Klungan förlåter dig aldrig!

Jag är inne i ett bra flyt med träningen just nu (skrev han, och drabbades ögonblickligen av en långvarig sjukdom). Resten av livet flyter också på bra. I och med att januari blir lagt till handlingarna så kommer våren än närmare.

Träningen går bra som sagt. Man kan alltid mäta detta genom att lägga sig i Klungan på en Tisdagsbana och se hur länge man orkar hänga med de starkaste korten. Svårigheten ligger kanske inte alltid i att hänga med, utan att ibland även dra Klungan genom stråken i Nåsten. Från att ligga först i vinternatten kan ett felstråk runt ett träd förpassa dig till att ligga långt ner i ledet. Klungan förlåter inte lätt ett felstråk...

Just nu finns farten och orken där. Det känns bra. Några fler träningar i februari och mars kan nog se till att det blir en fin säsong. Först skall dock helvetet i februari genomlidas, därefter misären i mars. Många frusna dagar återstår att trotsa!

Ur skog!

"Här står jag i regnet, i januari", hann jag tänka innan det sattes av uppför lurigt gömda, mosstäckta rötter i sluttning, mitt i Södermanland. Dagens pass löd; nostalgipass, och förlades på Långa natten från 10MILA år 2000. Den svindlande tanken av hur många själar som plågats i dessa löparstråk resulterade i att man sprang med andakt.

Någon timme in i passet (jag har vid detta tillfälle ännu inte vågat kolla på klockan), så står jag på en höjd och försöker läsa in mig. Tänker; jag fixar det när jag kommer fram, och lägger på kompassen; läser in mig vid en sjö the size of Vättern. 

Ytterligare någon timme in i passet känner jag hur benen våldsamt tvingas arbeta för att ta mig backe upp och backe ner i obanad terräng. Sörmland på tvären är inte att leka med! Och hittills har passet innehållit 300 meter plan väglöpning. 

Skogen är en grym älskarinna. Den kan stryka dig medhårs med vackra höjdpartier och gamla stråk med rester av kontrollställningar, men den kan också banna dig med skvattramsmyr, granplantage och kontrakurs. Beaktansvärt det där, att allt kan komma på ett och samma pass också.  

Det är något bortom bergen

Hur långt man än har kommit har man alltid längre kvar, som det så sannerligen besjungs i 999. 2013 var ett märkligt år. Udda år är alltid lite märkliga och osjälvklara. Det tog avstamp i januari med det som kommit att bli det sedvanliga motlutet. Dåligt tränad. Deprimerad. Skadad. Det började också med en flytt in i en lägenhet i träningsvänligare trakter med Albin. Efter tre år i Uppsala så kom närheten till skogen att bli min räddning undan inställda träningspass med avstånd till skogen som anledning. I februari försökte jag lösa problemen jag hade med min kropp och tog tag i saken med att äntligen uppsöka en fysioterapeut som det nu så fint heter. Dock försent. Löparknä. Ridå. Samtidigt genomförde jag min praktik på en gymnasieskola i Uppsala. Otroligt lärorikt och läraryrket känns fortfarande rätt. Balsam för själen blev de många skidturer och långfärdsskridskoturer som kunde genomföras i ett vintervackert landskap.

I mars var jag fortsatt skadad. Men snön vägrade smälta, så jag missade inte nämnvärt mycket. Värt att nämna är alla härliga pass i solen på betongskaren som låg över Upplands landsbygd. 

April kom med alla dess tävlingar. Sparsamt löpande för min del. Kom igång mot slutet och med 10MILA i sikte.

Maj tillbringades till största del på hyggen av olika slag med trädplantering. Först såklart så sprang jag tävlingar igen och kunde räkna mig själv som skadefri. Dock med en extremt lång väg tillbaka. Livet i Ärla levdes i några veckor och det var otroligt härligt. Ärlaväder, trädplantering och häng med Ärlagänget. Bättre kan det inte bli. Därför gick jag in i en djup depression när jag var tvungen att återvända till Uppsala. Lyssnade enbart på Guldet blev till sand i ett par veckor och diskade.

Juni. Åh juni. Vackra juni. Ärlaväder överallt. Bottenviken runt. Jukola. Midsommar i Torsby. Idre. Jag har svårt att beskriva tiden i korthet, då det skulle krävas en bättre poet än jag för att framhäva känslan. Så jag säger bara: Fadderadderullan fadderullanlej!

Juli kom med fler dagar i Ärla. Jag började träna som ett djur för att få bukt med kroppen och förhoppningsvis få till O-ringen. O-ringen blev ingen framgångssaga, men det lade bland annat grunden för det som skulle komma därefter. Ännu en resa, mot fjällen och in i Norge förgyllde livet!

Efter några plockade höjdmeter berg och fjäll i både Norge och Sverige så kom en liten formtopp i augusti. Många småtävlingar gick bra och formen kändes bättre än någonsin. Kräftfiske i Vättern vid Motala och konsert med Kent med flera förgyllde tillvaron. 

September var startskottet för en ny termin i Uppsala och jag började läsa engelska, mitt andra ämne utöver svenska som jag ska undervisa i. Tävlingar varje helg, där känslan från augusti bestod och förbättrades. SM blev som väntat, ett steg framåt, men tyvärr inte tillräckligt för att stilla mina ambitioner. Klar förbättring med att komma till B-final på långdistansen i H21 åtminstone. 

Fortsatt tävlande i oktober där känslan låg kvar. Dock mindre fokus på individuella resultat och mer fokus på de stora kavlarna 25-manna och Smålandskavlen. Ett överraskande resultat var min 3:e plats på Tjurruset, som inte alls var väntad och som sporrade den månadens träning, men som jag egentligen inte lägger så mycket vikt vid, då det var en töntig löpartävling och konkurrens saknades. 

November var ett helvete. Sjuk hela månaden och när jag väl blev frisk så blev jag skadad. En konstpaus i livet. De enda ljuspunkterna var de som hör till idrottens baksida. Nordiska studentmästerskapen, Ärlaträff i Västerås och weekend i Glasgow. 

December. Återkomsten till träningen och livet, dock till en början alternativträning. Känslan från sensommaren och den tidiga hösten som bortblåst. Bortom bergen och bakom horisonten skymtar jag dock ett kommande år där jag hittar tillbaka till den känslan och drivet jag hade. Efter vinterns träning ser jag mycket fram emot att påbörja en ny tävlingssäsong tillsammans med Ärla IF, förhoppningsvis hel, så att jag får vara med från början. 2014 kan bli ett storartat år, har jag på känn, med ytterligare framsteg.