Jag är nu inne på mitt sjätte år som förvaltare över distansrundan Odenvalla ToR som sträcker sig från Köping och nästan hela vägen till Odensvi, Richard "du gamla, du fria" Dybecks födelseort. Slå upp det. Jag anser mig själv vara förvaltare eftersom det finns kanske två personer i hela världen som regelbundet ser till att springa den rundan och kanske en handfull som har sprungit den överhuvudtaget. Det är med andra ord ett privilegium att få springa Odenvalla ToR. Inte bara för att den är exklusiv utan också för att den går genom det finaste stycke skog som Köping har att erbjuda på löpavstånd från staden.
Eller den var åtminstone det.
Som så många andra i Sverige så har skogsägaren valt att böja sig framåt och erbjuda kapitalismen en vidöppen väg genom bakdörren. Resultaten är en nyskövlad, före detta fantastisk granskog som Odenvalla ToR passerade på sin resa. Det här är bara det nyaste av kalhyggen som styckat upp en vacker naturupplevelse, för sex år sen kunde man knappt springa utan att gråta av eufori efteråt och nu får man hålla igen för att inte ge sig på skogsägaren med fysiskt våld.
Det tråkigaste med den här historien är såklart att ingen bryr sig. Utom jag och kanske ett par människor till. Köpingsbor är vidriga på det sättet. Allt de vill är att pierca sig i näsan, slå kärringen och äta sin vikt i kebab innan de återvänder till sitt jobb på Volvo. De har ingen vördnad för fin natur eller något annat som är mer exotiskt än en gräsmatta. Och det gör mig så jävla bitter.
Folk tycker att bakåtsträvare bara gnäller om att allting var bättre förr. Jag tycker att folk ska hålla käften och inse fakta om att det är sant. Det är därför som min framtidsplan endast består av att romantisera det förflutna och berätta om att det en gång för länge, länge sedan i drömmarnas land fanns en fröjd till löprunda som hette Odenvalla ToR.
måndag 29 oktober 2012
torsdag 25 oktober 2012
söndag 21 oktober 2012
Porr
Idag återtog jag en del av mitt liv som jag har saknat. Distanspassets terapeutiska och sinnligt knullande förmåga att återinföra livsglädje för en trasig själ.
Distanspasset förlades till Trummelsberg och Bruksleden, djupt inne i Västmanlands skogar mellan Kolsva och Fagersta, ett outforskat område av mig och säkert många andra. Bitar av det gamla bruket står kvar och reser sig upp ur naturen med stenpelare, gamla dammar och transportleder. Bruksleden gick backe upp och backe ner i fantastiskt fin skog och mellan några fint belägna sjöar. Det är sällan jag blir lycklig – och lyrisk är en ännu mer sällsynt företeelse hos mig – men om det är något som ger mig ett präktigt mentalt stånd så är det fin natur och självklart att kunna springa i den.
Med det sagt så lämnar jag över de tusen orden till de orättvist missvisande bildernas mediala funktion att gripa och påverka betraktaren.
Med det sagt så lämnar jag över de tusen orden till de orättvist missvisande bildernas mediala funktion att gripa och påverka betraktaren.
Utsnitt av naturen under passet.
Utsiktstorn på högsta punkten med vy över hela Västmanland.
Norrland har glömt några av sina stenar från den istida havsbottnen här. Återges mot beskrivning.
lördag 20 oktober 2012
Höst och vinter
Jag gillar höst och vinter. Det är den enda tid på året då folk är lika bittra som jag är i vanliga fall. Nackdelen är att det vidriga vädret gör mig ännu mer bitter, så klyftan mellan mig och vanligt folk är alltjämt där den ska vara.
De senaste dagarnas ihängande regn har inte tillfört mycket till min träningsvecka. Jag körde Backbanan i onsdags och förundras fortfarande av hur jävla ont det gjorde att springa, inte fort utan i moderat tempo. Känslan är väl att vänta sig när mer än hälften av veckans pass består av just annat än löpning och då främst rullskidor. Jag vågar fortfarande helt enkelt inte löpa för mycket med min hälsena. Ännu en anledning till mitt beklagliga tillstånd, eftersom det nu börjar bli omöjligt att åka rullskidor med all världens löv på asfalten, som ständigt också är blöt. Fast det är klart att träningen närmar sig de normala förhållandena då det ständigt är bakhalt.
Jag spenderar dagen med att titta ut genom fönstret och hata livet lite mer än vanligt. Innanför fönstret har jag nämligen ännu inte börjat skriva min C-uppsats som börjar tära på mitt goda humör. Jag har även tagit på mig en massa O-bokenartiklar som heller inte har blivit skrivna.
Jag jobbar tydligen hårt med att klaga i det här forumet. Skönt att veta att ingenting förändras med tiden i alla fall.
De senaste dagarnas ihängande regn har inte tillfört mycket till min träningsvecka. Jag körde Backbanan i onsdags och förundras fortfarande av hur jävla ont det gjorde att springa, inte fort utan i moderat tempo. Känslan är väl att vänta sig när mer än hälften av veckans pass består av just annat än löpning och då främst rullskidor. Jag vågar fortfarande helt enkelt inte löpa för mycket med min hälsena. Ännu en anledning till mitt beklagliga tillstånd, eftersom det nu börjar bli omöjligt att åka rullskidor med all världens löv på asfalten, som ständigt också är blöt. Fast det är klart att träningen närmar sig de normala förhållandena då det ständigt är bakhalt.
Jag spenderar dagen med att titta ut genom fönstret och hata livet lite mer än vanligt. Innanför fönstret har jag nämligen ännu inte börjat skriva min C-uppsats som börjar tära på mitt goda humör. Jag har även tagit på mig en massa O-bokenartiklar som heller inte har blivit skrivna.
Jag jobbar tydligen hårt med att klaga i det här forumet. Skönt att veta att ingenting förändras med tiden i alla fall.
onsdag 17 oktober 2012
Kort biografi
Hösten är som bekant bitterhetens högtid och jag tänkte ta tillfället i akt att återvända till den här soptippen av värdelösa skräpinlägg. Anledningarna är många, men det är först och främst för att de bloggar jag följer inte längre tycks skriva något läsvärt och intressant, så då får jag väl själv ta tag i saken. Men först en förklaring till min frånvaro.
Jag har inte levt under devisen "harder, faster, stronger" sedan O-ringen i slutet av juli. Jag drog under Jubileumsmarathon på mig en skada i hälsenan som förvärrades under O-ringenveckan och som dessutom förde med sig mer skadeproblem i ryggen och i magmuskelfästet.
De som känner mig väl vet att mitt psyke inte klarar av sådana motgångar, så anledningen till min frånvaro kan kort beskrivas med ett ord: depression. Jag flyttade under de kommande veckorna ut i sommarstugan där jag fiskade, plockade bär och drack whiskey och inte tog ett enda löpsteg. Kort därefter åkte jag ned själv till Smögen och tältade. Och drack lite whiskey. Efter återvändon till Uppsala och studierna så har jag bara tränat när jag inte haft ont, det vill säga korta fega pass i lätt skog och för det mesta rullskidor mellan de många vilodagarna och whiskeydrickardagarna.
Depressionen har inte släppt än, även fast skadan blivit bättre. Jag kan springa obehindrat med undantag av lite stelhet i hälsenan under uppvärmning, men psyket har en lång väg kvar att gå.
Detta är såklart bra för de eventuella bloggläsare jag har som kräver kvalitetssäkrade inlägg, för det ska gudarna veta att de allra bästa poeter, diktare, skribenter och debattörer genom tiderna har lidit av någon form av depression.
Om jag återvänder till att leva under "harder, faster, stronger"-devisen återstår att se. Det enda som är säkert är att jag aldrig kan sluta träna och aldrig heller sluta med orientering för då skulle mitt liv sakna mening. Då kan jag lika gärna sparka undan stolen under mig och säga adjö.
Vad som händer härnäst är väl några dagars njutning av höstfärgerna på några lugna pass innan vinterns helvetesmisär kan börja. Eftersom jag inte längre är bunden av några lektioner i skolan så kan det nog bli en hel del sådant fram tills vardagen börjar igen i mitten av januari.
Jag har inte levt under devisen "harder, faster, stronger" sedan O-ringen i slutet av juli. Jag drog under Jubileumsmarathon på mig en skada i hälsenan som förvärrades under O-ringenveckan och som dessutom förde med sig mer skadeproblem i ryggen och i magmuskelfästet.
De som känner mig väl vet att mitt psyke inte klarar av sådana motgångar, så anledningen till min frånvaro kan kort beskrivas med ett ord: depression. Jag flyttade under de kommande veckorna ut i sommarstugan där jag fiskade, plockade bär och drack whiskey och inte tog ett enda löpsteg. Kort därefter åkte jag ned själv till Smögen och tältade. Och drack lite whiskey. Efter återvändon till Uppsala och studierna så har jag bara tränat när jag inte haft ont, det vill säga korta fega pass i lätt skog och för det mesta rullskidor mellan de många vilodagarna och whiskeydrickardagarna.
Depressionen har inte släppt än, även fast skadan blivit bättre. Jag kan springa obehindrat med undantag av lite stelhet i hälsenan under uppvärmning, men psyket har en lång väg kvar att gå.
Detta är såklart bra för de eventuella bloggläsare jag har som kräver kvalitetssäkrade inlägg, för det ska gudarna veta att de allra bästa poeter, diktare, skribenter och debattörer genom tiderna har lidit av någon form av depression.
Om jag återvänder till att leva under "harder, faster, stronger"-devisen återstår att se. Det enda som är säkert är att jag aldrig kan sluta träna och aldrig heller sluta med orientering för då skulle mitt liv sakna mening. Då kan jag lika gärna sparka undan stolen under mig och säga adjö.
Vad som händer härnäst är väl några dagars njutning av höstfärgerna på några lugna pass innan vinterns helvetesmisär kan börja. Eftersom jag inte längre är bunden av några lektioner i skolan så kan det nog bli en hel del sådant fram tills vardagen börjar igen i mitten av januari.
onsdag 10 oktober 2012
söndag 29 juli 2012
Berg&Dalvana
Min sämsta kväll i livet och min bästa kväll i livet har jag haft under de senaste två dygnen. Livsgnistan brann ut någon gång vid 02.00 under fredagsnatten. Mörka tankar följde. Och inte fan trodde man att man skulle må bättre dagen efter när det var en ensam lång väg hem. Men efter ett par öl till och en extremt grym jävla spelning av Kent på slottet i Uppsala så tändes livsgnistan igen med Kent-efterfest och Kent-efterfest-efterfest med ett glas whiskey i handen.
Det konstaterades ironiskt nog flera gånger under kvällen att jag nu kan dö utan ångest.
Det konstaterades ironiskt nog flera gånger under kvällen att jag nu kan dö utan ångest.
lördag 28 juli 2012
O-ringen 2012
Det som var bra med O-ringen i år:
1. Drängarna
2. Exkursion till Sveriges virkestätaste skogsbestånd
3. Peter Wahlbecks målning: "Lappens försäkringsbedrägeri"
Resten var helt värdelöst.
1. Drängarna
2. Exkursion till Sveriges virkestätaste skogsbestånd
3. Peter Wahlbecks målning: "Lappens försäkringsbedrägeri"
Resten var helt värdelöst.
fredag 20 juli 2012
Tillfälligt tillbaka
Jag sprang mina 42195 meter. I onsdags kunde jag springa igen, en halvtimme lugnt tempo på kvällen. Som att lära sig krypa på nytt. Nu njuter jag av en ledig dag i Köping. Hängmattan framme, nyplockade hallon i morgonfilen, bra morgonfeeling. Ikväll väntar kent vid Sundbyholms slott. Jag hoppas på regn, det blir grym stämning på spelningen då.
Imorgon försvinner jag till O-ringen och det blir självklart radiotystnad kommande vecka. H21L känns just nu inte så jobbigt. Även om jag inte testsprungit ordentligt så känns benen återhämtade nog för att göra det enda vettiga en vecka i juli.
När O-ringen är slut blir det kent igen. Då i Uppsala. Sen ställer jag in sommaren. Det är inte lönt att fortsätta efter det.
Imorgon försvinner jag till O-ringen och det blir självklart radiotystnad kommande vecka. H21L känns just nu inte så jobbigt. Även om jag inte testsprungit ordentligt så känns benen återhämtade nog för att göra det enda vettiga en vecka i juli.
När O-ringen är slut blir det kent igen. Då i Uppsala. Sen ställer jag in sommaren. Det är inte lönt att fortsätta efter det.
onsdag 11 juli 2012
En vädjan till alla vänner!
Mitt bloggande har inte tilltagit av den enkla anledning att jag sliter för att få samhället att gå runt. Det är upp 04.30 som gäller för min del, jobb till 17:15 och sedan måste jag överväga ifall jag ska äta eller träna. Det blir oftast det senare. Sedan är det läggdags. Inte mycket tid läggs på det som kan vänta några timmar, några dagar, några veckor.
Men nu kräver sammanhanget att jag når ut till er!
På lördag springer jag nämligen Jubileumsmarathon. Och ångesten är icke att ta miste på! 42 kilometer är långt. Det är fan så jävla långt. Mitt levnadssätt innebär dessutom att jag för egen maskin kommer ta mig till Stockholm och hem för att springa det där jävla loppet, utan någon som hejar på mig. Vidrigt!
Jag ber er därför att 13:48 på lördag sända mig en tanke. Kanske någonstans i kosmos kommer det att tillföra extra energi till ben som inte vill, till ett sinne som tröttnat och till en pojke som ligger och gråter strax utanför Solna.
Tack.
Men nu kräver sammanhanget att jag når ut till er!
På lördag springer jag nämligen Jubileumsmarathon. Och ångesten är icke att ta miste på! 42 kilometer är långt. Det är fan så jävla långt. Mitt levnadssätt innebär dessutom att jag för egen maskin kommer ta mig till Stockholm och hem för att springa det där jävla loppet, utan någon som hejar på mig. Vidrigt!
Jag ber er därför att 13:48 på lördag sända mig en tanke. Kanske någonstans i kosmos kommer det att tillföra extra energi till ben som inte vill, till ett sinne som tröttnat och till en pojke som ligger och gråter strax utanför Solna.
Tack.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)