I väntan på att dö

För nuvarande inväntar jag OK Linnés träning Tisdagsbana, som erbjuds varje tisdag under vinterhalvåret. Efter Tisdagsbanan är det Tisdagssoppa i Klubbgården. De jobbar stenhårt med namnsättningen här i Uppsala.

Här har jag suttit sedan 15.00 då skolan tog slut för min del. Jag har suttit här och väntat på att dö. För det är det man gör när det är flera timmar kvar till träning. En ständig bävan förföljer mig, för jag vet att det kommer bli jobbigt. Varje minut är en minut jag är beredd att fega ur på och bara sitta kvar och vänta på att dö i en helt annan bemärkelse. I vilket fall så verkar det ju som att jag till slut kommer dö ändå, så det är väl lika bra att göra det när jag tränar. Det kanske känns bättre än att bara vänta på att dö.

En dag utan dess like

När jag går ut till den redan väntande bilen hinner jag tänka för mig själv att "de två största idioterna i världen är vi", men innan jag hunnit gett orda till min kvasisanna tankegång är bilen redan riktad mot Länna. I takt med att temperaturen på instrumentbrädan som i början stod på -21 Celsius sjunker, sjunker även humöret. Tills det enda som håller det uppe är Imperiets Du ska va president. Efter textraden "Om hur solen värmer kroppar efter vintern lång" försvinner dock det sista kvarvarande hoppet om att komma ut till parkeringen i Fjällnora med ett gott humör. -22. -23. -24. Dimman tätnar.

Väl framme på parkeringen samlar vi oss båda med en tyst minut innan någon hinner fingra på dörrhandtagen. Ingenting har hänt med siffran på instrumentbrädan. Den hånar oss, likt solen som vägrar komma upp över trädtopparna och skingra dimman i dalen.

Ett snabbt ryck och dörren är öppen. Två minuter senare står jag med skidorna i spåret och stakar, lätt skärrad över att någonting ska gå av vid minsta felbelastning. Min enda kompanjon: En sann köld som isar ända in i märgen.

Det är inget att göra åt. Kroppen jobbar av sig själv då det enda sätt att trotsa kylan är genom att sätta kroppen i arbete. Den till synes obesvärade mekaniken transporterar mig  fram genom skogen på ungefär samma sätt som den skoter som skulle ha dragit spåren inte har gjort. Kölden har lagt sig som ett lock över nejden och det ständiga knarrandet från mina stavar i snön är det enda som hörs. Det ser ut att bli en fin dag, men än är dagen inte kommen, då solen fortsatt gömmer sig bortom skog och kullar.

Några kilometer in har frosten fastnat i skägget och det meditativa tillstånd som tar över under träning har förpassat kölden till det förflutna. Nu finns den bara ytligt. En kort nedförsbacke och en högersväng tillbaka ner i dalen med de öppna vidderna som breder ut sig. Allt badar i sol. Ljuset är så starkt att jag trots solglasögon får kisa. Miljontals iskristaller blinkar till i luften och snön på marken tycks vara av guld. Någon värme har inte spritt sig med ljuset, eller så har jag inte lagt märke till det. Att få se solen igen skickar ett rus genom hela kroppen som värmer själen bättre än vilken finsk sauna som helst.

Kommande varv på skidspåret flög förbi och innan någon har hunnit säga "drömföre", sitter vi i bilen igen på väg hem, fortfarande med solen i ögonen. Det var en dag utan dess like.

Mitt liv saknar mening

Jag har sedan slutet av förra veckan haft två saker jag måste göra.

1. Fixa cykeln.

2. Flytta alla flyttkartonger och möbler som ej används till förrådet.

Jag är på god väg med punkt 1. Punkt 2 däremot sparar jag lite så jag har något att tänka på de kommande dagarna.

I övrigt funderar jag på att skaffa 20 katter för att kväva min ensamhet.

Logiskt

Eftersom jag slet ut mig i förra veckan med totalt fyra timmar i skolan, har jag under denna vecka begåvats med ledighet. De mycket innehållslösa dagarna tär såklart på psyket men jag har åtminstone, till skillnad mot för några veckor sedan, möjligheten att träna.

I övrigt spånar jag på inlägg man skulle kunna skriva om den katastrof vi idag kallar samhälle och hur man skulle kunna råda bot på detta. Men det är ett inlägg för en annan dag. Just nu är jag för nöjd. Det har nämligen precis snöat. Och nej, jag är inte en sådan som älskar snö. Snö är för det mesta i vägen och alltså inte speciellt älskvärt. Däremot älskar jag till viss del att åka skidor. Vilket man gör på snö. Senaste veckor har varit fattiga på den fronten men nu börjar det bli dags att nöta spåren igen.

Men inte idag. Nysnön har precis lagt sig, vilket i Uppsala betyder att om en vecka kanske det finns spår om någon Vasaloppspensionär begett sig ut i ett tappert försök. Till dess nöjer jag mig med Onsdagsnatt ikväll som jag kommer göra till ett riktigt slitpass då jag fick träningsförbud igår av den sjukgymnast jag besökte. Ett tiotal nålar in i det område där jag har ont (logiskt) följt av ett rån på 540 kronor med diagnosen "förmodligen överbelastning" och ett träningsförbud gjorde inte direkt min tisdag. Den sorgliga insikten om att kapitalismen även infekterat vården kommer förfölja mig ett bra tag framöver. Den direkta tanke som slog mig på vägen hem var ungefär den här:

Intellektuella läsare varnas

Det här är ett inlägg som de flesta som bedriver någon form av idrott och dessutom bloggar vid sidan av måste skriva. Fråga mig inte varför, för något läsvärde har det inte, inte heller någon betydelse för varken skribent eller läsare. Ändå översvämmar idrottsbloggar, hälsobloggar och annat tjafs-bloggar med liknande inlägg. Jag hatar det såklart och skulle helst slippa ifrån, men det tycks även vara så att dylika inlägg är nödvändiga för att behålla läsarna. Det vill säga de som håller på med exakt samma sak men som istället för att skriva det hellre läser det. Det har med andra ord blivit dags att referera gångna dagars träningar.

Inlägget sorteras under skräp.

Efter en hård vecka vanlig vecka känns kroppen som att den är på väg tillbaka. Året började med sjukdagar och vilodagar och det här var första riktiga veckan med ordentlig träning. Rockgympa i måndags, tisdagsbana i tisdags (hade ni kunnat räkna ut det kanske?), onsdagsnatt i onsdags (nähä, Sherlock?!), intervaller i torsdags, vilodag i fredags, korridor-OL igår och fint pass på skateskidorna idag. Allt som allt har många träningar bedrivits löpandes, vilket är en stor skillnad mot tidigare under träningssäsongen. Tunga ben i tisdags och smärta i magmuskelfästet från en timme in i passet. Tur att det bara var en och en halv timme kvar då...

En lärdom är att lugna pass löpning fungerar bättre i mitt nuvarande beklagliga tillstånd av odiagnosticerad invaliditet och att stretching känns bra efteråt. Andra kommentarer ifrån träningar i veckan är att jag var klen i onsdags och torsdags och rätt glad över att få vara ensam i skogen igår. Dagens skidpass var en uppvisning i bländande teknik av sällan skådat slag.

Jag spydde precis lite i min mun. Kommande inlägg blir bara samtidsbetraktelser ur vänstervriden synvinkel om samhällets fördärv och andra bittra iakttagelser. Jag går och skäms på mitt rum i väntan på glömskans sömn.

Varför ska man åka bort när man kan vara hemma?

Det råder ett okynnesåkande bland vänner och bekanta till andra länder för att söka sol och barmark under vinterhalvåret. På förekommen anledning är det här ett blogginlägg tillägnat dem.

Eftersom ungefär hela min bekantskapskrets, förvisso få, just nu befinner sig söder om Smygehuk eller har gjort det eller kommer göra det, kan jag inte annat än förundras över denna hets om att åka utomlands i tid och otid. Vad är det som är så jävla jobbigt med att vara hemma? Att folk talar samma språk? Att man kan valutasystemet? Att man inte får diarré av maten och kan dricka vattnet? Att man får behålla några tusenlappar på kontot? Upplys mig gärna, för jag ser ingen som helst tjusning med att lämna Sverige och absolut inte Skandinavien. Egentligen får jag ångest så fort jag lämnar kommungränsen men det är smällar man får ta som orienterare. 

Vill man ha barmark och värme på vintern så är man klen. Då kan man lika gärna vika upp solstolen och lägga sig och bli fet direkt istället för att betala dyra pengar för att åka ner och göra något man ändå kan göra hemma. För ärligt talat, springa är inte så jävla svårt. Om något så är det bra träning med snöpuls. För att inte tala om att man även kan åka skidor och göra annat som hör vintern till. Utomlands går man bara runt och är förvirrad. 

Så till alla utomlands som läser detta: ni kan stanna kvar. Kom inte tillbaka. Vi har stängt. 

Slut på misären

I enighet med de till synes allmängiltiga lagar och förordningar som råder i denna högtidhysteri har jag också bestämt mig för att börja om på nytt. Med träningen. Såklart. Till skillnad från resten av tjockisarna här i landet har det inte gått 11 månader sen jag tränade sist, utan "bara" en vecka. En förödande vecka. En helvetesvecka.

Det är alltså lika bra att chocka kroppen med ett 2,5-timmarspass imorgon i Ärla, följt av ett styrkepass på eftermiddagen. Träningens motsvarighet till 0 till 100 under 1 sekund. Det kommer göra ont. Jag kommer ångra mig efteråt. I april kommer jag som vanligt gnälla här på bloggen, efter en dåligt genomförd tävling, på att jag inte skulle ha sprungit det där passet och att det förstörde hela min säsong. Må så vara. Vekheten måste tämjas. Annars tar den över.

Det slutar inte där. Det är början på en lång lista av åtgärder som ska bockas av, där prioritering nummer ett är att bli hel. Sen ska jag bli hård, snabb och stark. Ful är jag redan, nå djävulskt, så på den fronten behövs ingen åtgärd annat än att låta hår och skägg fortsätta växa som det gjort sedan 2011. Vinterpälsen skall frodas likt mossa på en sten tills den dag Karon vinkar välkomnande från sin brusande älv eller sommarens drängarbete sliter håret från min hud.

Det kanske kommer en förändring

I den inte alltför avlägsna framtiden väntar en flytt. En flytt från korridorsmisären i Uppsala. In i en lägenhet med Albin. Det ska bli väldigt skönt att för en gångs skull slippa träffa på folk ofrivilligt så fort man känner sig lite hungrig och måste laga mat. Att bo litet har jag inget emot, men att ständigt tvingas in i sociala situationer med människor är ett litet helvete jag inte riktigt vill utsätta mig för om jag inte måste. Nu måste jag inte längre.

Flytten sker för det mesta imorgon, diverse möbler från Köping och mitt nuvarande boende ska flyttas till det nya boendet men ordning och reda får fixas vid ett senare tillfälle. I helgen väntar nämligen ett kort Ärlaläger. Fortsättning på flytten sker nog mer nästa vecka när jag och Albin lyckats sammanställa vad vi har och vad som behövs för att göra boendet drägligt.

I samband med flytten börjar också terminen igen och allt vad det innebär. Det är alltså läge att komma in i vardagen igen och slippa ifrån de senaste månadernas schema- och träningsmässiga anarki. Att vara ledig tar livet av mig.

Sinnets fördummande

Ingen träning och bara TV gör Simon... någonting. Att bo i Köping och inte ha något att göra är sannerligen inte bra för... någonting. Soffläge hela dagarna och inga utmaningar i... någonting. Största problemet i vardagen är om man ska orka göra frukost själv eller vänta på... någonting.

Ständigt detta upprepande, fallande, insjunkande fördummande lämnar dagarnas ljus outnyttjade och... någonting. Allt som återstår är mörkret. Mörkret och... ingenting.