söndag 30 juni 2013

Ärla!

Efter Idreveckans kroppsliga flopp förlades livet till Ärla där det som förlorats tagits igen. Innan avfärd fick jag mig dock en topptur till Städjan, som sig bör vid besök i Idre.

Nu tar jag igen det jag förlorat med dubbla pass. I solen. Ärlaväder. Jag och Karl lever proffslivet och gör det bra med extremt fina träningspass och annat som hör till. Loppisfynd. Nakenbad. Smultronplock. Och Lupon går bra!

Här lever man gott. Besvikelsen över att man en gång ska återvända till vardagen och stadslivet igen är starkt påtaglig.

torsdag 27 juni 2013

Inför O-ringen

Jag har varit nere och vänt i en av de djupaste depressionssvackorna det här året. Man blir sällan särskilt glad av att vara sjuk, och speciellt inte när det sammanfaller med tävlingar och träningar i fin terräng, inte heller när syftet med att åka hit till Idrefjäll var att trimma benen inför O-ringen. Nu börjar dock sjukdomen ge sig men jag känner att jag behöver en dag till för att bli helt frisk. Beslutet om att stanna en extra dag var välkommet, så att jag åtminstone hinner träna någonting när jag ändå åkt hit! 

Sedan bär det av till Ärla, där träning ska bedrivas ur den abstinens som uppstått denna vecka. Eftersom jag brukar vara bäst när det inte gäller (skiftet mellan november och december) så är det lika bra att gå ner i grundträningsmodus och träna ner sig inför O-ringen. Då jag tydligen förväxlat O-ringen med någonting kul och häftigt att springa så har jag i min naivitet gått runt och trott att O-ringen är en tävling värd att ladda inför. Icke! O-ringen blir en bra träningsvecka, inget mer. Senast jag tyckte det var kul att tävla på O-ringen var 2006 i Mohed, mest för att jag sprang in på 4:e plats på första etappen och sedan svävade på moln resten av veckan och slutade 8:a i H15. 

I år får jag väl nöja mig med att förhoppningsvis bara vara 10 minuter efter segraren på etapperna i H21L. Konstigt det där med livet, att vissa misslyckas så totalt med sitt och andra inte. 

tisdag 25 juni 2013

Den extremt långa vägen tillbaka

Sen sist har Bottenviken runt, Jukola och Midsommar klarats av och således så gott som sommarens alla höjdpunkter. Nu är det bara att invänta höstens bistra antågande och vinterns långa leda. Jag har tänkt dela med mig av lite bilder och kanske lite tankar från tider som redan flytt, men det har inte blivit av. Just nu sitter jag i alla fall i Idre, som vanligt bitter över att allt inte blir som man tänkt sig.

Tanken var att jag genom tuffa tävlingar skulle inleda sommarens hårda träningsperiod och höja nivån jag en gång inbillar mig att jag hade. Så blev det inte. Istället blev jag sjuk, precis som förra året och året innan dess. Två dagar med huskurer har inte tvingat sjukdomen på knä och resterande medeldistans och jaktstart ser ut att glida mig genom fingrarna. Lägg till det livets allmänna misär och min klena motståndskraft mot motgångar så förstår ni hur jag mår. Inte tipptopp.

Några öl på balkongen har dock räddat både mig och mitt sällskap från de värsta utsvävningar av könsord och om självmord. Hopp om en bättre morgondag återfinns djupt ner i burkarnas bärnstensfärgade innehåll.

"Men att våga hoppas på något fint är att skjuta sig i huvudet."

Just nu är det en extremt lång väg tillbaka. Tillbaka till där jag var för ett par år sen. Innan en trasig fot. Innan ett löparknä. Innan en sliten hälsena. Innan krånglande ljumskar. Innan min inbillade livsångest, depression och cynism.

Jag skulle vilja uppskatta livet igen. Men det är ju tydligen för mycket att begära av mig själv.

torsdag 6 juni 2013

Lappland

Igår besökte jag de kanske finaste delarna av Västmanland för att utforska Lappland, eftersom vi inte kommer besöka det på vår resa med destination Jämsä, Finland. Lappland är i det här fallet namnet på ett naturreservat utanför Skinnskatteberg. 

När jag kom dit så hade jag tydligen glömt bort hur fint det är, för jag blev helt tagen de första stegen över en av de gungmyrar jag passerade utefter passet. Man skulle kunna fylla ut ett tvåtimmarspass med att bara springa på myr utan problem. Ibland övergår myrarna i höjder, täckta med blåbärsris eller vitlav högst upp, med några glesa träd utspridda. Kort sagt; mycket god sikt och ingen till svag kupering. Lunsen är en stadsskog i jämförelse!

Efter en timme med karta i hand och tårar i ögonen åkte jag hem. Nu sitter jag i Uppsala och hatar att jag inte är där. 

Min estetiska sida har ännu inte tagit över mig, då inga bilder togs. Nu har jag dock gått och blivit med kamera, så ett återbesök med fotografering är att vänta i sommar. 

Ni får inte kolla. Min porr. 

måndag 3 juni 2013

En vecka i livet är förmodligen allt jag kommer få

Istället för att försmäkta i Uppsala (hur många gånger ska jag behöva skriva att det är en vidrig plats?) är jag i Köping och håller mig så långt borta från studenter och studentlivet som möjligt. På fredag skriver jag en tenta. Det är inget värt att orda om.

På fredag åker jag också tåg. Jag åker tåg norrut. Det är slut på tramset nu. Jag tar mig upp till Umeå där jag efter en natt i tält i en rondell förhoppningsvis tar mig till Sikeå och Västerbotten 3-dagars. Efter det börjar äventyret. Vi i Ärla ska nämligen ta bilen runt Bottenviken i en vecka, upp i Sverige, ner i Finland och landa framme på Jukola. I nuläget är resan den enda ljuspunkten i mitt liv framöver och kommer med all säkerhet bli den bästa veckan i mitt liv. Varför?

  1. Manlig gemenskap
  2. Bo i tält
  3. Sill & potatis
  4. Orientera
När jag kommer hem från denna resa är det bara att sätta sig och vänta på att dö, för kommande år i livet lär knappats bjuda på något mer värt att leva för än detta. Någon form av dokumentation kan komma att ske så att jag senare kan sitta och vara nostalgisk. Om detta är något som kommer delges här återstår att se. 

Annat värt att notera i mitt liv är att min kropp är ett vrak och livsångesten är alltjämt närvarande.