söndag 22 oktober 2017

2017-10-22

I ett nytt försök att väcka liv i något slags reflekterande själsliv så har även lusten (nåja, just nu åtminstone) att återgå till något slags aktiv livsstil också följt med. Både ytan och djupet i harmoni tycks det som. Veckan har bjudit på fler pass och fler stunder utomhus, men mest med lusten som drivkraft och inte piskan av att försöka uppnå en kvot. Sunt ändå.

Svaren på röntgen kom tillbaka. Inget onormalt kunde upptäckas. Satfläsk. Vidare ultraljudsundersökning och skleroserande behandling kan heller inte utföras på USÖ förrän våren 2018. Förbannat.

Jag har börjat fundera på hur pass mycket min skada egentligen beror på överansträngning, eller om orsaken nog mer ligger i mitt rörelsemönster. Hur som helst, så kommer ett av mina mål under vintern vara att uppnå en bättre kroppskontroll, med bättre hållning, styrka och rörlighet. Jag är inte helt klar med hur, än så länge, det jag vet är att jag är mer intresserad av att träna annorlunda, eftersom mitt orienteringsintresse för stunden är – i det närmaste – dött. Mer alternativträning är numer lockande, till skillnad från tidigare perioder då det snarare har varit frånstötande.

Idag lyckades jag med bedriften att springa distans på stig i nästan två timmar. Det har aldrig varit någon bedrift för mig förut. Men nu känns det mer som det eftersom den senaste gången ett träningspass varade längre än två timmar var sjunde juli; och de senaste veckornas träningsmängd knappt uppnår en handfull timmar i veckan.

En av anledningar till att jag den senaste tiden inte känt någon lust till träning kan också vara för att det har funnits mer konsekvenser snarare än fördelar av att träna. Jag känner mig allt mer stel, börjar få mer känningar i rygg, mest svank, och muskelknutar lite varstans. Ljumskar och höftböjare är oskiljbara, knän mer oföljsamma, vrister mer ömtåliga. Också en anledning att jobba mer med allsidigheten; det var år sen det infann sig ett runner's high.

Att avsluta veckan med lite segrar över svagare karaktär och med lite mer måluppfyllnad än veckan före är åtminstone en bra trendsättare för kommande dagar. Jag laddar om inför mer variation. Det känns bra. Målet: ta sig till en träningslokal för att jobba med funktion, styrka och rörlighet.

Förhoppningsvis kan livet få innehålla några nöjen också.


tisdag 17 oktober 2017

Det kanske kommer en förändring

Igår var jag på röntgenavdelningen på USÖ. Efter ett halvårs väntan sedan jag senast sökte mig till en läkare för att få bukt på mitt långvariga hälseneproblem. Mellan varven hinner man både glömma och tvivla flera gånger på varför jag har sökt hjälp. Men det känns orimligt att gå runt och ha konstant ont i olika lägen bara för att det är ett mindre projekt att söka vård.

Hälsenan på min vänstra fot har varit min akilleshäl sedan 2014. Problemet började tidigare, men har varit kroniskt sedan dess. Jag skrev ett gediget inlägg under sommaren 2015 om mina problem om man vill läsa mer om dem. Hälsenan kommer aldrig gå av, har jag blivit försäkrad om, så det är bara en fråga om att jag ska tåla smärta när jag springer. De flesta gånger går det an. Ibland är det förjävligt.

Jag har övervägt operation periodvis under de senaste tre åren. Varje gång jag har fått hjälp av vården har tåhävningar, stötvågsbehandling och tejpning varit universallösningar med mirakulösa förtecken. Det funkade i början. I ungefär två månader. Därefter har problemen förflyttats, förvärrats, för att sedan stagnera och bara existera som en notis i medvetandets periferi, framblomstrande under extrema påfrestningar man ibland kan utsättas för inom idrott.

Jag får se om vården kommer komma fram till något bättre förslag på lösning annat än denna totalt meningslösa metod med att tejpa utsidan av en elastisk yta, såsom hud, med en ytterligare elastisk kinesiotejp, bara för att visa upp att man betalat för en två-dagarskurs i hur man lurar folk med "moderna" och populära behandlingstekniker. Men konsensus bland fysioterapeuter verkar vara att allt går att laga med kinesiotejp. Skämmes tamejfan!

Förhoppningen är ändå att jag ska komma undan utan operation. Men i nuläget har jag svårt att tänka mig att det finns några andra alternativ. En förändring av rådande tillstånd vore dock välkommet.


måndag 16 oktober 2017

2017-10-16

Igår var jag något mer inspirerad att genomföra något reflekterande och skriva. Idag tvingar jag mig själv för att jag tänker att det är bra att göra det till ett tvång ibland.

Således ett ganska fantasilöst inlägg som återger scener ur ett vardagsliv.

Jag tog mig an Åstadsloppets 10K-lopp i lördags. Efter att ha tagit lite sabbat från att träna motiverat och seriöst så var det mest som en upplevelse av den stad jag numer bor i men som jag ännu inte helt blivit invånare i. Loppet och stora delar av banan var ett förstagångsbesök, efter över två år i staden. Så kan det vara om man är introvert och inrutad ibland. Jag hade egentligen en tanke om att jag hade kapacitet för att gå under 35, men verkligheten och banans beskaffenhet tog ner mig på jorden. 35.51 och en sjundeplats blev resultatet efter att ha gått ut väldigt kontrollerat på exakt 3:30/km de första tre kilometerna. Ingen uthållighet. En behaglig höstdag och en fin bana mellan passering 3km och 7km som sträckte sig längs med Svartån in mot centrum i Örebro och rundade slottet.

Efter några timmar ihopstelnande så begavs det iväg igen. Denna gång till Conventum och Thåströmkonsert. Senaste gången var 2015 i Uppsala. Leverans då och så även denna gång, med ett nytt album i sitt följe. You had to be there.


Dagen efter kvällen före fanns det inte riktigt någon energi kvar. Trots det har det ändå infunnit sig en ganska påtaglig wanderlust. Iväg. Kort bilresa till Rusakulan för att ta in Närkeslätten i höstskrud. Jag dög till att ta ett kort åt Ida. Ingen träningstur för mig dock. Satt i bilen. 


Ett inlägg delat av Ida (@idamariaol)


Men passivitet beivras. Jag kom ut och åkte rullskidor i en halvtimme hemifrån på eftermiddagen. För vissa är all träning bra träning. Men det här är fortfarande under all kritik för min del. 

Blidvädret har ändå hjälp mig på vägen när det kommer till att hitta tillbaka till någon slags rörelseglädje. Åtminstone idag. Jag lyckades med bedriften att komma ut ett tag på mountainbiken efter jobbet, där jag red iväg till Blänkabacken genom Oset och hösten. Det gick an. 






Shortsväder med 16 grader. 

söndag 15 oktober 2017

2017-10-15

Det har dragits i långbänk några gånger men även om tid och lust finns där så har det inte blivit något skrivet på länge. Självändamålet har ändå varit att försöka skriva lite varje dag och de senaste veckorna har tankarna om att syssla mer med tankeverksamhet varit alltmer framme vid pannloben varpå något slags utlopp har känts nödvändigt.

Så här är det; vardagen flyter på. Jag går till jobbet, jag kommer hem, jag överväger att träna. Förr tränade jag. Men svackan är starkt påtaglig. Nog om det.

Grejen med att vardagen flyter på är att mycket vatten passerar under broarna utan att det finns någonting som gör att man stannar upp och funderar över vart man är på väg och vad man håller på med. Plötsligt har två månader gått och man kan egentligen inte redogöra för något speciellt som hände under den tiden annat än att man åkte iväg med återvinningen en söndag på pin kiv för att komma ut ur lägenheten en stund.

Det är ju lite deprimerande.

Problemet är att jag tycker det är ganska skönt. Jag har vant mig. Och exakt när en vana blir till en rutin och en rutin blir till ett liv kan man aldrig vara säker på. Så jag tänker att det är dags för mig att göra lite mer av de sakerna som jag borde göra men aldrig gör. Som att höra av sig och hälsa på vänner. Att skriva. Att läsa. Att få in mer äventyr i livet. Att aldrig stanna upp och tänka att jag är färdiglärd. Sådana generella, allmänmänskliga saker.

Vi får se om rutinerna drar ner mig i strömmarna igen. Men fram till dess kanske det kommer ut lite inlägg, av den enkla anledningen att det är viktigt att uttrycka sig om det som händer.

För att inte glömma bort det.