Friday Night Lights

Avslutar vardagen och lugnet lägger sig. Andra vilodagen i januari; välförtjänt och skönt. En enkel helg med enkel inledning: räkor och vin. Sabayonne till efterrätt. Kanske får man somna lite fnittrig. 

Det uppskattas oerhört just nu. Jag läser en kurs som är tidskrävande, fast på fel sätt. Kursen är den sista med föreläsningar, seminarier och tenta på min utbildning och är således enbart fylld av dynga. Den är ett omyndigförklarande av mig som akademiker och en rak förolämpning åt de flesta som har fyra och ett halvt års universitetsstudier i ryggen. Onödigt dravel och hjärndiarré. Det hjälper inte att påpeka det heller eftersom den håller på att fasas ut. 

I övrigt så står jag i startgroparna till mitt examensarbete. Jag vill komma igång med det så fort som möjligt eftersom jag börjar jobba i april; vilket gör att kursen jag läser nu känns ännu mer förödande, eftersom jag inte lär mig någonting. 

50 timmars träning i januari. Det tar sig. Hälsenan inflammerad igen, men tåhävningar håller mig löpande. Däremot är sattyget till väder ett jävla aber just nu. Inga skidor. Ingen barmark. 1-2 decimeter snö kommande dygnet utlovas. Vi får se. 

Det går sådär med att skriva mer. Visserligen skriver jag varje dag, men det mesta är ju uppgifter och mitt mål är att lägga så lite tid och eftertanke på det som möjligt, eftersom kursledarna har lagt så lite tid och eftertanke som möjligt på att utforma den här kursen. Eget skrivande blir det nog inte så mycket av förrän sommaren egentligen. Även det får visa sig. 

Nåväl, räkorna är på tining (på tidning!). Dags att vispa ihop sabayonnen, den gör ju knappast det själv. 

Hitta vägar i mörkret

Masstart och nattorientering om en timme. Lovade mig själv att inte träningsblogga efter att jag ändrade bloggtitel och skalade av designen för några månader sen (tidigare Harder, Faster, Stronger). Jag var klar med den biten. Men; skrivandet sker på mina villkor och just nu så ska jag faktiskt ut och springa nattorientering. Kan aldrig sluta. Vill inte heller. Men att skriva om det är för ointressant, om nu någon skulle bry sig om att intressera sig. 

Att annars skriva om all misär som sker i världen är för mörkt. Har inget mer att säga än det som redan sägs. Andra skriver också. Världen har blivit tokigare med åren. Jag får säga så för jag har börjat inse det. Men det har kanske alltid varit så. 

Min grundfilosofi: var snäll! Och kan du inte det så lämna åtminstone folk i fred. Det funkar för mig, men löser dock inga världsproblem. 

Långfärdsskridskor på hård is imorse med soluppgång över sjövikarna innan molnen hopade sig och lugnade ner skogen runtomkring. Salighet. Enkelheten i det och att det nu kräker ner snö gör att det uppskattas. Gör det dock svårt att uppskatta nattorientering i eländet. Det är inte skönt förrän man springer, och det är många trösklar som ska klivas över innan dess. Toa, ombyte, cykel, kall bil och uppvärmning. Väntan. Mörker. 

Belöningen kommer efteråt. Pizza och öl. Finns ingen anledning att vara clean & sober. Dör gör man ändå. Det kommer dessutom bli godare än vanligt efter lite slit. 

Ovanligt motiverad är jag ändå. Av att träna alltså (förlåt). Försöker lägga mig över 10h/veckan. Drömmen om en bra säsong dör och föds varje år. Det är väl strävan efter ständig förbättring som gör sig påmind. Målen inte riktigt klara, men tankarna går för det mesta till kavlarna (10mila, Jukola). Kanske SM. Måste få bättre fart och bättre teknik i fart. Skriver ner det ifall jag återkommer till att läsa gamla inlägg, som man ibland gör. Strävan efter förbättring, återigen. 

Ska försöka skriva lite oftare ifall någon förväntar sig det av mig. Tror dock folk vill läsa gamla, bittra inlägg utan innehåll, åtminstone de som följt mig förr. Allt måste utvecklas. Blir inget mer sådant. Men jag behöver skriva. Och folk behöver läsa. 

Jag får ursäkta avsaknaden av en röd tråd i det hela till alla eventuella språkfanatiker liksom jag därute. Trötta eftermiddagstimmar blir sällan mer strukturerade. 

Mörkret lägger sig. Dags att byta om. 

Skit

Återkommen från Ön och väl inrättad i vardagslivet igen har jag kunnat reflektera ytterligare över min utlandsförlagda utbildning och kommit till slutsatsen att det mesta, som misstänkliggjordes redan innan, var skit.

Det om det. Jag har lyckats med att behålla den här känslan av att allt är skit genom att lyckas med bedriften att bli förkyld efter att ha sett fram emot att träna under en lång tid. Lägg på det tunga arbetsdagar på Posten och ekvationens lösning blir att bedrövelsen > belöningen.

För att förhoppningsvis råda bot på detta lilla helvete så kommer jag riskera att göra det sämre genom att åka och träna i Ärla och gå på årsfest.

Rimligt.

Canterbury

Utan att ha planerat det själv eller för den delen velat det från början så har jag på något sätt hamnat i Canterbury. Här ska jag nu vara i tre veckor. Sedan en vecka i London. Min fäbless för resande och turistande har inte på något vis fått ta över; jag är nämligen här på utlandsförlagd utbildning i och med att jag studerar engelska.  

Kontrastiv studie mellan Sverige och England:

- Britter är fula
- Man äter bara pommes frites här, som britterna kallar chips

- Chips är inte alls chips. Chips är crisps. Pommes frites är chips.
- Nog för att jag generellt är för vänstern, men vänstertrafiken kommer nog bli min död. 

- Man tycks inte äta frukost här. Istället tycker man att det passar bra med lite lördagsgodis på morgonen. Då står man sig till lunch. Då man får chips. Eller crisps. 

- Cheers betyder såväl tack som hej, hur mår du?, skål och skulle du vilja vara så vänlig att flytta på dig är du snäll?
- Skulle man vilja få för sig att gå ut i en skog så får man nog ta och nöja sig med rhododendronbusken utanför husknuten. 

- I övrigt så är väl allt precis som hemma .Skit för det mesta.  

Elände

Hösten och mörkret tar över livet. Tristessen har blivit vågmästare i vardagen. Människor vissnar i sin framfart och blekheten lägger sig som ett täcke över landet. Färger finns inte. Höstens palett är en lögn som alla kommit överens om ska gälla.

Folk gömmer sig i regnjackor och vinterkläder, under paraplyer; försöker lyfta över molntäcket, lägger sig raklånga istället. Meteorologerna får stå till svars.

Det mesta spännande som händer är att tvätta sin tvätt. Handla sin mat. Göra det man ska.

Något annat behöver ta plats nu.

Lägesrapport

Jag fortsätter att bränna veken i båda ändar; och på mitten. Jobb x2, plugg och mitt i allt detta en målarfirma som bestämt sig för att tapetsera om efter 13 veckors väntan. Detta går i hastigheten ett rum per dag, av tre, vilket medfört att natten har spenderats på soffan i vardagsrummet; ändock i ett tapetserat rum. Förträffligt.

Tiden just nu bjuder på fortsatta helvetesveckor. I slutet på förra var jag ett vrak. Suget efter att gå ut i skogen och skrika var starkt påtagligt. Jag har löst det genom att gå upp klockan 6 och i krokarna däromkring för att förlänga dygnet. Det håller mig flytande.

Framöver hägrar England. Det blir en studie i att bara ha en sak att koncentrera sig på. En läketid för själ och kropp. Just nu saknar jag inte att springa så mycket. En tid utan det i åtanke är nog bra.

Mitt liv i 210

Jag rusar på lite nu och kör mitt liv i 210 km/h. Försöker finnas i kvadrat i olika sammanhang. Dels pluggar jag, dels jobbar jag på Posten och dels vikarierar jag på en skola för att få lite lärarerfarenhet. Det tär så in i helvete, så jag skiter i orienteringen ett tag. Hälsenan funkar ju ändå inte så varför i helvete ska jag hålla på med det för? Säsongen är slut ändå.

Det bästa som hänt mig i veckan var att få vara ute i skogen och elda. Annars är allt skit.

Bli inte lärare!

"Om du har möjlighet att välja ett annat yrke, så gör det. Bli inte lärare."

Dagens kommentar av en lärare som jobbar på min praktikskola. Jag är alltså lärarstudent, om någon sinnessvag läsare skulle ha lyckats undgå det faktumet. Något som tillhör läraryrket är vetskapen om att allt är ett helvete. Ett yrke i min smak alltså, och det var därför jag valde det.

Det innebär också att denna vetskap ska kommuniceras vidare till yngre generationer. Med glädje! Det blir bara värre framåt natten. Detta ser jag som mitt främsta uppdrag.

Läsare har förmodligen dragit slutsatsen att jag och läraren i citatet ovan är ena satans bittra jävlar. Men det är vi inte. Vi vet däremot hur det ligger till. Och man kan ju inte gå runt och le i mjugg när man vet hur saker ligger till.

Men om jag får tala för mig själv så ska jag nog erkänna att jag är jävligt bitter. Fast jag har ju lyckats i livet för det. Hittills i alla fall.

Det skiter sig säkert snart.

Man måste väl för fan få vara lite bitter?

Jamen så sitter man då här igen efter frånträdet från bloggandet för några månader sen. Fan vet väl jag vad det ska vara bra för. Att både sitta här och frånträda alltså. Eller blogga för den delen. Nu var det bara så att jag kände för att skriva igen och det är väl fan inget mer med det. Och hör sen. Så det så.

"Men hörru Simon, vad i den himmelska fridens namn har du haft för dig sen senast?"

Frågeställningar om alla mina galna upptåg hänvisas till min sekreterare Käften, som kommer handha alla ärenden som rör allmänt tjafs. Jag har kollat på Halv åtta hos mig. Det är bedrövligt.

Det är inte det som det här ska handla om. Det här ska handla om det som det handlade om från början. Det allmänna missnöjet över sakernas tillstånd. Mer än någonsin så behöver världen påminnas om att allt är ett helvete och kommer alltid att vara det. I en värld av Halv åtta hos mig så behövs lite Sex på morgonen går alarmet och kaffet är slut. Och det är därför jag är satt på denna jord.

Så nu byter vi riktning på den här skutan. Bakåt. För det är dit bakåtsträvare bär hän. Till det som allting började med. Missnöjet. Fast i vuxen tappning. Åtta år senare.

Inget nytt under solen

Ögonblickligen efter föregående inlägg drabbades jag av sjukdom. Dock av mildare slag och jag behövde endast genomlida tre dagar av lättare förkylning. Träning påbörjades återigen förra veckan och kulminerade i ett helgläger i Ärla. Snön låg tung på marken och försvårade travet lite, men inslag av barmark samt fin terräng och leverne gjorde det hela, som vanligt, till en underbar upplevelse.

Nu är jag på gång igen. Mildvädret som råder kom med hoppet om en tidig vår och de sista tunga passen planeras och genomförs. Balans råder. Käftsmäll inväntas. 

Inget nytt under solen alltså.