Uppsala, via Västerås-Köping-Eksjö-Köping-Trönö-Bollnäs-Köping

Efter en förkortad arbetsvecka åkte jag hem mot Köping redan på onsdag för att på torsdagen delta på min brors konfirmation. Innan det var dags passade jag på att hämta Carro i Västerås och få ett avslut på Harry Potter-serien i filmversion.

Efter konfirmationen åkte jag äntligen upp till Hälsingland och Trönö. Som jag har längtad. Fina träningar, härligt umgänge och härlig natur. Oslagbart. Tyvärr slutade lägret redan på lördagen. Men då tog jag mitt pick och pack och styrde mot Bollnäs. Där förde jag Daccordin runt Bollnäsrundans korta lopp; 44 km.
Efter det klarade jag av att springa en riktigt fin medeldistans i det av Göran lovprisade Hertsjö.

Innan start tog jag mig en titt ut från utkikstornet som var beläget i närheten och insöp den vackra utsikten. 

It takes a fool to remain sane

Idag mötte jag den. Den välbekanta Väggen. Icke att förväxla med Väggen man går in i när man slitit hårt i många herrans kilometer. Snarare Väggen man möter av att ha ätit och druckit dåligt under dagen och sedan drar ut och kör en lång orienteringsbana i Lunsen. Den där Väggen man möter för att man är en idiot. Behöver man dricka och äta på varma sommardagar alltså?

Jag trodde man klarade sig på en tallrik kräm och kaffe till frukost.

1h40 min blev det i alla fall. Moderat tempo.

Och på det: Den internationella nationalsången för alla som står för att de är idioter.

I Fäders spår...

För den historie- och kulturintresserade (jag antar att allt sånt folk vänder sig till denna blogg) som även gillar löpning kan jag tipsa om Röbospåret som leder till Gamla Uppsala och Uppsala högar. Stället är gammalt. Jävligt gammalt. Och det har hänt saker där. Typ. Saker ligger begravna.

I alla fall så var det platsen för dagens träningspass, modell 4x4-intervaller. På den gamla goda tiden, det vill säga; på den tiden då Pluto fortfarande var en planet, så var det här rätt och slätt en träningsblogg. Sånt tjafs har jag ju slutat med, men nu när vi är inne på spåret "historia och gamla ältade saker" så passar det sig väl för en kort relapse.

Då Uppsala högar är ett gammalt gravfält från tidigt 1000-tal och framåt, samt boplats från vikingatiden, kände jag genast mina anfäders vikingablod strömma genom ådrorna då jag forcerade terrängen på deras sista viloplats. Liksom dem, satte jag skräck i allt jag mötte med min vilda blick och frustande andetag i löparstråket. Det enda som saknades var stridsyxan.

När jag lämnat gravplatsen tillika slagfältet fylldes jag av en fröjdsam tillfredställelse över blodsutgjutelsen jag åstadkommit, samtidigt som längtan efter ett stop mjöd gjorde sig starkt påmind.

Uppsala högar:

Intervallslingan:

Hör du ljudet av juli där utanför?

Dagarna går fort när man jobbar. Speciellt när man ska hinna med att träna också. Resten av tiden försöker jag äta och sova, men det är inte alltid det prioriteras.

Träning däremot är dubbelt så jävligt som det brukar vara. Det kanske inte är så konstigt, när man går upp kvart i fem på morgonen, jobbar tio timmar och kommer hem 18 o'clock. Det krävs rejält med jävlaranamma för att ens ta sig ut.

Idag kändes det dock riktigt fint att få komma ut i det fria. Det blev den beryktade Backbanan i Uppsala, och det kändes så förträffligt att det fick bli två varv. Så där dödade man allt hopp om att ha pigga ben i en vecka. Men vad ska jag med det till? Det är ändå bara hårdträning nu som gäller fram till O-ringen, SM och Lidingöloppet.

Livet deluxe

När fenomenet Harder, Faster, Stronger startade för många herrans år sedan har det förflutit tid då jag skrivit nästan varje dag. Med andra ord: Jag har varit en rastlös och sorglig jävel.

Denna försommar har dock varit ett undantag, till vissas förtret och till mångas stora lycka förmodar jag.

Nu är jag dock tillbaka. Om det är på allvar återstår att se. Som ersättning kommer nu ett inlägg om mitt liv on the road again. Livet deluxe. Vi börjar där skriften började sina.

 För en tid sedan sprang jag Lidingöloppet. Här är startstenen på Koltorps gärde.

 Fina vyer på Lidingö

 Barnlek

 Målet vid Grönsta gärde. Tunga ben.

 Av någon outgrundlig anledning befann jag mig i Karlsborg. Det var fint där. Utsikt över Vättern.

 Grabbarna tar igen sig efter hård tävling med lite Facebook i väntan på pizza. Ärla Elit Dreamteam

Grillkväll

 

 Fina sommarkvällar utanför Rättvik på tävlingshelg.

 On the road again. Denna gång på cykel. 13 mil väntar.

 Kultur på vägen.

 Målet: Östanbyn Square Garden

 Det har hunnits med lite fika på Marangoni. Tyvärr fick jag inte med en bild där jag, Goran och Bejmer besudlade taket på Bessemergymnasiet.

 Sen for jag upp till Sälen. Fint ställe att ha en pissipausi på under resan dit.

 Göran och jag passade på att cykla in i Norge.

 Pitstopp någon kilometer innanför gränsen

 Distanspasset på fjället var givet

 Point of no return

 En alltför välbekant syn. Köpings stationshus.

 Sedan var det dags för Jukola. TC-festen har precis börjat!

 Och fint var det!

 Olut.

 Även jag kom med på en bild

 I väntan på bussen som aldrig kommer...

 Men när den kom så blev det en jävla bussfest!

 Sedan var allt mörker. En bild klarade censureringen.

 Midsommarfest i Köschwa

 Vargheden. Rain comin' down on a sunny day.

 CP-klubben var där

 Även Party Rock Crew

 Ett lunchstopp på jobbet. På en sten vid en sjö i en skog.

 Ett annat lunchstopp

Så sent som igår var jag på The Ark i Västerås.

Detta avrundar mitt liv deluxe under försommaren. Nu väntar ett par veckors jobb och träning fram till O-ringen. Resan dit följer ni bäst här. 

Svennebanan

Då jag är en hårt arbetande man som stiger upp i gryningstid och jobbar till solnedgång, lämnas inte mycket tid till det som annars präglar vardagen. Det vill säga att sitta på Facebook och kanske slänga iväg ett blogginlägg eller något att ovettigt. Den lilla energi jag har om kvällarna när jag kommer hem går åt till att träna, och det är inte alltid det händer.

Jag har dock skött mig den senaste veckan, om man bortser från den lilla släng av sjukdom jag drog på mig efter Jukola. Jag vilade tills tålamodet tog slut, alltså i torsdags, sen dess har jag bestämt mig för att dra igång sommarträningen.

Idag märkte jag dock att jag kanske varit lite otålig. Jag hostar nämligen upp inälvorna så fort jag joggat i 10 minuter. De tänkta backintervallerna fick då istället lov att bli en femkilometersjogg.

Under helgen kommer dokumentären om mitt liv upp här på bloggen. Stay tuned.

Gårdagens träning

Efter ett långt midsommarfirande krävdes min hjälp att sätta ut ett antal kontroller till kommande träning i Broskogen, något jag snabbt tackade nej till då jag, om jag ska vara helt ärlig, inte trodde att jag skulle vara i stånd att göra det. Efter en liten tankeställare kom jag dock på att Broskogen faktiskt är den finaste skog man kan springa i utan att behöva åka flera mil bort. Jag tog mig därför an uppgiften, som visade sig bli ett sant nöje.

Nu var det säkert ett år sedan jag sprang där, och tro fan om det inte bli finare och finare när man springer. För den insatta kan man på min header se ett litet kartutsnitt lysa igenom bilderna och Harder, Faster, Stronger. Det råkar vara ett utsnitt ur Broskogen. En ännu mer insatt vet att kartan användes vid Kort-SM 2002.

ÄNNU mer insatta människor, kanske bara vi som regelbundet tränar på kartan, vet att ute i skogen finns två kryss som markerar två bilar, modell Dharma Initiative. Jag sprang förbi båda två igår och som alltid fylldes jag av en känsla att man inte är ensam in den skogen. Att the Others bara är ett stenkast bort och iakttar en. Eller att en isbjörn ska rusa fram när som helst.

Äventyrslystna och övriga idioter är varmt välkomna till Köping så ska jag visa er dessa fenomen på en träning i den finaste av skogar.

On the road again...

Efter att det har förflutit några månader då jag levt i kappsäcken on the road again, mellanlandar jag för ett litet ögonblick i Köping för en stunds kontemplation. Över vad jag varit med om hittills och vad som komma skall under sommaren. Efter det så beger jag mig till mitt sommarresidens i Uppsala.

Den här plattformen för min mentala diarré har inte utsatts så mycket på senaste tiden, mest för att varje gång jag funderar över att skriva något så står det still. Allt eftersom tiden går så blir det bara svårare och svårare, även fast saker som kanske är värda att nämnas just förflutit lämnas de därhän för att ge plats åt nästa äventyr. Så är livet on the road again. Ingen rast och ingen vila, bara vidare till nästa mål.

Jag tänkte dock nu inom en snar framtid sätta mig ned vid en dator, ta fram min mobil tillika kamera och dela med mig av lite av livet on the road again i form av ett mastodontinlägg av bilder jag tagit on the road again.

En bra låt på det:

På spaning efter den tid som flytt

Eftersom att jag oftast i vardagen, och på fritiden med för den delen, befinner mig i inte mindre än tre län per dag, kan man ändå konstatera att jag bor i någon sorts väska. Det har känts väldigt påfrestande ett tag och den träning som bedrivs är tvångsträning, kommenderad av mig själv under inte alltför många av veckans dagar och starkt uppbyggda på skuldkänslor och irritation över min oplanerade tillvaro.

Men vem fan vill minutiöst ha sitt liv planerat i en kalender? Bättre då att leva i väska säger jag.

Just nu befinner jag mig i Sälen på ett kort trainingcamp som ska skicka viljan att bli något tillbaka till tankarna. Detta genom att fylla på fantasin med vackra vyer och fina träningar att frammana på Uppsalas fula slätter och asfaltsbeklädda underlag som inte direkt är det bästa för varken ben och muskler eller träningsglädjen.

Många pass jag kör är därför lugna och fina. I onsdags cyklade jag 13 mil från Uppsala till Sandviken i växelvis strålande sol och svalkande duggregn. Igår befann jag mig miss i nassen på O-ringens sista etapp 2008. Idag cyklade jag och Göran in i Norge och pissade. Nu tänkte jag åka rullskidor. Imorgon blir det löpning över fjällen. Vackra vyer, fina träningar och härligt sällskap. Det behövs, innan jag lunkar in i vardagen efter Jukola med heltidsarbete och de asfaltspass på kvällarna som det innebär.

Fenomen

Hur kommer det sig att vilken orienterare som helst kan göra reklam för orientering så att det framstår som det töntigaste man kan göra?
När sedan en löpare/triathlet gör det framstår det som helt humant. Motionsorientering dessutom, som är riktigt töntigt. Reservation för subjektiv synvinkel.

Kolla in det här: http://www.runnersworld.se/tv/jojje-testar-motionsorientering.htm

Svaret är enkelt. Orienterare är töntiga och inavlade människor.