Efter ett uppehåll på 42 dagar så återvände jag till skogen med karta i hand. En stor bidragande faktor var en förlovningsresa till Bryssel i helgen där det unnades en masse, efter ytterligare en vecka med stillasittande. Någonstans där grodde ett starkt självförakt sprungen ur en lång tids inaktivitet. Det var dags, helt enkelt, att sluta upp med den kravlösa tillvaron.
Något som inte skadade var att jag hade solen som sällskap, eller att Kilsbergen visade upp sig från en fin sida i skymningssolen. Det blev snabbt mörkt dock.
Ännu en resa väntar på torsdag – till okänd destination. Det kan ju däremot sänka det för närvarande flytande skeppet. Även om resten av vinterns förehavanden börjar klarna så har jag kommit till insikt om att jag är mer Sturm und Drang än Luthersk piska. Vi får se om det håller i sig.
måndag 6 november 2017
söndag 22 oktober 2017
2017-10-22
I ett nytt försök att väcka liv i något slags reflekterande själsliv så har även lusten (nåja, just nu åtminstone) att återgå till något slags aktiv livsstil också följt med. Både ytan och djupet i harmoni tycks det som. Veckan har bjudit på fler pass och fler stunder utomhus, men mest med lusten som drivkraft och inte piskan av att försöka uppnå en kvot. Sunt ändå.
Svaren på röntgen kom tillbaka. Inget onormalt kunde upptäckas. Satfläsk. Vidare ultraljudsundersökning och skleroserande behandling kan heller inte utföras på USÖ förrän våren 2018. Förbannat.
Jag har börjat fundera på hur pass mycket min skada egentligen beror på överansträngning, eller om orsaken nog mer ligger i mitt rörelsemönster. Hur som helst, så kommer ett av mina mål under vintern vara att uppnå en bättre kroppskontroll, med bättre hållning, styrka och rörlighet. Jag är inte helt klar med hur, än så länge, det jag vet är att jag är mer intresserad av att träna annorlunda, eftersom mitt orienteringsintresse för stunden är – i det närmaste – dött. Mer alternativträning är numer lockande, till skillnad från tidigare perioder då det snarare har varit frånstötande.
Idag lyckades jag med bedriften att springa distans på stig i nästan två timmar. Det har aldrig varit någon bedrift för mig förut. Men nu känns det mer som det eftersom den senaste gången ett träningspass varade längre än två timmar var sjunde juli; och de senaste veckornas träningsmängd knappt uppnår en handfull timmar i veckan.
En av anledningar till att jag den senaste tiden inte känt någon lust till träning kan också vara för att det har funnits mer konsekvenser snarare än fördelar av att träna. Jag känner mig allt mer stel, börjar få mer känningar i rygg, mest svank, och muskelknutar lite varstans. Ljumskar och höftböjare är oskiljbara, knän mer oföljsamma, vrister mer ömtåliga. Också en anledning att jobba mer med allsidigheten; det var år sen det infann sig ett runner's high.
Att avsluta veckan med lite segrar över svagare karaktär och med lite mer måluppfyllnad än veckan före är åtminstone en bra trendsättare för kommande dagar. Jag laddar om inför mer variation. Det känns bra. Målet: ta sig till en träningslokal för att jobba med funktion, styrka och rörlighet.
Förhoppningsvis kan livet få innehålla några nöjen också.
Svaren på röntgen kom tillbaka. Inget onormalt kunde upptäckas. Satfläsk. Vidare ultraljudsundersökning och skleroserande behandling kan heller inte utföras på USÖ förrän våren 2018. Förbannat.
Jag har börjat fundera på hur pass mycket min skada egentligen beror på överansträngning, eller om orsaken nog mer ligger i mitt rörelsemönster. Hur som helst, så kommer ett av mina mål under vintern vara att uppnå en bättre kroppskontroll, med bättre hållning, styrka och rörlighet. Jag är inte helt klar med hur, än så länge, det jag vet är att jag är mer intresserad av att träna annorlunda, eftersom mitt orienteringsintresse för stunden är – i det närmaste – dött. Mer alternativträning är numer lockande, till skillnad från tidigare perioder då det snarare har varit frånstötande.
Idag lyckades jag med bedriften att springa distans på stig i nästan två timmar. Det har aldrig varit någon bedrift för mig förut. Men nu känns det mer som det eftersom den senaste gången ett träningspass varade längre än två timmar var sjunde juli; och de senaste veckornas träningsmängd knappt uppnår en handfull timmar i veckan.
En av anledningar till att jag den senaste tiden inte känt någon lust till träning kan också vara för att det har funnits mer konsekvenser snarare än fördelar av att träna. Jag känner mig allt mer stel, börjar få mer känningar i rygg, mest svank, och muskelknutar lite varstans. Ljumskar och höftböjare är oskiljbara, knän mer oföljsamma, vrister mer ömtåliga. Också en anledning att jobba mer med allsidigheten; det var år sen det infann sig ett runner's high.
Att avsluta veckan med lite segrar över svagare karaktär och med lite mer måluppfyllnad än veckan före är åtminstone en bra trendsättare för kommande dagar. Jag laddar om inför mer variation. Det känns bra. Målet: ta sig till en träningslokal för att jobba med funktion, styrka och rörlighet.
Förhoppningsvis kan livet få innehålla några nöjen också.
tisdag 17 oktober 2017
Det kanske kommer en förändring
Igår var jag på röntgenavdelningen på USÖ. Efter ett halvårs väntan sedan jag senast sökte mig till en läkare för att få bukt på mitt långvariga hälseneproblem. Mellan varven hinner man både glömma och tvivla flera gånger på varför jag har sökt hjälp. Men det känns orimligt att gå runt och ha konstant ont i olika lägen bara för att det är ett mindre projekt att söka vård.
Hälsenan på min vänstra fot har varit min akilleshäl sedan 2014. Problemet började tidigare, men har varit kroniskt sedan dess. Jag skrev ett gediget inlägg under sommaren 2015 om mina problem om man vill läsa mer om dem. Hälsenan kommer aldrig gå av, har jag blivit försäkrad om, så det är bara en fråga om att jag ska tåla smärta när jag springer. De flesta gånger går det an. Ibland är det förjävligt.
Jag har övervägt operation periodvis under de senaste tre åren. Varje gång jag har fått hjälp av vården har tåhävningar, stötvågsbehandling och tejpning varit universallösningar med mirakulösa förtecken. Det funkade i början. I ungefär två månader. Därefter har problemen förflyttats, förvärrats, för att sedan stagnera och bara existera som en notis i medvetandets periferi, framblomstrande under extrema påfrestningar man ibland kan utsättas för inom idrott.
Jag får se om vården kommer komma fram till något bättre förslag på lösning annat än denna totalt meningslösa metod med att tejpa utsidan av en elastisk yta, såsom hud, med en ytterligare elastisk kinesiotejp, bara för att visa upp att man betalat för en två-dagarskurs i hur man lurar folk med "moderna" och populära behandlingstekniker. Men konsensus bland fysioterapeuter verkar vara att allt går att laga med kinesiotejp. Skämmes tamejfan!
Förhoppningen är ändå att jag ska komma undan utan operation. Men i nuläget har jag svårt att tänka mig att det finns några andra alternativ. En förändring av rådande tillstånd vore dock välkommet.
Hälsenan på min vänstra fot har varit min akilleshäl sedan 2014. Problemet började tidigare, men har varit kroniskt sedan dess. Jag skrev ett gediget inlägg under sommaren 2015 om mina problem om man vill läsa mer om dem. Hälsenan kommer aldrig gå av, har jag blivit försäkrad om, så det är bara en fråga om att jag ska tåla smärta när jag springer. De flesta gånger går det an. Ibland är det förjävligt.
Jag har övervägt operation periodvis under de senaste tre åren. Varje gång jag har fått hjälp av vården har tåhävningar, stötvågsbehandling och tejpning varit universallösningar med mirakulösa förtecken. Det funkade i början. I ungefär två månader. Därefter har problemen förflyttats, förvärrats, för att sedan stagnera och bara existera som en notis i medvetandets periferi, framblomstrande under extrema påfrestningar man ibland kan utsättas för inom idrott.
Jag får se om vården kommer komma fram till något bättre förslag på lösning annat än denna totalt meningslösa metod med att tejpa utsidan av en elastisk yta, såsom hud, med en ytterligare elastisk kinesiotejp, bara för att visa upp att man betalat för en två-dagarskurs i hur man lurar folk med "moderna" och populära behandlingstekniker. Men konsensus bland fysioterapeuter verkar vara att allt går att laga med kinesiotejp. Skämmes tamejfan!
Förhoppningen är ändå att jag ska komma undan utan operation. Men i nuläget har jag svårt att tänka mig att det finns några andra alternativ. En förändring av rådande tillstånd vore dock välkommet.
måndag 16 oktober 2017
2017-10-16
Igår var jag något mer inspirerad att genomföra något reflekterande och skriva. Idag tvingar jag mig själv för att jag tänker att det är bra att göra det till ett tvång ibland.
Således ett ganska fantasilöst inlägg som återger scener ur ett vardagsliv.
Jag tog mig an Åstadsloppets 10K-lopp i lördags. Efter att ha tagit lite sabbat från att träna motiverat och seriöst så var det mest som en upplevelse av den stad jag numer bor i men som jag ännu inte helt blivit invånare i. Loppet och stora delar av banan var ett förstagångsbesök, efter över två år i staden. Så kan det vara om man är introvert och inrutad ibland. Jag hade egentligen en tanke om att jag hade kapacitet för att gå under 35, men verkligheten och banans beskaffenhet tog ner mig på jorden. 35.51 och en sjundeplats blev resultatet efter att ha gått ut väldigt kontrollerat på exakt 3:30/km de första tre kilometerna. Ingen uthållighet. En behaglig höstdag och en fin bana mellan passering 3km och 7km som sträckte sig längs med Svartån in mot centrum i Örebro och rundade slottet.
Efter några timmar ihopstelnande så begavs det iväg igen. Denna gång till Conventum och Thåströmkonsert. Senaste gången var 2015 i Uppsala. Leverans då och så även denna gång, med ett nytt album i sitt följe. You had to be there.
Således ett ganska fantasilöst inlägg som återger scener ur ett vardagsliv.
Jag tog mig an Åstadsloppets 10K-lopp i lördags. Efter att ha tagit lite sabbat från att träna motiverat och seriöst så var det mest som en upplevelse av den stad jag numer bor i men som jag ännu inte helt blivit invånare i. Loppet och stora delar av banan var ett förstagångsbesök, efter över två år i staden. Så kan det vara om man är introvert och inrutad ibland. Jag hade egentligen en tanke om att jag hade kapacitet för att gå under 35, men verkligheten och banans beskaffenhet tog ner mig på jorden. 35.51 och en sjundeplats blev resultatet efter att ha gått ut väldigt kontrollerat på exakt 3:30/km de första tre kilometerna. Ingen uthållighet. En behaglig höstdag och en fin bana mellan passering 3km och 7km som sträckte sig längs med Svartån in mot centrum i Örebro och rundade slottet.
Efter några timmar ihopstelnande så begavs det iväg igen. Denna gång till Conventum och Thåströmkonsert. Senaste gången var 2015 i Uppsala. Leverans då och så även denna gång, med ett nytt album i sitt följe. You had to be there.
Dagen efter kvällen före fanns det inte riktigt någon energi kvar. Trots det har det ändå infunnit sig en ganska påtaglig wanderlust. Iväg. Kort bilresa till Rusakulan för att ta in Närkeslätten i höstskrud. Jag dög till att ta ett kort åt Ida. Ingen träningstur för mig dock. Satt i bilen.
Men passivitet beivras. Jag kom ut och åkte rullskidor i en halvtimme hemifrån på eftermiddagen. För vissa är all träning bra träning. Men det här är fortfarande under all kritik för min del.
Blidvädret har ändå hjälp mig på vägen när det kommer till att hitta tillbaka till någon slags rörelseglädje. Åtminstone idag. Jag lyckades med bedriften att komma ut ett tag på mountainbiken efter jobbet, där jag red iväg till Blänkabacken genom Oset och hösten. Det gick an.
Shortsväder med 16 grader.
söndag 15 oktober 2017
2017-10-15
Det har dragits i långbänk några gånger men även om tid och lust finns där så har det inte blivit något skrivet på länge. Självändamålet har ändå varit att försöka skriva lite varje dag och de senaste veckorna har tankarna om att syssla mer med tankeverksamhet varit alltmer framme vid pannloben varpå något slags utlopp har känts nödvändigt.
Så här är det; vardagen flyter på. Jag går till jobbet, jag kommer hem, jag överväger att träna. Förr tränade jag. Men svackan är starkt påtaglig. Nog om det.
Grejen med att vardagen flyter på är att mycket vatten passerar under broarna utan att det finns någonting som gör att man stannar upp och funderar över vart man är på väg och vad man håller på med. Plötsligt har två månader gått och man kan egentligen inte redogöra för något speciellt som hände under den tiden annat än att man åkte iväg med återvinningen en söndag på pin kiv för att komma ut ur lägenheten en stund.
Det är ju lite deprimerande.
Problemet är att jag tycker det är ganska skönt. Jag har vant mig. Och exakt när en vana blir till en rutin och en rutin blir till ett liv kan man aldrig vara säker på. Så jag tänker att det är dags för mig att göra lite mer av de sakerna som jag borde göra men aldrig gör. Som att höra av sig och hälsa på vänner. Att skriva. Att läsa. Att få in mer äventyr i livet. Att aldrig stanna upp och tänka att jag är färdiglärd. Sådana generella, allmänmänskliga saker.
Vi får se om rutinerna drar ner mig i strömmarna igen. Men fram till dess kanske det kommer ut lite inlägg, av den enkla anledningen att det är viktigt att uttrycka sig om det som händer.
För att inte glömma bort det.
Så här är det; vardagen flyter på. Jag går till jobbet, jag kommer hem, jag överväger att träna. Förr tränade jag. Men svackan är starkt påtaglig. Nog om det.
Grejen med att vardagen flyter på är att mycket vatten passerar under broarna utan att det finns någonting som gör att man stannar upp och funderar över vart man är på väg och vad man håller på med. Plötsligt har två månader gått och man kan egentligen inte redogöra för något speciellt som hände under den tiden annat än att man åkte iväg med återvinningen en söndag på pin kiv för att komma ut ur lägenheten en stund.
Det är ju lite deprimerande.
Problemet är att jag tycker det är ganska skönt. Jag har vant mig. Och exakt när en vana blir till en rutin och en rutin blir till ett liv kan man aldrig vara säker på. Så jag tänker att det är dags för mig att göra lite mer av de sakerna som jag borde göra men aldrig gör. Som att höra av sig och hälsa på vänner. Att skriva. Att läsa. Att få in mer äventyr i livet. Att aldrig stanna upp och tänka att jag är färdiglärd. Sådana generella, allmänmänskliga saker.
Vi får se om rutinerna drar ner mig i strömmarna igen. Men fram till dess kanske det kommer ut lite inlägg, av den enkla anledningen att det är viktigt att uttrycka sig om det som händer.
För att inte glömma bort det.
torsdag 24 mars 2016
Tankar inför utlandsläger
Här lyftes locket på vardagen. Tankarna svävar åter fritt. Jag är utsläppt från hamsterhjulet. En kalv på betessläpp.
Jobbet har tagit lov och jag förbereder ett läger i Tjeckien. Senast jag var där var 2008. Åtta år sen. Jag minns det som igår, som kul, fint och upplevelserikt. Ett bra sätt att möta våren på.
Eftersom min fäbless för självspäkning är väl tilltagen så påbörjas resan redan klockan tre i natt. För att göra det hela extra spännande så håller jag ankomsttiden i närhet till departure. Så man känner att man lever.
Jag ser fram emot milda temperaturer, sol och vår. Spännande orientering och händelserik vardag med allt runt omkring ordnat på silverfat.
I verkligheten blir det väl på sin höjd tempererat väder, sicksack i grönområden med vildsvinen, kaos med hyrbilar och vägvisning, samt svårt att ordna fram mat. Säkert sovplats på golv också.
Som det ska vara med andra ord.
Jobbet har tagit lov och jag förbereder ett läger i Tjeckien. Senast jag var där var 2008. Åtta år sen. Jag minns det som igår, som kul, fint och upplevelserikt. Ett bra sätt att möta våren på.
Eftersom min fäbless för självspäkning är väl tilltagen så påbörjas resan redan klockan tre i natt. För att göra det hela extra spännande så håller jag ankomsttiden i närhet till departure. Så man känner att man lever.
Jag ser fram emot milda temperaturer, sol och vår. Spännande orientering och händelserik vardag med allt runt omkring ordnat på silverfat.
I verkligheten blir det väl på sin höjd tempererat väder, sicksack i grönområden med vildsvinen, kaos med hyrbilar och vägvisning, samt svårt att ordna fram mat. Säkert sovplats på golv också.
Som det ska vara med andra ord.
söndag 3 januari 2016
Utan några större om och men; året i punktformat
- Åtta stötvågsbehandlingar
- Två vinster
- Åtta pallplatser
- En stel och känslig hälsena
- Två islagna tår
- En lärarexamen
- En anställning
- 392 träningstimmar (två inaktiva månader)
- En ny bil¨
- En frontalkrock med dovhjort
- Två adressändringar
- En ny stad (Örebro)
- Ett år äldre
Sammanfattningsvis var året 2015 ett år som bestod av 365 dagar där det ibland hände saker och ibland inte hände saker. Så är det med det.
lördag 29 augusti 2015
29 augusti
Lång-DM imorgon. 11 km. Sörmland. Kan bli tufft. Jag hyser dock en svag förhoppning om att göra bra ifrån mig imorgon. Vet inte vad det beror på. Tror att årets svältföddhet på tävlingar gjort att jag kommer in med ett sug inför varje tillfälle som infinner sig. Morgondagen är dock ett test. Funkar senan för 11 km orientering? 14 km i "distans" idag på motionsspår kändes bra. Har den senaste månaden inte sprungit längre OL-tävlingar än på sex km.
För några veckor sedan trodde jag aldrig att jag skulle springa SM. Nu är jag anmäld. Men bara till medeln. Får se om jag platsar i ett stafettlag, annars blir det tre tävlingar på raken den helgen, vilket kan vara påfrestande. Måste dessutom ut på fler OL-pass. Sitter inte skogsformen så måste tekniken göra det. Planerar två tävlingar och en träning till nästa vecka. Orientera kan jag ju!
Tuff vecka annars. Några närapå inställda pass på grund av slöhet efter tunga arbetsdagar. Måste bli bättre på att lägga upp veckoplanen. Får stuva om nyckelpassen till de dagar då jag har tid.
Annars så går bilen bra. Magen konstig idag dock. Fick lasta ur två gånger på passet.
måndag 24 augusti 2015
Ett spretigt inlägg
Ett tag sen jag hörde av mig. Jag har ryckt upp mig. Fick ihop nästan 40 timmar i juli. Skulle upp i fyrtio men bestämde mig inte förrän i mitten. Klen i början. För mycket serier på tv som tog fokus när det inte fanns något jobb att fokusera på. Dåligt. Blev 38. Med några resdagar.
Tog beslutet att jag skulle operera hälsenan. Blev övertalad om att besinna mig. Var nog nyttigt att höra. Kör nya övningar nu med stretch. Upplever förbättring. Kan dock bero på tån jag slog i för två dagar sen som upptar uppmärksamheten i smärtcentrum. Återstår att se.
Vinst på skotska sexdagars. H21Kort dock. Bedrövlig orientering från min sida utom dag fyra. Räknade nyss ut att jag har 2/3 pallplatser den här säsongen, men bara tolv sprungna tävlingar bakom mig. Den senaste på Kristinehamns OL-weekend, där jag drämde i stortån så det ekade i hela Värmland. Tävlingen var på en soptipp. Kände mig som en sopa efter det orienteringsloppet också.
Börjat jobbet igen efter sommarlovet. Kul och annorlunda att se från ett annat perspektiv än som elev. Man märker på dem hur återgången till rutiner är bra. Det tror jag på. En dags uppspelthet, sen lugn. Tillbaka i lunket.
Fick bra träning förra veckan trots jobb. Känner dock en viss dragning till mitt ännu inte fullt utnyttjade idrottsliv. Jobbar just nu 100 % och tränar 80 %. Skulle vilja att det var tvärtom. Hur nu den ekvationen går ihop.
Tisdagar och torsdagar är löpardagar nu. Intervaller tisdagar, distans torsdagar. Byter ut mot orientering när jag känner att hälsenan klarar det. Lördagar och söndagar vigda åt tävlingar. Om inte det så blir det löpning eller OL på de dagarna också. Resten alternativt. På tal om det så var jag på rullskidträning i Örebro för en vecka sedan. Mer än 25 pers närvarande, varierande erfarenhet av träningsformen. Har aldrig sett så många vätskebälten samlade på en plats förut.
Det här blir ett spretigt inlägg. Kontinuitet behövs, kan inte lasta av mig allt på en gång.
onsdag 22 juli 2015
Kriget med mig själv
Just nu går träningen bra. Jag vinner över min egna forna omotivation. Suget efter träning har kommit tillbaka de senaste veckorna. Det syns också i träningsdagboken. Det finns dock fortfarande vissa problem jag brottas med. Som det faktum att CT-maskinerna på gymmet är värdelösa och inte tillräckligt tunga för att man ska kunna köra intervaller på dem. Även det faktum att vattenlöpning inte går att genomföra i Köping, för att simhallen är stängd under sommaren då utebadet är öppet istället. Utebadet har förövrigt ett bassängdjup på 1.60 som mest, vilket utesluter vattenlöpning för mig som är 1.80.
Jag är å andra sidan mindre nedslagen över att jag inte kan springa O-ringen detta år. Möjligtvis är det för att jag bestämde mig för att inte springa redan innan jag blev skadad. Det var dock ett hårt slag att gå runt med vetskapen om att jag förmodligen hade fått springa Elitklass detta år, sett till rankinglistan. Det verkar däremot som vanligt vara så att O-ringen skördar fler offer än framgångar. Så jag är alltså inte så besviken över att inte springa.
Lite nörderi: springer numera obehindrat över en mil lugnt med min hälsena varannan dag. Det innebär att nästa fas är att införa lite mer orientering och tempo, så länge det känns OK såklart. Jag graderar smärtan efter en femgradig skala. Just nu ligger jag på 0-1 vid lugn löpning på motionsspår. Jag kan acceptera en tvåa på träning, och trea på tävling möjligtvis, förutsatt att det inte blir värre nästa dag. En femma är likvärdigt med att jag inte kan gå med foten. Så det ska jag väl förhoppningsvis inte uppnå med den träning jag bedriver nu.
Om en och en halv vecka startar Scottish 6-days, vilket innebär sex dagars tävling i terräng, alltså hårt tempo och skog. Det är först två etapper, sedan en vilodag, så jag kan förhoppningsvis springa fullt ut dessa två etapper och se hur det påverkar hälsenan. Sen får jag ta det därifrån. Lyckligtvis är det kort och jag springer som längst 6.2 km. Jag kommer förhoppningsvis hinna ut på två orienteringspass innan jag åker. Ibland glömmer man bort att man måste träna teknik också. Ser extremt mycket fram emot det efter ett uppehåll från orientering sedan månadsskiftet april/maj med undantag från Jukola.
Skall nu testa roddmaskinen på gymmet. Får se om den är bättre än CT-maskinerna.
Om en och en halv vecka startar Scottish 6-days, vilket innebär sex dagars tävling i terräng, alltså hårt tempo och skog. Det är först två etapper, sedan en vilodag, så jag kan förhoppningsvis springa fullt ut dessa två etapper och se hur det påverkar hälsenan. Sen får jag ta det därifrån. Lyckligtvis är det kort och jag springer som längst 6.2 km. Jag kommer förhoppningsvis hinna ut på två orienteringspass innan jag åker. Ibland glömmer man bort att man måste träna teknik också. Ser extremt mycket fram emot det efter ett uppehåll från orientering sedan månadsskiftet april/maj med undantag från Jukola.
Skall nu testa roddmaskinen på gymmet. Får se om den är bättre än CT-maskinerna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)