onsdag 22 maj 2013

Nostalgi

Som en uppföljning på föregående inlägg kan jag tillägga att det inte finns något att skriva om eftersom mitt liv är ganska meningslöst. Istället sitter jag här och är nostalgisk. Jag romantiserar en tid jag inbillar mig att jag var tillfreds med och i. Sanningen att säga är väl att jag förmodligen mådde ganska dåligt då också, men att de få flyktiga ögonblick av lycka som så sällan inträffar annars har etsat sig fast i minnet, oförstörda av nutidens intrycksföroreningar.

Nutiden är ganska värdelös att leva i och framtiden - ja, vad fan ska jag med den till? Den bästa tid att leva i är alltså dåtiden och nostalgi är således den finaste av känslor. Den är dessutom ett utmärkt bot mot den ångest som under stundom lägger sitt tunga ok över mig och tvingar ner mig på jorden.


onsdag 15 maj 2013

Vad ska man skriva om inget finns att berätta?


En fråga alla som äger en blogg bör ställa sig. Denna strida ström av meningslöst uttryckande av plattityder dödar vår fantasi. Jag läser inga bloggar andra än min egen, som jag ändå inte tycker håller måttet för läsvärdhet, vilket torde säga en del om de krav jag har vid urvalet. De bloggar jag läser får väl ändå räknas till de samtal, de SMS, de chattkonversationer jag inte orkar ha om hur läget är för den hop av människor jag har ett påtvingat intresse i att veta vad de gör. Men ändå känner jag att för varje ord jag läser blir jag bara dummare.

Jag känner för den delen också att för varje ord jag skriver så hatar jag mig själv lite mer. För varje ord under detta inlägg så känner jag också att jag skjuter mig själv lite mer i foten. Varje inlägg har inte ett budskap. Varje inlägg har inte ett syfte. Varje inlägg är inte läsvärt. Anaforer.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Det är nog mest bara en tyst protest i all sin enkelhet. En protest mot tramset. Visserligen känner jag att min framtida uppgift som svensklärare är att uppmuntra till skrivande i all sin form, men jag känner också att det innehållslösa ordbajset kanske ska stanna kvar i det oskrivna.

God tid att publicera det här inlägget med andra ord.

söndag 12 maj 2013

Guldet har blivit till sand

Som alla goda ting så måste även detta ta slut. Skogslivet i Ärla. Nu väntar några veckors misär i misärstaden Uppsala, där katten bland hermelinerna gör ett återinträde för att delta i den utbildning jag önskar att jag inte skaffade. Tre veckor med lektioner väntar och sedan en pluggvecka inför tentan jag kommer sätta utan det minsta förberedelse. Livet är hårt mot de hårda.

Skogslivet avrundades med tävlingar. Jag konstaterade i torsdags att jag är jävligt smart som inte springer sprint, när de flesta som springer verkar tycka att det är vidrigt ändå. Jag skrattade skadeglatt och sprang en medeldistans istället där jag var världens bästa orienterare.

Silva League, som jag också sprang i helgen, var som vanligt dåligt arrangerat och erbjöd tråkiga banor. På medeldistansen hade kartritaren improviserat ett helt berg med sin kurvritning och på långdistansen tyckte banläggaren att han skulle göra valet lätt och lägga banan mitt i de bästa beprövade rakt på-vägval kartan kunde erbjuda. Härligt ändå. Så man slapp tänka.

Nu vankas sömnen och bittra tankar blandat med en påtaglig medvetenhet om att jag befinner mig i Uppsala, misärens vagga.


torsdag 2 maj 2013

Lägg ner skiten!

Samhället alltså. Fruktansvärt är det, att vara tillbaka efter en veckas njutning i Sörmlandsskogarna.

Sen senaste inlägget har jag konstaterat att jag tog ut segern lite i förskott när det gäller knät och det är inte många kilometer som har tillryggalagts löpandes. Skogslöpning fungerar bra och jag kunde genomföra en kort sträcka på Stigtomta förra veckan och 10Mila-test i Ärla. IT-bandet är dock fortfarande lite för stramt för sjukgymnastens smak och min, vilket medför mycket stretching och försiktighet i löpträningen. Det känns fint, de pass jag väl sprungit i alla fall, om man nu räknar bort att benen är långt ifrån vana vid den ansträngning som orientering innebär. Förtroendet ligger ändå på mig för sjätte sträckan på 10MILA som jag kommer förvalta efter bästa förmåga.

Tillbaka till saken: som så många gånger förr har jag upptäckt att det inte är kul att bo i en stad. Speciellt inte i en storstad. Det finns ju för fan ingenting att göra! Därför har jag under föregående och kommande vecka tagit flykt till Ärla för att få känna på det goda livet. Hederligt arbete i form av skogsplantering, vedklyvning, eldning, grävande i potatislandet och några vändor med jordfräsen. Allt detta i kombination med lite träning så klart. Jag känner alltmer att akademikerlivet är helt värdelöst och att det är i skogen med någon form av vasst verktyg jag hör hemma. Det här med att utbilda sig, det leder bara till misär. Riktig lycka hittar man i skogen med kroppen i arbete.

Mina framtidsutsikter ser därmed väldigt dystra ut då jag inser att jag valt fel väg i livet, eller som Ljunkan, Ärlalegend, uttrycker det: "Ni har haft oturen att födas 100 år för sent."

Jag instämmer till fullo.