söndag 15 december 2013

Det borde gå bra nu

Mitten av december brukar vara perioden på året då träningen flyter på bra. Det brukar också vara då jag har min berömda formtopp. Eller någon gång i februari. I alla fall antingen precis efter eller före tävlingssäsongen. Då är jag som bäst. Nu är det inte så.

Hela novembers träning gick om intet på grund av sjukdom. När det väl släppte kom en oroväckande irritation i högerknät som ett brev på posten på de första stapplande löpturerna. I ovissheten om vad det var/är för något bedrevs träning ändå    fram tills för en vecka sedan, då jag påbörjade en Voltarenkur.

Såhär i skrivande stund känns knät bra i vila. Det återstår dock att testa det löpandes, vilket får bli imorgon. Tyvärr har dessa efterföljande missöden resulterat i att jag på snart två månader aldrig har tränat så lite som nu. Det är oroväckande, mest för att jag egentligen inte saknat det så mycket heller. I perioder kan dock motivationen höjas ett snäpp, men jag återkommer ofta till att det bara känns hopplöst allting.

Mitt i hopplösheten tänkte jag ändå investera i alternativträningsträsket och köpa mig ett gymkort. Det tar emot, då mitt enormt brinnande hat för gym gör det svårt för mig att sätta min fot på ett. Men det är väl bättre det, än mitt nuvarande tillstånd av självföraktande invaliditet. Vad hände? Det skulle ju bli någonting av mig. Jag skulle ju träna hårt inför nästa säsong efter en, egentligen, mycket inspirationsgivande och formtoppad höstsäsong.

Det kanske är bättre att tvinga fram känslan än att bara vänta på att den ska komma tillbaka av sig själv.

onsdag 27 november 2013

I skogen kan ingen höra dig gråta!

Jag började träna igen denna vecka. Orientering, för första gången på mycket länge, och tisdagsbana för första gången på en relativt mycket längre tid. Resultatet: Pajat knä och spräckt självförtroende.

Många lever under villfarelsen att träning är kul. Det är inte sant. Träning är ett jävla helvete, och ju fortare folk inser det desto bättre. Det man i princip håller på med är att systematiskt bryta ner kroppen i förhoppningen om att man kommer bli bättre. Att kalla träning för kul är samma sak som att stå och dunka huvudet i en vägg i väntan på att skallen ska bli hårdare eller att väggen ska rasa    och sen kalla det för kul. 

Träning är ett jävla helvete, för man blir beroende av det. Efter tre veckors uppehåll blev jag ändå extremt sugen på att träna igen. Det första som händer är såklart att man får en snedtändning och kroppen säger ifrån direkt. Pajat knä och spräckt självförtroende. 

Träning är ett jävla helvete, för när man inser att man befinner sig mitt ute i den mörka skogen med pajat knä och spräckt självförtroende så ska man på något vänster ta sig tillbaka hem. Och i skogen kan ingen höra dig gråta!

Träning är ett jävla helvete för när man kommer hem med pajat knä och spräckt självförtroende så börjar man redan fundera på vad man ska träna nästa dag. 

Idag blir det rullskidor med trasiga hjul, eftersom träning såklart är ett jävla helvete. 

söndag 24 november 2013

Jag reser mig igen

Vinterstudion    all omotivations förgörare. Efter en dag med Vinterstudion och i skrivande stund lite skidskytte känns min frånvaro från träning inte längre bara som en obekvämlighet. Jag har hittills bara avfärdat det med en axelryckning eftersom jag inte riktigt har känt att jag haft någon lust till att träna under en mycket lång tid. Förmodligen på grund av de många tävlingar och resor som varit under sensommaren och hösten samt de lite högre ställda kraven från utbildningen. Men nu börjar jag  känna motivation sakta krypa fram igen    och den här sjukdomen känns alltmer oläglig och som en extrem urspårning av min plan för vintern.

Allt det här är självklart extremt ointressant att läsa om. Det finns inget värre än träningsbloggar. Fyfan. Men all min motivation till att skriva bra och hålla en hög tröskel för att inte släppa in packet på min blogg gör att det inte blir så många inlägg. Och ibland kan det hjälpa motivationen att reflektera lite över sitt idrottande.

Halsen känns redan mycket bättre än vad den gjorde igår, så om det är en efterdyning av min marathonsjukdom eller en reaktion på kylan vet jag inte. Jag höll mig från att träna idag ändå, och med gårdagens blogginlägg i åtanke så är november ändå körd träningsmässigt. Jag får hoppas att jag kan träna på bra och smart när sjukdomen lagt sig, hela vägen fram till nästa säsong.

Det planlösa och mållösa tränandet räcker kanske till en B-final på SM. Nästa år har jag högre ambitioner än så. Det har jag förresten haft hela tiden, men jag har kanske inte gjort det som krävs för att slå slag i saken. När träningen drar igång igen kanske jag kan skriva mer om det. Nu väntar några bittra inlägg medan jag reser mig igen.

lördag 23 november 2013

Avgrunden öppnar sig igen

Det ska då vara fan att bakom varje hörn så väntar ännu en katastrof! Nog för att man som idrottare får räkna med kamp mot sjukdomar och skador, men det här är ju absurt! Dagens rätt serveras med lite tilltagande halsont i vacker höstsol. Till efterrätt blir det pungspark. Man tackar! Men jag är nog lite mätt från förra sittningen av inte mindre än två veckors sjukdom, så jag tror att jag står över.

Då livet ändå väljer att tvångsmata mig med motgångar så ger jag upp. Nu skiter jag i att träna i november. Det blir träningsfri månad, den första i mitt liv sedan födseln. Med det beslutet kom också ångesten om att det aldrig kommer bli något av mig och att det fan inte gör någonting för vem bryr sig ändå?

Fan vad oerhört jävla värdelöst livet är!

Min enda tröst är att tjocka och fula människor hetstränar och gråter blod i jakten på en vacker dröm medan jag sitter hemma och äter tårta.

fredag 22 november 2013

En försmak av vinter

I gränslandet mellan höst och vinter är ännu en vecka snart till ända. Jag har gått genom skärselden och kommit ut på andra sidan, renad och pånyttfödd. Sjukdomen är över    så gott som. Jag har åtminstone börjat träna igen, dock småskaligt.

För att inleda övergången till vintern så åkte jag rullskidor häromdagen. I frostbiten Uppsalatrakt. Det gick inte bra, det gjorde ont och existentiella ifrågasättningar haglade. Med andra ord; det var som det ska vara. Det var dock något som saknades. Det fattades ett ordentligt snötillskott och lite minusgrader för att misären ska bli ett faktum. Att åka skidor utan frost i skägget är ju också lite vemodigt. Som att kolla på porr för handlingens skull.

För att driva skidabstinensen till dess yttersta spets åker jag imorgon till Skinnskatteberg och köper ett par nya stavar. Den här träningssäsongens början, som hittills legat på is, inleds i helgen på nostalgiskt vis hemmavid. Det blir gamla, fina löparrundor och turer på bekanta kartor. Nog ska jag väl våga mig på vinterns första distanspass?

Nog talat. Imorgon startar vinterträningen med att först smeka mig själv medhårs genom köp av stavar och sedan löptur i gränslandsväder.

måndag 11 november 2013

Dödssjuk

En vecka efter hemkomsten från NSM hostar jag fortfarande upp mina inälvor. Jag drog med all säkerhet på mig ett muterat finskt sisu-virus vars symptom är hosta, andnöd och döden. Träning uteblivet således. Livet är värdelöst. 

Då jag förlorar sömn på att framkalla mina dödsrosslingar går återhämtningsperioden extremt sakta. Jag kan väl vara så ärlig som att säga att utekvällen till halv sex i fredags inte rådde på sisu-viruset heller. Så nu sitter jag här, med ett nytt rekord i antal sjukdagar vid samma tillfälle i mitt liv. All kondition och all styrka som bortblåst. När jag kan börja träna igen, om 100 år, kommer jag vara nollställd. 

Det kommer bli en lång, kall vinter. 

fredag 8 november 2013

Intresseklubbens styrelsemöte, anno 2013

Mötet öppnas.

Dagordning fastställs.

Vad som har hänt:
Vad som händer:
Vad som kommer att hända:

INGENTING!

Mötet avslutas.

söndag 27 oktober 2013

Tomheten infinner sig

Tomheten infinner sig. Jag står på en strand och tittar ut över det oändliga hav av tid som breder ut sig framför mig. Vad fan ska man göra nu?

För första gången på flera månader känner jag behovet av att fylla mitt liv med någonting. Det måste hända något nu! Det måste finnas en väg ut ur det här samhället!

Tomheten infinner sig.

Orienteringssäsongen är slut.

onsdag 9 oktober 2013

Mötet med mig själv

Det händer ibland på mina träningspass i skogen att jag möter mig själv. Vi slår följe ett tag och inser att vi har ganska mycket att prata om. Där och då finns det ingen kommunikationsförbistring, tankarna flyter som vatten, hittar den bästa vägen fram. Vilken omväxlande känsla det är att komma överens med sig själv ändå!

När stigarna lett oss tillbaka och vägarna tagit slut så skiljs vi åt igen. Jag brukar se mig om över axeln för att se vart han tar vägen. 

Hans löpsteg har mycket mer spänst än mitt. 


måndag 7 oktober 2013

Tonårsrenässansen

Efter mycket jävla om och men. Vi kör igång igen, som att dra av ett plåster, utan vad-som-hänt-sen-sist-inlägget.

Idag upptäckte jag att jag har en liten tonårsrenässans, orsak: insikten om att ens problem aldrig blir bättre med åren, bara tilltar. Således mycket vältrande i självömkan, fester hit, bitterhet, fester dit och filmhäng. Något bipolärt. Lasternas summa är konstant, skriva av sig förblir nödvändigt för att kunna hålla sig flytande.

Till skillnad från när jag faktiskt var tonåring så har jag lite mer insikt nu och vill hävda följande: Livet är skit.

Det bästa som skulle kunna hända nu är att jag blir omyndigförklarad, så att någon annan kan bestämma över mig. En hundralapp i veckopeng, det är allt jag begär. Exklusive helpension.

Imorgon avgår tåget mot ännu en lyckans dag. Jag står kvar på perrongen och väntar på godståget åt andra hållet.

söndag 25 augusti 2013

Samlar tankar till försvar

En utdragen och varm sommar förtjänar en lång och kall vinter. Skiftet däremellan väntas inom kort. De sista dagarna av frihet och värme går mot sitt slut och jag försöker så gott jag kan samla upplevelser att se tillbaka på när mörkret tar över. Gårdagens spelning av främst Kent, men också Lars Winnerbäck och Robyn, blir en sådan. Episkt, magiskt och allt det där. Nästa vecka väntar Eldkvarn. Vi får se vad det blir.

Det goda livet är i alla fall över eftersom jag nu är tillbaka i Uppsala. På onsdag börjar terminen igen och vardagen, så förhoppningsvis ska man väl slippa tänka på sitt eget elände och få fokusera på något annat.

Tävlandet har lyfts en aning. Jag kan numera springa tävlingar utan att skämmas över mina egna prestationer. Förhoppningarna om att avsluta säsongen med några topptävlingar förgyller tillvaron någorlunda åtminstone. Snart förgylls även tillvaron av en till Ärlaälskare i Uppsala, så mitt liv i ensamhet bland folk som tycker tillvaron här är kul och mysig upphör förhoppningsvis.

Intresset för att blogga är lågt och detta inlägg är skrivet under tvång av mig själv. Anledning okänd. Det var länge sedan det regnade inlägg och inget pekar väl på att det kommer göra det igen. Det är tröttsamt att skriva om att livet är meningslöst, men tyvärr är det ju sant. Så inlägg kommer när det kommer och om intresse finns. Ibland är det ju bra att samla tankar och sätta saker på pränt.

Tack och förlåt!

måndag 29 juli 2013

Mo i Rana!

Med uppehåll i Örnsköldsvik, Boden och Tärnaby. On the road again! 

I samband med O-ringen passade jag på att förlänga norrlandsvistelsen med tävlingar i Örnsköldsvik innan ankomst till Boden. Kort sagt ett dumt val då allt självförtroende försvann i den terräng som slog ihjäl deltagarna och med den kassa orienteringsteknik jag visade upp. Skämmes! 

O-ringen gick bättre men jag har inget att skryta med direkt från veckan. Jag kan bara konstatera att jag är för dålig på att springa fort, även om några av de många minuter upp till täten som återstod berodde på missar. 

Nu jagar jag form. Styrka i benen och bra  teknik i skallen. Samt mental hälsa. Efter O-ringen gick resan vidare till Tärnaby och Hemavan med tillhörande pass på fjället, bad i mäktiga fjällbäckar och tältande. Nu är resan framskriden till Mo i Rana där två fina orienteringspass och öl i en solnedgång på kalfjället innan läggdags levererade Norge från sin bästa sida. Fortsatt tar resan oss så småningom till Åre, där samma upplägg väntar. 

Ångesten hade nästan runnit av mig, innan jag insåg att även detta måste komma till ett slut. Bättre då att inte reflektera så mycket över det och upphöra skrivandet. Många deprimerade inlägg från Uppsala är att vänta i höst. På återseende!


onsdag 10 juli 2013

Köping!

Återigen hamnar jag här, där allting en gång började. Jag har i några dagar nu varit i Köping och bedrivit träningsläger. Många timmar investerade. Har både sett gamla välbekanta platser och nya platser för att söka goda träningsmarker. Det är svårt att tänka sig att världen en gång bara har varit så här liten och lite synd att den inte längre är det.

Jag börjar så sakteliga inse att sommaren går mot sitt slut och att allt jag egentligen sett fram emot är över. Nu är det bara O-ringen kvar som såklart blir trevligt med tanke på umgänget men som annars känns överflödigt. Bakom O-ringen hägrar dock ytterligare en resa, likt Bottenvikenresan, men ändå inte. Denna gång blir det Boden-Abisko-Narvik-Mo i Rana-Storuman-Köping som gäller, och det kan nog bli minst lika fint det!

Resterande veckor av sommarlovet gäller det att krama ur så mycket som möjligt av innan jag får den oerhörda äran att få återvända till Uppsala igen. [OBS! Ironi!]


söndag 30 juni 2013

Ärla!

Efter Idreveckans kroppsliga flopp förlades livet till Ärla där det som förlorats tagits igen. Innan avfärd fick jag mig dock en topptur till Städjan, som sig bör vid besök i Idre.

Nu tar jag igen det jag förlorat med dubbla pass. I solen. Ärlaväder. Jag och Karl lever proffslivet och gör det bra med extremt fina träningspass och annat som hör till. Loppisfynd. Nakenbad. Smultronplock. Och Lupon går bra!

Här lever man gott. Besvikelsen över att man en gång ska återvända till vardagen och stadslivet igen är starkt påtaglig.

torsdag 27 juni 2013

Inför O-ringen

Jag har varit nere och vänt i en av de djupaste depressionssvackorna det här året. Man blir sällan särskilt glad av att vara sjuk, och speciellt inte när det sammanfaller med tävlingar och träningar i fin terräng, inte heller när syftet med att åka hit till Idrefjäll var att trimma benen inför O-ringen. Nu börjar dock sjukdomen ge sig men jag känner att jag behöver en dag till för att bli helt frisk. Beslutet om att stanna en extra dag var välkommet, så att jag åtminstone hinner träna någonting när jag ändå åkt hit! 

Sedan bär det av till Ärla, där träning ska bedrivas ur den abstinens som uppstått denna vecka. Eftersom jag brukar vara bäst när det inte gäller (skiftet mellan november och december) så är det lika bra att gå ner i grundträningsmodus och träna ner sig inför O-ringen. Då jag tydligen förväxlat O-ringen med någonting kul och häftigt att springa så har jag i min naivitet gått runt och trott att O-ringen är en tävling värd att ladda inför. Icke! O-ringen blir en bra träningsvecka, inget mer. Senast jag tyckte det var kul att tävla på O-ringen var 2006 i Mohed, mest för att jag sprang in på 4:e plats på första etappen och sedan svävade på moln resten av veckan och slutade 8:a i H15. 

I år får jag väl nöja mig med att förhoppningsvis bara vara 10 minuter efter segraren på etapperna i H21L. Konstigt det där med livet, att vissa misslyckas så totalt med sitt och andra inte. 

tisdag 25 juni 2013

Den extremt långa vägen tillbaka

Sen sist har Bottenviken runt, Jukola och Midsommar klarats av och således så gott som sommarens alla höjdpunkter. Nu är det bara att invänta höstens bistra antågande och vinterns långa leda. Jag har tänkt dela med mig av lite bilder och kanske lite tankar från tider som redan flytt, men det har inte blivit av. Just nu sitter jag i alla fall i Idre, som vanligt bitter över att allt inte blir som man tänkt sig.

Tanken var att jag genom tuffa tävlingar skulle inleda sommarens hårda träningsperiod och höja nivån jag en gång inbillar mig att jag hade. Så blev det inte. Istället blev jag sjuk, precis som förra året och året innan dess. Två dagar med huskurer har inte tvingat sjukdomen på knä och resterande medeldistans och jaktstart ser ut att glida mig genom fingrarna. Lägg till det livets allmänna misär och min klena motståndskraft mot motgångar så förstår ni hur jag mår. Inte tipptopp.

Några öl på balkongen har dock räddat både mig och mitt sällskap från de värsta utsvävningar av könsord och om självmord. Hopp om en bättre morgondag återfinns djupt ner i burkarnas bärnstensfärgade innehåll.

"Men att våga hoppas på något fint är att skjuta sig i huvudet."

Just nu är det en extremt lång väg tillbaka. Tillbaka till där jag var för ett par år sen. Innan en trasig fot. Innan ett löparknä. Innan en sliten hälsena. Innan krånglande ljumskar. Innan min inbillade livsångest, depression och cynism.

Jag skulle vilja uppskatta livet igen. Men det är ju tydligen för mycket att begära av mig själv.

torsdag 6 juni 2013

Lappland

Igår besökte jag de kanske finaste delarna av Västmanland för att utforska Lappland, eftersom vi inte kommer besöka det på vår resa med destination Jämsä, Finland. Lappland är i det här fallet namnet på ett naturreservat utanför Skinnskatteberg. 

När jag kom dit så hade jag tydligen glömt bort hur fint det är, för jag blev helt tagen de första stegen över en av de gungmyrar jag passerade utefter passet. Man skulle kunna fylla ut ett tvåtimmarspass med att bara springa på myr utan problem. Ibland övergår myrarna i höjder, täckta med blåbärsris eller vitlav högst upp, med några glesa träd utspridda. Kort sagt; mycket god sikt och ingen till svag kupering. Lunsen är en stadsskog i jämförelse!

Efter en timme med karta i hand och tårar i ögonen åkte jag hem. Nu sitter jag i Uppsala och hatar att jag inte är där. 

Min estetiska sida har ännu inte tagit över mig, då inga bilder togs. Nu har jag dock gått och blivit med kamera, så ett återbesök med fotografering är att vänta i sommar. 

Ni får inte kolla. Min porr. 

måndag 3 juni 2013

En vecka i livet är förmodligen allt jag kommer få

Istället för att försmäkta i Uppsala (hur många gånger ska jag behöva skriva att det är en vidrig plats?) är jag i Köping och håller mig så långt borta från studenter och studentlivet som möjligt. På fredag skriver jag en tenta. Det är inget värt att orda om.

På fredag åker jag också tåg. Jag åker tåg norrut. Det är slut på tramset nu. Jag tar mig upp till Umeå där jag efter en natt i tält i en rondell förhoppningsvis tar mig till Sikeå och Västerbotten 3-dagars. Efter det börjar äventyret. Vi i Ärla ska nämligen ta bilen runt Bottenviken i en vecka, upp i Sverige, ner i Finland och landa framme på Jukola. I nuläget är resan den enda ljuspunkten i mitt liv framöver och kommer med all säkerhet bli den bästa veckan i mitt liv. Varför?

  1. Manlig gemenskap
  2. Bo i tält
  3. Sill & potatis
  4. Orientera
När jag kommer hem från denna resa är det bara att sätta sig och vänta på att dö, för kommande år i livet lär knappats bjuda på något mer värt att leva för än detta. Någon form av dokumentation kan komma att ske så att jag senare kan sitta och vara nostalgisk. Om detta är något som kommer delges här återstår att se. 

Annat värt att notera i mitt liv är att min kropp är ett vrak och livsångesten är alltjämt närvarande.

onsdag 22 maj 2013

Nostalgi

Som en uppföljning på föregående inlägg kan jag tillägga att det inte finns något att skriva om eftersom mitt liv är ganska meningslöst. Istället sitter jag här och är nostalgisk. Jag romantiserar en tid jag inbillar mig att jag var tillfreds med och i. Sanningen att säga är väl att jag förmodligen mådde ganska dåligt då också, men att de få flyktiga ögonblick av lycka som så sällan inträffar annars har etsat sig fast i minnet, oförstörda av nutidens intrycksföroreningar.

Nutiden är ganska värdelös att leva i och framtiden - ja, vad fan ska jag med den till? Den bästa tid att leva i är alltså dåtiden och nostalgi är således den finaste av känslor. Den är dessutom ett utmärkt bot mot den ångest som under stundom lägger sitt tunga ok över mig och tvingar ner mig på jorden.


onsdag 15 maj 2013

Vad ska man skriva om inget finns att berätta?


En fråga alla som äger en blogg bör ställa sig. Denna strida ström av meningslöst uttryckande av plattityder dödar vår fantasi. Jag läser inga bloggar andra än min egen, som jag ändå inte tycker håller måttet för läsvärdhet, vilket torde säga en del om de krav jag har vid urvalet. De bloggar jag läser får väl ändå räknas till de samtal, de SMS, de chattkonversationer jag inte orkar ha om hur läget är för den hop av människor jag har ett påtvingat intresse i att veta vad de gör. Men ändå känner jag att för varje ord jag läser blir jag bara dummare.

Jag känner för den delen också att för varje ord jag skriver så hatar jag mig själv lite mer. För varje ord under detta inlägg så känner jag också att jag skjuter mig själv lite mer i foten. Varje inlägg har inte ett budskap. Varje inlägg har inte ett syfte. Varje inlägg är inte läsvärt. Anaforer.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Det är nog mest bara en tyst protest i all sin enkelhet. En protest mot tramset. Visserligen känner jag att min framtida uppgift som svensklärare är att uppmuntra till skrivande i all sin form, men jag känner också att det innehållslösa ordbajset kanske ska stanna kvar i det oskrivna.

God tid att publicera det här inlägget med andra ord.

söndag 12 maj 2013

Guldet har blivit till sand

Som alla goda ting så måste även detta ta slut. Skogslivet i Ärla. Nu väntar några veckors misär i misärstaden Uppsala, där katten bland hermelinerna gör ett återinträde för att delta i den utbildning jag önskar att jag inte skaffade. Tre veckor med lektioner väntar och sedan en pluggvecka inför tentan jag kommer sätta utan det minsta förberedelse. Livet är hårt mot de hårda.

Skogslivet avrundades med tävlingar. Jag konstaterade i torsdags att jag är jävligt smart som inte springer sprint, när de flesta som springer verkar tycka att det är vidrigt ändå. Jag skrattade skadeglatt och sprang en medeldistans istället där jag var världens bästa orienterare.

Silva League, som jag också sprang i helgen, var som vanligt dåligt arrangerat och erbjöd tråkiga banor. På medeldistansen hade kartritaren improviserat ett helt berg med sin kurvritning och på långdistansen tyckte banläggaren att han skulle göra valet lätt och lägga banan mitt i de bästa beprövade rakt på-vägval kartan kunde erbjuda. Härligt ändå. Så man slapp tänka.

Nu vankas sömnen och bittra tankar blandat med en påtaglig medvetenhet om att jag befinner mig i Uppsala, misärens vagga.


torsdag 2 maj 2013

Lägg ner skiten!

Samhället alltså. Fruktansvärt är det, att vara tillbaka efter en veckas njutning i Sörmlandsskogarna.

Sen senaste inlägget har jag konstaterat att jag tog ut segern lite i förskott när det gäller knät och det är inte många kilometer som har tillryggalagts löpandes. Skogslöpning fungerar bra och jag kunde genomföra en kort sträcka på Stigtomta förra veckan och 10Mila-test i Ärla. IT-bandet är dock fortfarande lite för stramt för sjukgymnastens smak och min, vilket medför mycket stretching och försiktighet i löpträningen. Det känns fint, de pass jag väl sprungit i alla fall, om man nu räknar bort att benen är långt ifrån vana vid den ansträngning som orientering innebär. Förtroendet ligger ändå på mig för sjätte sträckan på 10MILA som jag kommer förvalta efter bästa förmåga.

Tillbaka till saken: som så många gånger förr har jag upptäckt att det inte är kul att bo i en stad. Speciellt inte i en storstad. Det finns ju för fan ingenting att göra! Därför har jag under föregående och kommande vecka tagit flykt till Ärla för att få känna på det goda livet. Hederligt arbete i form av skogsplantering, vedklyvning, eldning, grävande i potatislandet och några vändor med jordfräsen. Allt detta i kombination med lite träning så klart. Jag känner alltmer att akademikerlivet är helt värdelöst och att det är i skogen med någon form av vasst verktyg jag hör hemma. Det här med att utbilda sig, det leder bara till misär. Riktig lycka hittar man i skogen med kroppen i arbete.

Mina framtidsutsikter ser därmed väldigt dystra ut då jag inser att jag valt fel väg i livet, eller som Ljunkan, Ärlalegend, uttrycker det: "Ni har haft oturen att födas 100 år för sent."

Jag instämmer till fullo.

fredag 29 mars 2013

I Am the One and Only

Idag skedde tävlingspremiären. Brottsplatsen var Kjula, i en terränglåda med inslag av barmark. Jag var inte anmäld, så det fick bli en Ö-bana, närmare bestämt ÖM7. Strax över tre kilometer. Lagom. Motionskläder på och en stark fundering på att springa med solbrillor infann sig även, för anonymitetens skull.

Jag drog till med en vinst, bara på pin kiv, efter att ha gått ut med inställningen att detta skulle bli ett lugnt smygarpass för att se om kroppen klarade av löpning. Det gjorde den, och jag läser självklart in mer i den här vinsten än vad jag egentligen bör, men resultatet talar ju sitt tydliga språk. Jag är fan bäst!

Det finns ingen tvekan om att säsongen som väntar kommer bli fenomenal, när jag nu börjar med att vinna i den förbluffande konkurrens som rådde i ÖM7, med hela 63 startande i klassen. Men som vi alla vet, det viktigaste är inte att vinna. Det är att vinna med mycket! Jag lyckades deffilera i mål med hela 2.19 ner till patrasket som förlorade. 

Ja, det gäller att vara olidlig när man väl har vunnit något. Man vet aldrig när man vinner något nästa gång. 

onsdag 27 mars 2013

Man vet att man är hemma, för stan är likadan

Scenbyte. Storstadsdepression ersätts med småstadsångest. I vanlig ordning läggs intellektet på hyllan. Dags att förkovra sig i det enkla livet och påsktraditioner. 

Jag sitter i soffan och tar in att jag idag för första gången på mycket länge inte har gjort något särdeles produktivt. Jag konstaterar även att jag redan tröttnat. 

Morgondagen erbjuder förhoppningsvis en anledning att kliva upp ur sängen. Men det är sådant man nästan aldrig kan veta. Inga planer smids men att stirra sig blind i solen är det som lockar mest just nu. 

söndag 24 mars 2013

Besked

Det var exakt en månad sedan jag fick löparknä och sedan dess har jag inte sprungit annat än för att testa knät och hur det känns. Den första veckan, när jag inte visste vad det var för sattyg som spökade i knät, var jag lite mer idiotisk och sprang något pass i hopp om att det bara var vekhet. Dumt såhär i efterhand. Igår var jag dock ute på en attackpromenad på asplövskt vis i Hågadalen. Tungt snöpulsande och bitvis också joggande. Och knät gnällde inte.

Trots detta positiva besked väljer jag att inte börja löpaträna riktigt än. Jag kanske tar en till attackpromenad i veckan i väntan på Långfredag. Då laddar jag för symboliskt lidande, kanske på en öppen bana på Kjulas tävling. Fram till dess blir det fortsatt skidåkning, men eftersom lagen om alltings jävlighet alltjämt råder så har  den ena av mina skatestavar knäckts, vilket gör att de klassiska skidorna och stavarna får försöka arbeta sig fram på skaren utan spår. Det funkar, men det är inte samma känsla.

I övrigt är jag ganska nöjd med att säsongen väntar på att jag ska bli skadefri. Annars hade det ju varit tävlingspremiär redan i helgen. Ganska schysst av alla arrangörer att ställa in de tävlingar jag ändå inte kan vara med på. Det värmer.

lördag 23 mars 2013

Jag har inget kvar att berätta

Det finns ett - jag ska inte kalla det ordspråk - men uttalande bland lärare att skolan inte lär elever ett språk, utan den berövar dem hundra. Jag kan känna det påtagligt då jag själv tvingas tillbringa en längre tid med att få ur mig uppsatser, rapporter och PM. Just nu är en sådan period, då det mesta av skrivandets lust går åt till att döda kursuppgifter.

Ibland kan jag känna att det skulle vara en bra idé att hoppa av gymnasiet, så här i efterhand. För det dödade all glädje för skrivande som jag kände innan dess. Och nu på universitetet är det ännu mer påtagligt. Det finns inga fler ord, inget mer att berätta, inget som känns värt att skriva ner. Skrivande handlar inte om skapandets ädla konst längre, utan bara om att erövra en kod med vilket man kan återge kurslitteratur utan att åka fast med att citera rakt av.

Att skriva har ändå varit något jag alltid tyckt är kul, men det eviga brännandet av ljuset i båda ändar har tvingat glädjen på knä. Speciellt just nu, när slutet av en kurs närmar sig och alla skrivuppgifter ska in.

Därför kan jag känna att valet av yrke också känns rätt, paradoxalt nog. Jag vill bli svensklärare för jag vill kunna förmedla denna lust till att skriva men också till att förstå text på ett djupare plan. Men denna förbannade jävla utbildning förvandlar mig bara till en cynisk, felsökande, rättande jävla robot som inte känner något själv för de texter jag skriver.

Jag har inget kvar att berätta, ingen tid för reflektion och ingen glädje i skrivandet. Lägg till det en avsaknad av upplevelser jag annars skriver om, då jag inte kan leva mitt liv på det sätt jag vill. Springandes, hoppandes orienterandes. Därav denna beklagan över sakernas tillstånd. Hetsen och plikten ligger ändå som en piska över mig att prestera NÅGOT i min annars prestationslösa vardag, som inte inbegriper rapportskrivande om didaktiska analyser eller estetiska dimensioner.

Halva utbildningen gjord, halva utbildningen kvar. Huruvida bitterheten och cynismen befinner sig halvvägs på en resa mot alldagligheten återstår att se om två och ett halvt år.


onsdag 20 mars 2013

Tristessen

Den har tagit över dagarna och infekterat tillvaron. Tristessen. Den har jagat ikapp efter en tids frånvaro. Återgången till korta dagar, om några dagar alls i skolan, har lämnat dem öppna och innehållslösa.

Träning har också blivit tristess. Samma träning varje dag i form av skidor i väntan på att löparknät ska ge sig. Inget ljus i slutet av tunneln. Om nu tunneln finns, det ser mest ut som en avgrund. Ska jag vara positiv så kan jag ju säga att det här med att vara långtidsskadad är bra, för jag har insett hur kul det är att inte vara skadad. Men det tänker jag inte säga. Allt är ett jävla helvete. Det finns ingen mening i detta. Det är bara idioter som intalar sig att det går att hitta något positivt i varje situation. Och idioter har jag inte så mycket för.

Det som däremot kan konstateras är att i missnöjet finns en viss konstruktivitet, en vilja att ta sig ur eländet, som i sig alltid innebär ett byte från ett elände till ett annat.

Tristessen späs alltså på med långa och många pass med stretching.

fredag 15 mars 2013

"Det är ta mig fan bedrövligt!"

Naken och utlämnad på en kall brits. Sjukgymnastens sylvassa fingrar har precis knådat sönder höften. Det har redan konstaterats att min kropp är emot mig. Vid diverse test av min rörlighet muttrar sjukgymnasten att "det är bedrövligt. Det är ta mig fan bedrövligt! Det är ett under att du ens kan stå." Efter några fler påpekanden om att jag är en idiot släpps jag fri från mitt Purgatorium.

Det har tidigare nämnts att jag är lika rörlig som en gravid pansarvagn och det är detta som ligger till grund för mina nuvarande problem med både knä och ljumskar. Botemedlet är 6 veckors hemläxa med stretching. Således går jag en resa genom helvetet till mötes. Från Purgatorio till Inferno. Jag hatar nämligen att stretcha. Nog om detta. Om några veckor, när snön har mördats, så trampar även jag runt i skogarna.


söndag 10 mars 2013

På andra våningen intet nytt

Alltjämt råder stillhet då Ridefelt befinner sig på läger. Skönt. Då tid finns för reflektion och någon söndagsångest inte fördärvar tillvaron i och med att jag återvänder till studentlivet (där varje dag är söndag) igen, så kändes det lägligt med ett inlägg om tiden och frånvaron som gått obemärkt förbi.

Jag kan först och främst informera om att mitt knä har kapitulerat under mystiska former och numera inte vill vara med på löppass. Således är jag fortsatt förpassad till skidspåren och även gymmet för alternativträning. Ett bakslag i arbetet inför säsongen, då känslan inför de första tävlingarna innan skadan uppkom var tämligen god. På fredag blir det sjukgymnastbesök, mitt tredje i livet, för att förhoppningsvis få svar på hur jag ska ta mig ur detta lilla helvete jag plågas av, utan förekommen anledning.

Livet har annars varit ganska trevligt sedan sist. Förra helgen spenderades tiden i Stockholm, en i annat fall vidrig stad, fylld av misär, men som med rätt sällskap i form av Vångell och Charles livades upp. Mestadels för att vi höll oss strategiskt borta från annat folk.

Denna vecka har gått åt till att avsluta min sista praktikvecka. Det har varit jobbigt men kul och således också skönt och tråkigt att avsluta den. Läraryrket är fortsatt något som jag strävar mot.

I fredags passade vi också på att bjuda in folk till vår lägenhet för inflyttningsfest, såhär lagom två månader efter inflytten. En trevlig tillställning där inget intressant hände. Ett episkt skidpass på skaren i solen utgjorde gårdagens nöjesliv. Dagen: hittills inte ett jävla jota, om man nu prompt inte räknar med skidsport på TV.

Med detta avrundas redovisningen av mitt liv sen senast. Ett tråkigt och innehållslöst inlägg man helst läser ingen gång. Vad händer i era liv? Varför är det bara jag som kommer till skrifts? Skitläsare.

fredag 22 februari 2013

Ledighetens fördärv

Jag klarar verkligen inte av att vara ledig. Det är vidrigt! Inte för att jag inte har saker att göra, men att själv råda över det, att jobba självständigt, är fan det sämsta som finns! Ge mig barsk disciplin, en piska och fasta arbetstider. Det här är tortyr.

Den enda stimulans jag får är i form av träning som jag tyvärr fick dra ner på i tisdags, då jag dels märkte att det inte går att springa i skogen och dels att min kropp är trasig. Jag levde i falska förhoppningar om att jag skulle kunna få en tid hos en sjukgymnast denna vecka, men förgäves. Blandad träning alltså, skidor som alternativ till vissa löppass och inga löppass som stressar vad-fan-det-nu-är-för-jävla-trasigt-skit när jag springer.

Då träning numer är det jobbigaste jag gör under dagarna ser jag heller inte så mycket fram emot det då den vidrighet vi kallar vinter gör varje träning till ett litet helvete, vilket leder till att jag varje kväll måste dämpa, inte bara känslan av att inte ha uträttat ett jota, utan också ångesten av att vilja och inte vilja träna. Förbannade ledighet. Förbannade vinter. Förbannade liv.


torsdag 21 februari 2013

Motbakkeløp

Ständigt motlut. Och då jag bor i Uppsala där motlut är obefintligt så rör det sig mer om ett mentalt motlut. Uppförsbacke. Hela. Jävla. Tiden. Jag upptäckte så sent som denna vecka att smärtgränsen för vad som är OK under vintern passerats för länge sedan. Nu står jag vid avgrundens rand, skriker ned och väntar på ett eko som säger: "YOU'RE AN IDIOT!"


Jag skulle fan åkt utomlands.

Istället sitter jag och samlar all motivation jag kan uppbåda till att sticka ut i detta Inferno av snö och elände inför varenda träning. Och då skall tilläggas att motivation är en bristvara. Inte ens skidåkning är kul längre.

Idag blir det löpbandsintervaller. Också ett vidrigt sätt att träna på. Barmark och orienteringstävlingar tack! Eller sällskap och alkohol. Vilket som helst.

måndag 18 februari 2013

Tillbaka i slag

Några veckor har förflutit sen senast och tur är väl det! Jag tror det är bra att släppa saker när det finns annat som kräver mer fokus. Jag har haft praktik de senaste tre veckorna och koncentrerat mig på att sköta det så bra som möjligt och samtidigt kunna komma hem och ha energi kvar till att träna. Tyvärr hinner det bara bli ett pass per dag i vardagarna, så de träningarna får utgöra någon sorts grundträning. Inga förbluffande framsteg således, men inte heller en insjuknande lathet som tar över.

Denna vecka är det dock sportlovsvecka. Då passar jag på att träna lite hårdare medan tid finnes och katten är borta. Ridefelt är nämligen i Turkiet, så jag har som så många gånger förr lägenheten för mig själv. Inte mycket att tänka på alltså, vilket är skönt, då varje ledig stund under praktiken uppskattas.

Vi får se hur mycket jag hinner med. Två pass per dag får väl utgöra något sorts minimumkrav, annars har jag tänkt köra ganska mycket fart. Inget timjagande att tala om alltså. Idag bjöds det på intervallstege, ikväll rockgympa. Senare i veckan återstår att se. Beror lite på väder och vilja att eventuellt ta mig till ett löpband och/eller friidrottshall. Och känsla. Jag befinner mig i något sorts gränsland vad gäller om jag ska klassa mig själv som skadad eller inte. Återkommer i den frågan.

Det känns annars som att jag är tillbaka i slag. Suget efter att orientera infinner sig och längtan till barmarkspremiär gör sig känd igen. Måhända blir det redan första helgen i mars en resa ned till Åhus och Sverigepremiären för att rasta vinterinlöpta ben.


lördag 2 februari 2013

Skidsäsong

Årets första månad har gått över. Jag är inte speciellt angelägen om att skriva en massa i dagarna, då jag gör praktik fram till och med vecka 10 och alltså jobbar heltid, samtidigt som jag bollar min ursäkt till elitsatsning i orientering. Det har dock i helgen lett mig hem för att delta på skidstafett-DM idag i Ärla och Svealandsmästerskapen i skidorientering imorgon utanför Norberg.

Jag fick förvalta första sträckan idag på 10 km, fyra varv på elljusspåret på åsen. De senaste dagarnas inledande smältväder och de sista dagarnas kyla har gjort spåren snabba och farliga, så det var lite nervöst i masstarten, då jag aldrig varit med om den situationen på skidor förut. Det gick dock bra och jag kunde växla som fyra, efter ett lopp där jag tappade på platten och hämtade in i backarna. Kul var det i alla fall. Lite avslutande löpning, ett till pass löpning på åsen, styrka och lite innebandy, följt av pizza fick avsluta ännu en fin dag i Ärla, som börjar bli svåra att hålla räkningen över.

Nu är det omladdning inför morgondagens tävling i skidorientering, en ännu mer ovan situation för mig, då jag skidorienterat två gånger i mitt liv i tävlingssituationer. Med tanke på att jag var så jävla bra på att åka fristil förra veckan på skidläger i Grönklitt så ska det nog inte vara några problem att ta en bra placering.

tisdag 22 januari 2013

I väntan på att dö

För nuvarande inväntar jag OK Linnés träning Tisdagsbana, som erbjuds varje tisdag under vinterhalvåret. Efter Tisdagsbanan är det Tisdagssoppa i Klubbgården. De jobbar stenhårt med namnsättningen här i Uppsala.

Här har jag suttit sedan 15.00 då skolan tog slut för min del. Jag har suttit här och väntat på att dö. För det är det man gör när det är flera timmar kvar till träning. En ständig bävan förföljer mig, för jag vet att det kommer bli jobbigt. Varje minut är en minut jag är beredd att fega ur på och bara sitta kvar och vänta på att dö i en helt annan bemärkelse. I vilket fall så verkar det ju som att jag till slut kommer dö ändå, så det är väl lika bra att göra det när jag tränar. Det kanske känns bättre än att bara vänta på att dö.


lördag 19 januari 2013

En dag utan dess like

När jag går ut till den redan väntande bilen hinner jag tänka för mig själv att "de två största idioterna i världen är vi", men innan jag hunnit gett orda till min kvasisanna tankegång är bilen redan riktad mot Länna. I takt med att temperaturen på instrumentbrädan som i början stod på -21 Celsius sjunker, sjunker även humöret. Tills det enda som håller det uppe är Imperiets Du ska va president. Efter textraden "Om hur solen värmer kroppar efter vintern lång" försvinner dock det sista kvarvarande hoppet om att komma ut till parkeringen i Fjällnora med ett gott humör. -22. -23. -24. Dimman tätnar.

Väl framme på parkeringen samlar vi oss båda med en tyst minut innan någon hinner fingra på dörrhandtagen. Ingenting har hänt med siffran på instrumentbrädan. Den hånar oss, likt solen som vägrar komma upp över trädtopparna och skingra dimman i dalen.

Ett snabbt ryck och dörren är öppen. Två minuter senare står jag med skidorna i spåret och stakar, lätt skärrad över att någonting ska gå av vid minsta felbelastning. Min enda kompanjon: En sann köld som isar ända in i märgen.

Det är inget att göra åt. Kroppen jobbar av sig själv då det enda sätt att trotsa kylan är genom att sätta kroppen i arbete. Den till synes obesvärade mekaniken transporterar mig  fram genom skogen på ungefär samma sätt som den skoter som skulle ha dragit spåren inte har gjort. Kölden har lagt sig som ett lock över nejden och det ständiga knarrandet från mina stavar i snön är det enda som hörs. Det ser ut att bli en fin dag, men än är dagen inte kommen, då solen fortsatt gömmer sig bortom skog och kullar.

Några kilometer in har frosten fastnat i skägget och det meditativa tillstånd som tar över under träning har förpassat kölden till det förflutna. Nu finns den bara ytligt. En kort nedförsbacke och en högersväng tillbaka ner i dalen med de öppna vidderna som breder ut sig. Allt badar i sol. Ljuset är så starkt att jag trots solglasögon får kisa. Miljontals iskristaller blinkar till i luften och snön på marken tycks vara av guld. Någon värme har inte spritt sig med ljuset, eller så har jag inte lagt märke till det. Att få se solen igen skickar ett rus genom hela kroppen som värmer själen bättre än vilken finsk sauna som helst.

Kommande varv på skidspåret flög förbi och innan någon har hunnit säga "drömföre", sitter vi i bilen igen på väg hem, fortfarande med solen i ögonen. Det var en dag utan dess like.

torsdag 17 januari 2013

Mitt liv saknar mening

Jag har sedan slutet av förra veckan haft två saker jag måste göra.

1. Fixa cykeln.

2. Flytta alla flyttkartonger och möbler som ej används till förrådet.

Jag är på god väg med punkt 1. Punkt 2 däremot sparar jag lite så jag har något att tänka på de kommande dagarna.

I övrigt funderar jag på att skaffa 20 katter för att kväva min ensamhet.

onsdag 16 januari 2013

Logiskt

Eftersom jag slet ut mig i förra veckan med totalt fyra timmar i skolan, har jag under denna vecka begåvats med ledighet. De mycket innehållslösa dagarna tär såklart på psyket men jag har åtminstone, till skillnad mot för några veckor sedan, möjligheten att träna.

I övrigt spånar jag på inlägg man skulle kunna skriva om den katastrof vi idag kallar samhälle och hur man skulle kunna råda bot på detta. Men det är ett inlägg för en annan dag. Just nu är jag för nöjd. Det har nämligen precis snöat. Och nej, jag är inte en sådan som älskar snö. Snö är för det mesta i vägen och alltså inte speciellt älskvärt. Däremot älskar jag till viss del att åka skidor. Vilket man gör på snö. Senaste veckor har varit fattiga på den fronten men nu börjar det bli dags att nöta spåren igen.

Men inte idag. Nysnön har precis lagt sig, vilket i Uppsala betyder att om en vecka kanske det finns spår om någon Vasaloppspensionär begett sig ut i ett tappert försök. Till dess nöjer jag mig med Onsdagsnatt ikväll som jag kommer göra till ett riktigt slitpass då jag fick träningsförbud igår av den sjukgymnast jag besökte. Ett tiotal nålar in i det område där jag har ont (logiskt) följt av ett rån på 540 kronor med diagnosen "förmodligen överbelastning" och ett träningsförbud gjorde inte direkt min tisdag. Den sorgliga insikten om att kapitalismen även infekterat vården kommer förfölja mig ett bra tag framöver. Den direkta tanke som slog mig på vägen hem var ungefär den här:


söndag 13 januari 2013

Intellektuella läsare varnas

Det här är ett inlägg som de flesta som bedriver någon form av idrott och dessutom bloggar vid sidan av måste skriva. Fråga mig inte varför, för något läsvärde har det inte, inte heller någon betydelse för varken skribent eller läsare. Ändå översvämmar idrottsbloggar, hälsobloggar och annat tjafs-bloggar med liknande inlägg. Jag hatar det såklart och skulle helst slippa ifrån, men det tycks även vara så att dylika inlägg är nödvändiga för att behålla läsarna. Det vill säga de som håller på med exakt samma sak men som istället för att skriva det hellre läser det. Det har med andra ord blivit dags att referera gångna dagars träningar.

Inlägget sorteras under skräp.

Efter en hård vecka vanlig vecka känns kroppen som att den är på väg tillbaka. Året började med sjukdagar och vilodagar och det här var första riktiga veckan med ordentlig träning. Rockgympa i måndags, tisdagsbana i tisdags (hade ni kunnat räkna ut det kanske?), onsdagsnatt i onsdags (nähä, Sherlock?!), intervaller i torsdags, vilodag i fredags, korridor-OL igår och fint pass på skateskidorna idag. Allt som allt har många träningar bedrivits löpandes, vilket är en stor skillnad mot tidigare under träningssäsongen. Tunga ben i tisdags och smärta i magmuskelfästet från en timme in i passet. Tur att det bara var en och en halv timme kvar då...

En lärdom är att lugna pass löpning fungerar bättre i mitt nuvarande beklagliga tillstånd av odiagnosticerad invaliditet och att stretching känns bra efteråt. Andra kommentarer ifrån träningar i veckan är att jag var klen i onsdags och torsdags och rätt glad över att få vara ensam i skogen igår. Dagens skidpass var en uppvisning i bländande teknik av sällan skådat slag.

Jag spydde precis lite i min mun. Kommande inlägg blir bara samtidsbetraktelser ur vänstervriden synvinkel om samhällets fördärv och andra bittra iakttagelser. Jag går och skäms på mitt rum i väntan på glömskans sömn.

tisdag 8 januari 2013

Varför ska man åka bort när man kan vara hemma?

Det råder ett okynnesåkande bland vänner och bekanta till andra länder för att söka sol och barmark under vinterhalvåret. På förekommen anledning är det här ett blogginlägg tillägnat dem.

Eftersom ungefär hela min bekantskapskrets, förvisso få, just nu befinner sig söder om Smygehuk eller har gjort det eller kommer göra det, kan jag inte annat än förundras över denna hets om att åka utomlands i tid och otid. Vad är det som är så jävla jobbigt med att vara hemma? Att folk talar samma språk? Att man kan valutasystemet? Att man inte får diarré av maten och kan dricka vattnet? Att man får behålla några tusenlappar på kontot? Upplys mig gärna, för jag ser ingen som helst tjusning med att lämna Sverige och absolut inte Skandinavien. Egentligen får jag ångest så fort jag lämnar kommungränsen men det är smällar man får ta som orienterare. 

Vill man ha barmark och värme på vintern så är man klen. Då kan man lika gärna vika upp solstolen och lägga sig och bli fet direkt istället för att betala dyra pengar för att åka ner och göra något man ändå kan göra hemma. För ärligt talat, springa är inte så jävla svårt. Om något så är det bra träning med snöpuls. För att inte tala om att man även kan åka skidor och göra annat som hör vintern till. Utomlands går man bara runt och är förvirrad. 

Så till alla utomlands som läser detta: ni kan stanna kvar. Kom inte tillbaka. Vi har stängt. 

fredag 4 januari 2013

Slut på misären

I enighet med de till synes allmängiltiga lagar och förordningar som råder i denna högtidhysteri har jag också bestämt mig för att börja om på nytt. Med träningen. Såklart. Till skillnad från resten av tjockisarna här i landet har det inte gått 11 månader sen jag tränade sist, utan "bara" en vecka. En förödande vecka. En helvetesvecka.

Det är alltså lika bra att chocka kroppen med ett 2,5-timmarspass imorgon i Ärla, följt av ett styrkepass på eftermiddagen. Träningens motsvarighet till 0 till 100 under 1 sekund. Det kommer göra ont. Jag kommer ångra mig efteråt. I april kommer jag som vanligt gnälla här på bloggen, efter en dåligt genomförd tävling, på att jag inte skulle ha sprungit det där passet och att det förstörde hela min säsong. Må så vara. Vekheten måste tämjas. Annars tar den över.

Det slutar inte där. Det är början på en lång lista av åtgärder som ska bockas av, där prioritering nummer ett är att bli hel. Sen ska jag bli hård, snabb och stark. Ful är jag redan, nå djävulskt, så på den fronten behövs ingen åtgärd annat än att låta hår och skägg fortsätta växa som det gjort sedan 2011. Vinterpälsen skall frodas likt mossa på en sten tills den dag Karon vinkar välkomnande från sin brusande älv eller sommarens drängarbete sliter håret från min hud.

torsdag 3 januari 2013

Det kanske kommer en förändring

I den inte alltför avlägsna framtiden väntar en flytt. En flytt från korridorsmisären i Uppsala. In i en lägenhet med Albin. Det ska bli väldigt skönt att för en gångs skull slippa träffa på folk ofrivilligt så fort man känner sig lite hungrig och måste laga mat. Att bo litet har jag inget emot, men att ständigt tvingas in i sociala situationer med människor är ett litet helvete jag inte riktigt vill utsätta mig för om jag inte måste. Nu måste jag inte längre.

Flytten sker för det mesta imorgon, diverse möbler från Köping och mitt nuvarande boende ska flyttas till det nya boendet men ordning och reda får fixas vid ett senare tillfälle. I helgen väntar nämligen ett kort Ärlaläger. Fortsättning på flytten sker nog mer nästa vecka när jag och Albin lyckats sammanställa vad vi har och vad som behövs för att göra boendet drägligt.

I samband med flytten börjar också terminen igen och allt vad det innebär. Det är alltså läge att komma in i vardagen igen och slippa ifrån de senaste månadernas schema- och träningsmässiga anarki. Att vara ledig tar livet av mig.

onsdag 2 januari 2013

Sinnets fördummande

Ingen träning och bara TV gör Simon... någonting. Att bo i Köping och inte ha något att göra är sannerligen inte bra för... någonting. Soffläge hela dagarna och inga utmaningar i... någonting. Största problemet i vardagen är om man ska orka göra frukost själv eller vänta på... någonting.

Ständigt detta upprepande, fallande, insjunkande fördummande lämnar dagarnas ljus outnyttjade och... någonting. Allt som återstår är mörkret. Mörkret och... ingenting.