onsdag 27 november 2013

I skogen kan ingen höra dig gråta!

Jag började träna igen denna vecka. Orientering, för första gången på mycket länge, och tisdagsbana för första gången på en relativt mycket längre tid. Resultatet: Pajat knä och spräckt självförtroende.

Många lever under villfarelsen att träning är kul. Det är inte sant. Träning är ett jävla helvete, och ju fortare folk inser det desto bättre. Det man i princip håller på med är att systematiskt bryta ner kroppen i förhoppningen om att man kommer bli bättre. Att kalla träning för kul är samma sak som att stå och dunka huvudet i en vägg i väntan på att skallen ska bli hårdare eller att väggen ska rasa    och sen kalla det för kul. 

Träning är ett jävla helvete, för man blir beroende av det. Efter tre veckors uppehåll blev jag ändå extremt sugen på att träna igen. Det första som händer är såklart att man får en snedtändning och kroppen säger ifrån direkt. Pajat knä och spräckt självförtroende. 

Träning är ett jävla helvete, för när man inser att man befinner sig mitt ute i den mörka skogen med pajat knä och spräckt självförtroende så ska man på något vänster ta sig tillbaka hem. Och i skogen kan ingen höra dig gråta!

Träning är ett jävla helvete för när man kommer hem med pajat knä och spräckt självförtroende så börjar man redan fundera på vad man ska träna nästa dag. 

Idag blir det rullskidor med trasiga hjul, eftersom träning såklart är ett jävla helvete. 

söndag 24 november 2013

Jag reser mig igen

Vinterstudion    all omotivations förgörare. Efter en dag med Vinterstudion och i skrivande stund lite skidskytte känns min frånvaro från träning inte längre bara som en obekvämlighet. Jag har hittills bara avfärdat det med en axelryckning eftersom jag inte riktigt har känt att jag haft någon lust till att träna under en mycket lång tid. Förmodligen på grund av de många tävlingar och resor som varit under sensommaren och hösten samt de lite högre ställda kraven från utbildningen. Men nu börjar jag  känna motivation sakta krypa fram igen    och den här sjukdomen känns alltmer oläglig och som en extrem urspårning av min plan för vintern.

Allt det här är självklart extremt ointressant att läsa om. Det finns inget värre än träningsbloggar. Fyfan. Men all min motivation till att skriva bra och hålla en hög tröskel för att inte släppa in packet på min blogg gör att det inte blir så många inlägg. Och ibland kan det hjälpa motivationen att reflektera lite över sitt idrottande.

Halsen känns redan mycket bättre än vad den gjorde igår, så om det är en efterdyning av min marathonsjukdom eller en reaktion på kylan vet jag inte. Jag höll mig från att träna idag ändå, och med gårdagens blogginlägg i åtanke så är november ändå körd träningsmässigt. Jag får hoppas att jag kan träna på bra och smart när sjukdomen lagt sig, hela vägen fram till nästa säsong.

Det planlösa och mållösa tränandet räcker kanske till en B-final på SM. Nästa år har jag högre ambitioner än så. Det har jag förresten haft hela tiden, men jag har kanske inte gjort det som krävs för att slå slag i saken. När träningen drar igång igen kanske jag kan skriva mer om det. Nu väntar några bittra inlägg medan jag reser mig igen.

lördag 23 november 2013

Avgrunden öppnar sig igen

Det ska då vara fan att bakom varje hörn så väntar ännu en katastrof! Nog för att man som idrottare får räkna med kamp mot sjukdomar och skador, men det här är ju absurt! Dagens rätt serveras med lite tilltagande halsont i vacker höstsol. Till efterrätt blir det pungspark. Man tackar! Men jag är nog lite mätt från förra sittningen av inte mindre än två veckors sjukdom, så jag tror att jag står över.

Då livet ändå väljer att tvångsmata mig med motgångar så ger jag upp. Nu skiter jag i att träna i november. Det blir träningsfri månad, den första i mitt liv sedan födseln. Med det beslutet kom också ångesten om att det aldrig kommer bli något av mig och att det fan inte gör någonting för vem bryr sig ändå?

Fan vad oerhört jävla värdelöst livet är!

Min enda tröst är att tjocka och fula människor hetstränar och gråter blod i jakten på en vacker dröm medan jag sitter hemma och äter tårta.

fredag 22 november 2013

En försmak av vinter

I gränslandet mellan höst och vinter är ännu en vecka snart till ända. Jag har gått genom skärselden och kommit ut på andra sidan, renad och pånyttfödd. Sjukdomen är över    så gott som. Jag har åtminstone börjat träna igen, dock småskaligt.

För att inleda övergången till vintern så åkte jag rullskidor häromdagen. I frostbiten Uppsalatrakt. Det gick inte bra, det gjorde ont och existentiella ifrågasättningar haglade. Med andra ord; det var som det ska vara. Det var dock något som saknades. Det fattades ett ordentligt snötillskott och lite minusgrader för att misären ska bli ett faktum. Att åka skidor utan frost i skägget är ju också lite vemodigt. Som att kolla på porr för handlingens skull.

För att driva skidabstinensen till dess yttersta spets åker jag imorgon till Skinnskatteberg och köper ett par nya stavar. Den här träningssäsongens början, som hittills legat på is, inleds i helgen på nostalgiskt vis hemmavid. Det blir gamla, fina löparrundor och turer på bekanta kartor. Nog ska jag väl våga mig på vinterns första distanspass?

Nog talat. Imorgon startar vinterträningen med att först smeka mig själv medhårs genom köp av stavar och sedan löptur i gränslandsväder.

måndag 11 november 2013

Dödssjuk

En vecka efter hemkomsten från NSM hostar jag fortfarande upp mina inälvor. Jag drog med all säkerhet på mig ett muterat finskt sisu-virus vars symptom är hosta, andnöd och döden. Träning uteblivet således. Livet är värdelöst. 

Då jag förlorar sömn på att framkalla mina dödsrosslingar går återhämtningsperioden extremt sakta. Jag kan väl vara så ärlig som att säga att utekvällen till halv sex i fredags inte rådde på sisu-viruset heller. Så nu sitter jag här, med ett nytt rekord i antal sjukdagar vid samma tillfälle i mitt liv. All kondition och all styrka som bortblåst. När jag kan börja träna igen, om 100 år, kommer jag vara nollställd. 

Det kommer bli en lång, kall vinter. 

fredag 8 november 2013

Intresseklubbens styrelsemöte, anno 2013

Mötet öppnas.

Dagordning fastställs.

Vad som har hänt:
Vad som händer:
Vad som kommer att hända:

INGENTING!

Mötet avslutas.