söndag 27 oktober 2013

Tomheten infinner sig

Tomheten infinner sig. Jag står på en strand och tittar ut över det oändliga hav av tid som breder ut sig framför mig. Vad fan ska man göra nu?

För första gången på flera månader känner jag behovet av att fylla mitt liv med någonting. Det måste hända något nu! Det måste finnas en väg ut ur det här samhället!

Tomheten infinner sig.

Orienteringssäsongen är slut.

onsdag 9 oktober 2013

Mötet med mig själv

Det händer ibland på mina träningspass i skogen att jag möter mig själv. Vi slår följe ett tag och inser att vi har ganska mycket att prata om. Där och då finns det ingen kommunikationsförbistring, tankarna flyter som vatten, hittar den bästa vägen fram. Vilken omväxlande känsla det är att komma överens med sig själv ändå!

När stigarna lett oss tillbaka och vägarna tagit slut så skiljs vi åt igen. Jag brukar se mig om över axeln för att se vart han tar vägen. 

Hans löpsteg har mycket mer spänst än mitt. 


måndag 7 oktober 2013

Tonårsrenässansen

Efter mycket jävla om och men. Vi kör igång igen, som att dra av ett plåster, utan vad-som-hänt-sen-sist-inlägget.

Idag upptäckte jag att jag har en liten tonårsrenässans, orsak: insikten om att ens problem aldrig blir bättre med åren, bara tilltar. Således mycket vältrande i självömkan, fester hit, bitterhet, fester dit och filmhäng. Något bipolärt. Lasternas summa är konstant, skriva av sig förblir nödvändigt för att kunna hålla sig flytande.

Till skillnad från när jag faktiskt var tonåring så har jag lite mer insikt nu och vill hävda följande: Livet är skit.

Det bästa som skulle kunna hända nu är att jag blir omyndigförklarad, så att någon annan kan bestämma över mig. En hundralapp i veckopeng, det är allt jag begär. Exklusive helpension.

Imorgon avgår tåget mot ännu en lyckans dag. Jag står kvar på perrongen och väntar på godståget åt andra hållet.