fredag 5 december 2014

Skit

Återkommen från Ön och väl inrättad i vardagslivet igen har jag kunnat reflektera ytterligare över min utlandsförlagda utbildning och kommit till slutsatsen att det mesta, som misstänkliggjordes redan innan, var skit.

Det om det. Jag har lyckats med att behålla den här känslan av att allt är skit genom att lyckas med bedriften att bli förkyld efter att ha sett fram emot att träna under en lång tid. Lägg på det tunga arbetsdagar på Posten och ekvationens lösning blir att bedrövelsen > belöningen.

För att förhoppningsvis råda bot på detta lilla helvete så kommer jag riskera att göra det sämre genom att åka och träna i Ärla och gå på årsfest.

Rimligt.


torsdag 30 oktober 2014

Canterbury

Utan att ha planerat det själv eller för den delen velat det från början så har jag på något sätt hamnat i Canterbury. Här ska jag nu vara i tre veckor. Sedan en vecka i London. Min fäbless för resande och turistande har inte på något vis fått ta över; jag är nämligen här på utlandsförlagd utbildning i och med att jag studerar engelska.  

Kontrastiv studie mellan Sverige och England:
- Britter är fula
- Man äter bara pommes frites här, som britterna kallar chips
- Chips är inte alls chips. Chips är crisps. Pommes frites är chips.
- Nog för att jag generellt är för vänstern, men vänstertrafiken kommer nog bli min död. 
- Man tycks inte äta frukost här. Istället tycker man att det passar bra med lite lördagsgodis på morgonen. Då står man sig till lunch. Då man får chips. Eller crisps. 
- Cheers betyder såväl tack som hej, hur mår du?, skål och skulle du vilja vara så vänlig att flytta på dig är du snäll?
- Skulle man vilja få för sig att gå ut i en skog så får man nog ta och nöja sig med rhododendronbusken utanför husknuten. 
- I övrigt så är väl allt precis som hemma .Skit för det mesta.  

torsdag 23 oktober 2014

Elände

Hösten och mörkret tar över livet. Tristessen har blivit vågmästare i vardagen. Människor vissnar i sin framfart och blekheten lägger sig som ett täcke över landet. Färger finns inte. Höstens palett är en lögn som alla kommit överens om ska gälla.

Folk gömmer sig i regnjackor och vinterkläder, under paraplyer; försöker lyfta över molntäcket, lägger sig raklånga istället. Meteorologerna får stå till svars.

Det mesta spännande som händer är att tvätta sin tvätt. Handla sin mat. Göra det man ska.

Något annat behöver ta plats nu.


onsdag 8 oktober 2014

Lägesrapport

Jag fortsätter att bränna veken i båda ändar; och på mitten. Jobb x2, plugg och mitt i allt detta en målarfirma som bestämt sig för att tapetsera om efter 13 veckors väntan. Detta går i hastigheten ett rum per dag, av tre, vilket medfört att natten har spenderats på soffan i vardagsrummet; ändock i ett tapetserat rum. Förträffligt.

Tiden just nu bjuder på fortsatta helvetesveckor. I slutet på förra var jag ett vrak. Suget efter att gå ut i skogen och skrika var starkt påtagligt. Jag har löst det genom att gå upp klockan 6 och i krokarna däromkring för att förlänga dygnet. Det håller mig flytande.

Framöver hägrar England. Det blir en studie i att bara ha en sak att koncentrera sig på. En läketid för själ och kropp. Just nu saknar jag inte att springa så mycket. En tid utan det i åtanke är nog bra.


onsdag 1 oktober 2014

Mitt liv i 210

Jag rusar på lite nu och kör mitt liv i 210 km/h. Försöker finnas i kvadrat i olika sammanhang. Dels pluggar jag, dels jobbar jag på Posten och dels vikarierar jag på en skola för att få lite lärarerfarenhet. Det tär så in i helvete, så jag skiter i orienteringen ett tag. Hälsenan funkar ju ändå inte så varför i helvete ska jag hålla på med det för? Säsongen är slut ändå.

Det bästa som hänt mig i veckan var att få vara ute i skogen och elda. Annars är allt skit.

onsdag 24 september 2014

Bli inte lärare!

"Om du har möjlighet att välja ett annat yrke, så gör det. Bli inte lärare."

Dagens kommentar av en lärare som jobbar på min praktikskola. Jag är alltså lärarstudent, om någon sinnessvag läsare skulle ha lyckats undgå det faktumet. Något som tillhör läraryrket är vetskapen om att allt är ett helvete. Ett yrke i min smak alltså, och det var därför jag valde det.

Det innebär också att denna vetskap ska kommuniceras vidare till yngre generationer. Med glädje! Det blir bara värre framåt natten. Detta ser jag som mitt främsta uppdrag.

Läsare har förmodligen dragit slutsatsen att jag och läraren i citatet ovan är ena satans bittra jävlar. Men det är vi inte. Vi vet däremot hur det ligger till. Och man kan ju inte gå runt och le i mjugg när man vet hur saker ligger till.

Men om jag får tala för mig själv så ska jag nog erkänna att jag är jävligt bitter. Fast jag har ju lyckats i livet för det. Hittills i alla fall.

Det skiter sig säkert snart.

måndag 22 september 2014

Man måste väl för fan få vara lite bitter?

Jamen så sitter man då här igen efter frånträdet från bloggandet för några månader sen. Fan vet väl jag vad det ska vara bra för. Att både sitta här och frånträda alltså. Eller blogga för den delen. Nu var det bara så att jag kände för att skriva igen och det är väl fan inget mer med det. Och hör sen. Så det så.

"Men hörru Simon, vad i den himmelska fridens namn har du haft för dig sen senast?"

Frågeställningar om alla mina galna upptåg hänvisas till min sekreterare Käften, som kommer handha alla ärenden som rör allmänt tjafs. Jag har kollat på Halv åtta hos mig. Det är bedrövligt.

Det är inte det som det här ska handla om. Det här ska handla om det som det handlade om från början. Det allmänna missnöjet över sakernas tillstånd. Mer än någonsin så behöver världen påminnas om att allt är ett helvete och kommer alltid att vara det. I en värld av Halv åtta hos mig så behövs lite Sex på morgonen går alarmet och kaffet är slut. Och det är därför jag är satt på denna jord.

Så nu byter vi riktning på den här skutan. Bakåt. För det är dit bakåtsträvare bär hän. Till det som allting började med. Missnöjet. Fast i vuxen tappning. Åtta år senare.

måndag 10 februari 2014

Inget nytt under solen

Ögonblickligen efter föregående inlägg drabbades jag av sjukdom. Dock av mildare slag och jag behövde endast genomlida tre dagar av lättare förkylning. Träning påbörjades återigen förra veckan och kulminerade i ett helgläger i Ärla. Snön låg tung på marken och försvårade travet lite, men inslag av barmark samt fin terräng och leverne gjorde det hela, som vanligt, till en underbar upplevelse.

Nu är jag på gång igen. Mildvädret som råder kom med hoppet om en tidig vår och de sista tunga passen planeras och genomförs. Balans råder. Käftsmäll inväntas. 

Inget nytt under solen alltså. 


onsdag 29 januari 2014

Klungan förlåter dig aldrig!

Jag är inne i ett bra flyt med träningen just nu (skrev han, och drabbades ögonblickligen av en långvarig sjukdom). Resten av livet flyter också på bra. I och med att januari blir lagt till handlingarna så kommer våren än närmare.

Träningen går bra som sagt. Man kan alltid mäta detta genom att lägga sig i Klungan på en Tisdagsbana och se hur länge man orkar hänga med de starkaste korten. Svårigheten ligger kanske inte alltid i att hänga med, utan att ibland även dra Klungan genom stråken i Nåsten. Från att ligga först i vinternatten kan ett felstråk runt ett träd förpassa dig till att ligga långt ner i ledet. Klungan förlåter inte lätt ett felstråk...

Just nu finns farten och orken där. Det känns bra. Några fler träningar i februari och mars kan nog se till att det blir en fin säsong. Först skall dock helvetet i februari genomlidas, därefter misären i mars. Många frusna dagar återstår att trotsa!

lördag 4 januari 2014

Ur skog!

"Här står jag i regnet, i januari", hann jag tänka innan det sattes av uppför lurigt gömda, mosstäckta rötter i sluttning, mitt i Södermanland. Dagens pass löd; nostalgipass, och förlades på Långa natten från 10MILA år 2000. Den svindlande tanken av hur många själar som plågats i dessa löparstråk resulterade i att man sprang med andakt.

Någon timme in i passet (jag har vid detta tillfälle ännu inte vågat kolla på klockan), så står jag på en höjd och försöker läsa in mig. Tänker; jag fixar det när jag kommer fram, och lägger på kompassen; läser in mig vid en sjö the size of Vättern. 

Ytterligare någon timme in i passet känner jag hur benen våldsamt tvingas arbeta för att ta mig backe upp och backe ner i obanad terräng. Sörmland på tvären är inte att leka med! Och hittills har passet innehållit 300 meter plan väglöpning. 

Skogen är en grym älskarinna. Den kan stryka dig medhårs med vackra höjdpartier och gamla stråk med rester av kontrollställningar, men den kan också banna dig med skvattramsmyr, granplantage och kontrakurs. Beaktansvärt det där, att allt kan komma på ett och samma pass också.  

fredag 3 januari 2014

Det är något bortom bergen

Hur långt man än har kommit har man alltid längre kvar, som det så sannerligen besjungs i 999. 2013 var ett märkligt år. Udda år är alltid lite märkliga och osjälvklara. Det tog avstamp i januari med det som kommit att bli det sedvanliga motlutet. Dåligt tränad. Deprimerad. Skadad. Det började också med en flytt in i en lägenhet i träningsvänligare trakter med Albin. Efter tre år i Uppsala så kom närheten till skogen att bli min räddning undan inställda träningspass med avstånd till skogen som anledning. I februari försökte jag lösa problemen jag hade med min kropp och tog tag i saken med att äntligen uppsöka en fysioterapeut som det nu så fint heter. Dock försent. Löparknä. Ridå. Samtidigt genomförde jag min praktik på en gymnasieskola i Uppsala. Otroligt lärorikt och läraryrket känns fortfarande rätt. Balsam för själen blev de många skidturer och långfärdsskridskoturer som kunde genomföras i ett vintervackert landskap.



I mars var jag fortsatt skadad. Men snön vägrade smälta, så jag missade inte nämnvärt mycket. Värt att nämna är alla härliga pass i solen på betongskaren som låg över Upplands landsbygd. 




April kom med alla dess tävlingar. Sparsamt löpande för min del. Kom igång mot slutet och med 10MILA i sikte.

Maj tillbringades till största del på hyggen av olika slag med trädplantering. Först såklart så sprang jag tävlingar igen och kunde räkna mig själv som skadefri. Dock med en extremt lång väg tillbaka. Livet i Ärla levdes i några veckor och det var otroligt härligt. Ärlaväder, trädplantering och häng med Ärlagänget. Bättre kan det inte bli. Därför gick jag in i en djup depression när jag var tvungen att återvända till Uppsala. Lyssnade enbart på Guldet blev till sand i ett par veckor och diskade.




Juni. Åh juni. Vackra juni. Ärlaväder överallt. Bottenviken runt. Jukola. Midsommar i Torsby. Idre. Jag har svårt att beskriva tiden i korthet, då det skulle krävas en bättre poet än jag för att framhäva känslan. Så jag säger bara: Fadderadderullan fadderullanlej!







Juli kom med fler dagar i Ärla. Jag började träna som ett djur för att få bukt med kroppen och förhoppningsvis få till O-ringen. O-ringen blev ingen framgångssaga, men det lade bland annat grunden för det som skulle komma därefter. Ännu en resa, mot fjällen och in i Norge förgyllde livet!






Efter några plockade höjdmeter berg och fjäll i både Norge och Sverige så kom en liten formtopp i augusti. Många småtävlingar gick bra och formen kändes bättre än någonsin. Kräftfiske i Vättern vid Motala och konsert med Kent med flera förgyllde tillvaron. 

September var startskottet för en ny termin i Uppsala och jag började läsa engelska, mitt andra ämne utöver svenska som jag ska undervisa i. Tävlingar varje helg, där känslan från augusti bestod och förbättrades. SM blev som väntat, ett steg framåt, men tyvärr inte tillräckligt för att stilla mina ambitioner. Klar förbättring med att komma till B-final på långdistansen i H21 åtminstone. 



Fortsatt tävlande i oktober där känslan låg kvar. Dock mindre fokus på individuella resultat och mer fokus på de stora kavlarna 25-manna och Smålandskavlen. Ett överraskande resultat var min 3:e plats på Tjurruset, som inte alls var väntad och som sporrade den månadens träning, men som jag egentligen inte lägger så mycket vikt vid, då det var en töntig löpartävling och konkurrens saknades. 

November var ett helvete. Sjuk hela månaden och när jag väl blev frisk så blev jag skadad. En konstpaus i livet. De enda ljuspunkterna var de som hör till idrottens baksida. Nordiska studentmästerskapen, Ärlaträff i Västerås och weekend i Glasgow. 

December. Återkomsten till träningen och livet, dock till en början alternativträning. Känslan från sensommaren och den tidiga hösten som bortblåst. Bortom bergen och bakom horisonten skymtar jag dock ett kommande år där jag hittar tillbaka till den känslan och drivet jag hade. Efter vinterns träning ser jag mycket fram emot att påbörja en ny tävlingssäsong tillsammans med Ärla IF, förhoppningsvis hel, så att jag får vara med från början. 2014 kan bli ett storartat år, har jag på känn, med ytterligare framsteg.