta så kunde jag springa hyffsat på mina tänkta 4 min/km. Jag slog av på tempot mot slutet för att jag där insåg att jag skulle bryta loppet.
De kommande fem kilometerna tillbaka till Grönsta var en odyssé av svordomar, stretchande, mörka tankar, hot och förbannelser, tårar och hat. Min haltande gång tycktes heller inte väcka sympatier hos några omlöpare. Och tur var väl det. För dem.
Lidingöloppet blev ungefär som den här säsongen i helhet. Ett stort jävla fiasko. Optimistiskt i förväg, likgiltigt genomförande och bittert slut. 25-manna är det enda som återstår och tacka fan för att jag har lyckats hålla en stabil nivå på mina stafettlopp åtminstone.
Höst har här varit en långt tid.
Winter is coming.
Jag hoppas på en lång jävel.
måndag 12 september 2011
SM-fiaskot i korthet
Då jag hade förväntat mig en finalplats på helgens långdistans-SM så kan man väl inte kalla det något annat än ett fiasko. I kvalet var jag lite över en minut från en finalplats. Jag tänkte hänge följande inlägg åt alla bortförklaringar jag kan komma på i skrivande stund.
Inför kvalet hade jag tänkt ut den i vanliga fall förnuftiga strategin att ta det lugnt till första kontrollen för att hitta flytet. Jo, tjena. Det visade sig att det inte var sådan terräng man tar det riktigt lugnt i. Eller snarare; det var sådan terräng det inte GÅR att ta det lugnt i. Det första som mötte en när man vecklade ut kartan var en långsträcka över berg och dalar, genom mossar och tätbevuxen undervegetation. Efter att ha "tagit det lugnt" kan jag nu med Winsplit i hand konstatera att jag tappade två minuter redan till första kontrollen. I allmänhet kan jag konstatera att de tre första kontrollerna var jag riktigt sölig på.
Då jag redan i starten kom på tanken; "fan, det här kommer inte bli kul", blev jag positivt överraskad då jag lyckades få ett bra stråk på långsträckan som gick över hela kartan. Efter den kom vi dessutom in i ett racerområde som jag tyckte väldigt mycket om. Tyvärr hamnade jag, i en sekunds svaghet, i en prekär situation då jag inte visste riktigt var jag var någonstans. Jag stod vid en sten i ringkanten och funderade och vägrade röra mig ett steg förrän jag läst in mig och kunde ta kontrollen utan onödiga svängar. Denna lilla bom var med all säkerhet den som kostade mig finalplatsen, då bomtiden visade cirka 1min40sek.
Efter att ha dränkt mina sorger på en bar i Alingsås på lördagkvällen kunde jag inte annat än att på söndagen konstatera att jag egentligen var ganska glad att jag slapp finalen, då finalbanan såg ut att vara alltför tuff för mitt veka sinnes- och kroppstillstånd.
Inför kvalet hade jag tänkt ut den i vanliga fall förnuftiga strategin att ta det lugnt till första kontrollen för att hitta flytet. Jo, tjena. Det visade sig att det inte var sådan terräng man tar det riktigt lugnt i. Eller snarare; det var sådan terräng det inte GÅR att ta det lugnt i. Det första som mötte en när man vecklade ut kartan var en långsträcka över berg och dalar, genom mossar och tätbevuxen undervegetation. Efter att ha "tagit det lugnt" kan jag nu med Winsplit i hand konstatera att jag tappade två minuter redan till första kontrollen. I allmänhet kan jag konstatera att de tre första kontrollerna var jag riktigt sölig på.
Då jag redan i starten kom på tanken; "fan, det här kommer inte bli kul", blev jag positivt överraskad då jag lyckades få ett bra stråk på långsträckan som gick över hela kartan. Efter den kom vi dessutom in i ett racerområde som jag tyckte väldigt mycket om. Tyvärr hamnade jag, i en sekunds svaghet, i en prekär situation då jag inte visste riktigt var jag var någonstans. Jag stod vid en sten i ringkanten och funderade och vägrade röra mig ett steg förrän jag läst in mig och kunde ta kontrollen utan onödiga svängar. Denna lilla bom var med all säkerhet den som kostade mig finalplatsen, då bomtiden visade cirka 1min40sek.
Efter att ha dränkt mina sorger på en bar i Alingsås på lördagkvällen kunde jag inte annat än att på söndagen konstatera att jag egentligen var ganska glad att jag slapp finalen, då finalbanan såg ut att vara alltför tuff för mitt veka sinnes- och kroppstillstånd.
torsdag 8 september 2011
I'm too young for this shit!
Vakna automatisk innan klockan 08.00 och stiga upp ur sängen. Fyfan. I''m too young for that shit!
Nu ska jag dessutom ta tag i mitt liv och plugga 'til there ain't nothin' left. Dagens litteratur består av dramat Medea samt facklitteratur om skiten. I'm too young for that shit!
Efter seminarium om nämnda drama kommer jag ägna eftermiddagen/kvällen åt att göra grammatiska analyser av elevtexter som någon jävla snorvalp har skrivit. I'm too young for that shit!
Det fattas bara att man börjar pensionsspara. Jag läste till och med tidningen vid frukostbordet.
Skjut mig.
Nu ska jag dessutom ta tag i mitt liv och plugga 'til there ain't nothin' left. Dagens litteratur består av dramat Medea samt facklitteratur om skiten. I'm too young for that shit!
Efter seminarium om nämnda drama kommer jag ägna eftermiddagen/kvällen åt att göra grammatiska analyser av elevtexter som någon jävla snorvalp har skrivit. I'm too young for that shit!
Det fattas bara att man börjar pensionsspara. Jag läste till och med tidningen vid frukostbordet.
Skjut mig.
tisdag 6 september 2011
DM-helg
För att vara säker på att döda allt kul i helgen så valde jag att åka på DM. Distriktsmästerskap. I orientering. För att vara mer exakt; medel- och stafett-DM.
Inför medeldistansen försvann allt hopp om att det skulle vara värt att åka redan på fredagkväll då jag såg startlistan. Endast sex namn inklusive mitt eget ställde upp i H20-klassen, varav ingendera var något namn jag hade så värst mycket respekt för. Fortfarande inklusive mitt eget.
Väl ute på tävlingen hoppades jag på seger, tyvärr visade sig dock att man måste orientera på ett speciellt sätt när det kommer till värdelöst ritade kartor, vilket direkt inte gynnade mig. Eller någon annan på tävlingen. Det blev en andraplats med cirka 40 sekunders marginal upp till placering numero uno och med fem minuter bommar i bagaget.
Dagen efter var det stafett och eftersom jag skulle starta kände jag mig lite mer taggad. Tyvärr samma klena startfält, däremot var det racerterräng vilket innebar att man delvis kunde leka Blixten McQueen ute i skogen. Efter en tråkig bom på tredje sista kontrollen och en härlig spurtstrid var jag i alla fall först in på förstasträckan. Nu gäller det bara att vara det på SM-stafetten också.
Kartor kommer aldrig någonsin komma upp eftersom skit-Garmin slutat fungera. Fuck off, vi ses på SM.
Inför medeldistansen försvann allt hopp om att det skulle vara värt att åka redan på fredagkväll då jag såg startlistan. Endast sex namn inklusive mitt eget ställde upp i H20-klassen, varav ingendera var något namn jag hade så värst mycket respekt för. Fortfarande inklusive mitt eget.
Väl ute på tävlingen hoppades jag på seger, tyvärr visade sig dock att man måste orientera på ett speciellt sätt när det kommer till värdelöst ritade kartor, vilket direkt inte gynnade mig. Eller någon annan på tävlingen. Det blev en andraplats med cirka 40 sekunders marginal upp till placering numero uno och med fem minuter bommar i bagaget.
Dagen efter var det stafett och eftersom jag skulle starta kände jag mig lite mer taggad. Tyvärr samma klena startfält, däremot var det racerterräng vilket innebar att man delvis kunde leka Blixten McQueen ute i skogen. Efter en tråkig bom på tredje sista kontrollen och en härlig spurtstrid var jag i alla fall först in på förstasträckan. Nu gäller det bara att vara det på SM-stafetten också.
Kartor kommer aldrig någonsin komma upp eftersom skit-Garmin slutat fungera. Fuck off, vi ses på SM.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)