Nyss hemkommen från en vecka i Idre och med en vårtermin som tornar upp sig framför, så är det dags för ett djupt andetag innan allting kommer kraschande över en. Det var så klart härligt att vara i Idre igen, som ju varit en återkommande plats de senaste 15 åren. Jag har däremot inte varit där sen... (snabb titt i träningsdagboken) ... nyårsskiftet 2015-2016. Det kändes inte riktigt som en succévecka. Jag fick visserligen in lite mängdträning, men skidåkning för inte riktigt med sig samma charm som det gjorde förut. Att bara samla timmar i träningsdagboken slutade vara meningsfullt ungefär vid förra besöket till Idre. Oj, är det här ett mognadstecken?
Jag har i alla fall kommit hem med en ny tanke om hur träningen ska se ut under inledning av det nya året, vilket jag borde kunna hålla utan att det kräver för mycket energi att planera. Det bör erbjuda någon typ av variation också eftersom jag outsourcar träningsplaneringen till den klubb jag för närvarande tränar med.
Måndag: 90 min distans (ibland hemifrån, ibland hem från jobbet).
Tisdag: Intervaller med OK Orion
Onsdag: OL-teknik hemifrån (jag bor i skogen)
Torsdag: Nattcup
Fredag: Tröskel hem från jobbet
Lördag: Alternativt/lugnt 90 min
Söndag: Långpass med OK Orion
Summa: ca 9 timmar. Borde bli 2-3 träningar med karta fram tills vårträningen drar igång och ett extra pass som läggs på då. Dessutom lär det bli några tävlingar på helgerna framåt mars-april. Allt som allt känns det som en optimerad grundvecka där jag kan komma hem från jobbet och vara klar med träningen två dagar av fem. Tisdag och torsdag sköter sig själva och jag behöver bara transportera mig dit, medan onsdagens pass får planeras i förväg med banläggning och utskrift.
Att optimera och förenkla känns som att det kan behövas inför våren, så jag är i nuläget nöjd med planen. Men eftersom jag kom på det idag när jag var ute och sprang, så kan det ju så klart gå åt helvete redan imorgon.
Om man ska dra en snabb utvärdering av 2019 så kan man väl säga att det var ännu ett år i förändringens tecken. Det har ju blivit några sådana under föregående decennium. Den största förändringen var så klart jobbyte och flytt från Örebro till Karlskrona. Eftersom jag levt hela mitt liv i Mälardalen, bortsett från åren i Sandviken, så får det väl klassas som en stor förändring; nästan i klass med att flytta till ett annat land. Efter några ångestladdade veckor på hösten tycker jag ändå att vi har hittat vår plats för stunden i alla fall. Jag trivdes förvisso i Örebro, men inte med mitt jobb där. En viss livsleda hade väl också slagit rot, så en flytt var kanske på sin plats.
Höjdpunkter som sorteras under punkten övrigt var bröllopsresan till Arizona under vårvintern med ökenorientering i kaktusskog och sommarsemestern i Kroatien, också den med tillhörande orienteringsvecka. Det blev mycket orientering över hela året, och jag tror att jag allt som allt körde nästan 60 tävlingar totalt, vilket jag så här i efterhand anser är för mycket. Den traditionella höstresan innehöll dock ingen orientering, utan bara misär i glada vänners lag genom Österrike, Slovakien, Ukraina och Vitryssland.
En hittills outforskad händelse, som inte inträffade men som annonserades, är såklart det stundande vårdnadshavandet, vilket satte sin prägel på det mesta av det sista kvartalet och såklart kommer sätta sin prägel på hela 2020.
Det här blev ett mycket längre inlägg än tänkt och rimmar illa med devisen att optimera och förenkla mitt liv.
Över och ut
SH
måndag 6 januari 2020
måndag 16 december 2019
Blogginlägget i Nådens år: 2019
Går det att hålla en publiceringsfrekvens på ett inlägg/år? Med inte mindre än 15 dagar kvar till tolvslaget så ska det väl inte vara helt omöjligt. Onödigt. Kanske bajsnödigt. En del prestige kan ju existera i villfarelsen av att uppleva sig själv som intellektuell och reflekterande på en blogg, som man ju är. Den krassa verkligheten är väl att den mentala kapaciteten befinner sig i en alldaglighet som inte ger upphov till några briljanta tankar, inte ens på låtsas.
Med den klassiska inläggsinledaren om varför man inte bloggar avklarad, förklarar jag härmed detta inlägg för öppnat.
Om man ska plocka upp tråden från föregående inlägg (som man ju ska) så för jag fortfarande ett krig med mig själv angående vad som är bekvämt kontra vad som är nyttigt. Träning pågår. Om än inte med några högre ambitioner på något personligt plan. Det är märkligt, om man ser tillbaka på och jämför med det senaste decenniet, att träning ändå har fått ta en så stor plats att vardagen planeras därefter. Vad som är ännu märkligare är att jag nu sitter och reflekterar över det som något konstigt, istället för att det ska vara det helt normala, som det nästan alltid har varit. Att träning och utveckling ska gå i första rummet. Glädjen och passionen är väl det som försvinner först när man pendlar genom ingenmanslandet mellan Vill och Måste. Att skriva om träning känns däremot trivialt, men mot bakgrund av att detta varit en träningsblogg så finns det väl en viss röd tråd som skall följas. Yrkesskada.
Livet går just nu i en annan riktning, och där kommer väl det intressanta in i bilden. Det finns mycket utveckling på det personliga planet att avklara inom en snar framtid, varpå det blir aktuellt att kanske plita ner någonting av intellektuellt värde för mig själv att se tillbaka på i efterhand. Att det ska bli en pappablogg är väl att dra det lite väl långt men eftersom jag matat mig själv med lätt hybris av att kunna dikta ihop något som känns ett halvt uns underhållande i textformat, så kanske det kan vara dags att outa vilken sorts riktning livet tar här och finna sig i det. De reflekterande stunderna lär med andra ord inte bli fler och mer framöver, men det kan kanske uppstå ett behov av att befinna sig i en kommunikation som inte är helidiotisk, alltså med sig själv som både sändare och mottagare. Om jag kan få låtsas att det finns mottagare, så kanske reflektionerna behöver anpassas mer till verkligheten, och det kan väl kanske ta död på några parasitiskt snyltande hjärnspöken som man skrämmer ner i källaren med ett "BU!".
Här får dock inlägget sluta, om man ska behålla någon motivation för ett inlägg år 2020. Väl mött då!
/Den numera gifta mannen och blivande Fadren
Eder tillgivne
SH
Med den klassiska inläggsinledaren om varför man inte bloggar avklarad, förklarar jag härmed detta inlägg för öppnat.
Om man ska plocka upp tråden från föregående inlägg (som man ju ska) så för jag fortfarande ett krig med mig själv angående vad som är bekvämt kontra vad som är nyttigt. Träning pågår. Om än inte med några högre ambitioner på något personligt plan. Det är märkligt, om man ser tillbaka på och jämför med det senaste decenniet, att träning ändå har fått ta en så stor plats att vardagen planeras därefter. Vad som är ännu märkligare är att jag nu sitter och reflekterar över det som något konstigt, istället för att det ska vara det helt normala, som det nästan alltid har varit. Att träning och utveckling ska gå i första rummet. Glädjen och passionen är väl det som försvinner först när man pendlar genom ingenmanslandet mellan Vill och Måste. Att skriva om träning känns däremot trivialt, men mot bakgrund av att detta varit en träningsblogg så finns det väl en viss röd tråd som skall följas. Yrkesskada.
Livet går just nu i en annan riktning, och där kommer väl det intressanta in i bilden. Det finns mycket utveckling på det personliga planet att avklara inom en snar framtid, varpå det blir aktuellt att kanske plita ner någonting av intellektuellt värde för mig själv att se tillbaka på i efterhand. Att det ska bli en pappablogg är väl att dra det lite väl långt men eftersom jag matat mig själv med lätt hybris av att kunna dikta ihop något som känns ett halvt uns underhållande i textformat, så kanske det kan vara dags att outa vilken sorts riktning livet tar här och finna sig i det. De reflekterande stunderna lär med andra ord inte bli fler och mer framöver, men det kan kanske uppstå ett behov av att befinna sig i en kommunikation som inte är helidiotisk, alltså med sig själv som både sändare och mottagare. Om jag kan få låtsas att det finns mottagare, så kanske reflektionerna behöver anpassas mer till verkligheten, och det kan väl kanske ta död på några parasitiskt snyltande hjärnspöken som man skrämmer ner i källaren med ett "BU!".
Här får dock inlägget sluta, om man ska behålla någon motivation för ett inlägg år 2020. Väl mött då!
/Den numera gifta mannen och blivande Fadren
Eder tillgivne
SH
tisdag 30 januari 2018
Vinterlöpning
Du har gjort det förr. Det är inget märkvärdigt. Du tar mental sats och reser dig ur soffan. Det är dags igen att träna. Du har en plan och du följer den, gärna slaviskt. Du har ju en luthersk pliktkänsla gentemot de krav du ändå satt på dig själv. Bara veklingar ger upp.
Du kastar ett öga på klockan; noterar tid. Du går in i garderoben; hämtar kläder. Du vänder; kommer ihåg att alla kläder är i smutstvätten. Du knyter näven och kväver ett tyst muttrande.
Du upprepar den nästan rituella påklädningen av förra passets kläder: underställströja, tights, överdragsjacka i bleka färger från 2003. Du andas genom munnen. GPS-klockan du inte laddat ligger på bordet vid datorn. Du har inte laddat den fast du noterade vid gårdagens Strava-prokrastinering att det var dags. Du knyter näven men undviker att kväva en flyende svordom.
Du står vid dörren och noterar tiden på din mobil. Det har redan gått 20 minuter. Du kommer ihåg att för varje timmes träning så kommer minst en timmes ställtid. Du böjer mödosamt din ledbrutna kropp för att knyta dina skor med strategiskt placerade utnötta ventilationshål där grus och skit fritt kan flöda. Du räknar dagarna till nästa löning och funderar på om det är värt att lägga 2000 kronor på ett par skor som kommer se likadana ut om tio månader.
Du kliver demonstrativt ner för trappen för att försöka övertyga dig själv och alla i ditt trapphus om att det här är det viktigaste uppdrag som ålagts en människa förut. Du stannar till på nedersta trappsteget för de obligatoriska tåhävningarna så att inte hälsenorna ska gå av mitt under rådande fysiska njutningsstund.
Du kliver ut genom dörren och känner en bister vintervind vina genom alla de kläder du klätt på dig för att skydda dig mot kylan. Du trycker ned händerna i ett par tunna vantar som är lika motvilliga att ta emot dina händer som du är till att ta på dig dem eftersom du precis kom ihåg att du körde ner dem i ett kärr förra gången du använde dem.
Du tar mental sats igen. Du tar det första steget. Snön knastrar under fötterna. Du intalar dig själv att du inom några minuter kommer infinna dig i ett zen-liknande tillstånd av total likgiltighet inför vädrets makter. Du skrattar bistert inombords, för du vet att den känslan bara infinner sig på saligt vykortsliknande löpturer i solsken – men nu är det så att du är på anti-Kristversionen av det passet.
Ett par minuter in i passet så har du redan konstaterat att du får tjyvsläpp på vart tredje steg, det blåser jävel i sidvind och benen känns som skit. Men du kör på. Du knyter näven i den ordspråksmässiga byxfickan du inte har – eftersom du har tights, som är kalla och luktar äckligt – och springer vidare.
Efter transporten så kommer du äntligen dit. Till skogen. Du har tagit dig förbi en nästan ödelagd stadsdel där idioter tar sig fram i trafiken på bekostnad av andra idioter som är ute och springer. Men i skogen så är du ensam. Där får du vara i fred. Där finns det inget som stör dig.
Du hinner springa 50 meter på elljusspåret. Du ser en misstänkt platt och utbredd yta framför dig. Du erinrar dig om de gångna dygnens kallgrader med tillhörande snöfall och tänker att det borde vara lugnt. Du fortsätter i kraftens riktning. Din fot går igenom skaren och minusgradigt vatten forsar in genom dina strategiskt placerade ventilationshål i snålskorna du valt att springa i. Du skiter i att knyta näven i byxfickan, utan du skriker ut dina aggressioner mot årstiden, kommunens underhållsarbete och lagen om alltings jävlighet. Därefter vänder du och springer hem igen i det som blev årets hittills kortaste pass.
Nästa dag köper du ett gymkort.
Du kastar ett öga på klockan; noterar tid. Du går in i garderoben; hämtar kläder. Du vänder; kommer ihåg att alla kläder är i smutstvätten. Du knyter näven och kväver ett tyst muttrande.
Du upprepar den nästan rituella påklädningen av förra passets kläder: underställströja, tights, överdragsjacka i bleka färger från 2003. Du andas genom munnen. GPS-klockan du inte laddat ligger på bordet vid datorn. Du har inte laddat den fast du noterade vid gårdagens Strava-prokrastinering att det var dags. Du knyter näven men undviker att kväva en flyende svordom.
Du står vid dörren och noterar tiden på din mobil. Det har redan gått 20 minuter. Du kommer ihåg att för varje timmes träning så kommer minst en timmes ställtid. Du böjer mödosamt din ledbrutna kropp för att knyta dina skor med strategiskt placerade utnötta ventilationshål där grus och skit fritt kan flöda. Du räknar dagarna till nästa löning och funderar på om det är värt att lägga 2000 kronor på ett par skor som kommer se likadana ut om tio månader.
Du kliver demonstrativt ner för trappen för att försöka övertyga dig själv och alla i ditt trapphus om att det här är det viktigaste uppdrag som ålagts en människa förut. Du stannar till på nedersta trappsteget för de obligatoriska tåhävningarna så att inte hälsenorna ska gå av mitt under rådande fysiska njutningsstund.
Du kliver ut genom dörren och känner en bister vintervind vina genom alla de kläder du klätt på dig för att skydda dig mot kylan. Du trycker ned händerna i ett par tunna vantar som är lika motvilliga att ta emot dina händer som du är till att ta på dig dem eftersom du precis kom ihåg att du körde ner dem i ett kärr förra gången du använde dem.
Du tar mental sats igen. Du tar det första steget. Snön knastrar under fötterna. Du intalar dig själv att du inom några minuter kommer infinna dig i ett zen-liknande tillstånd av total likgiltighet inför vädrets makter. Du skrattar bistert inombords, för du vet att den känslan bara infinner sig på saligt vykortsliknande löpturer i solsken – men nu är det så att du är på anti-Kristversionen av det passet.
Ett par minuter in i passet så har du redan konstaterat att du får tjyvsläpp på vart tredje steg, det blåser jävel i sidvind och benen känns som skit. Men du kör på. Du knyter näven i den ordspråksmässiga byxfickan du inte har – eftersom du har tights, som är kalla och luktar äckligt – och springer vidare.
Efter transporten så kommer du äntligen dit. Till skogen. Du har tagit dig förbi en nästan ödelagd stadsdel där idioter tar sig fram i trafiken på bekostnad av andra idioter som är ute och springer. Men i skogen så är du ensam. Där får du vara i fred. Där finns det inget som stör dig.
Du hinner springa 50 meter på elljusspåret. Du ser en misstänkt platt och utbredd yta framför dig. Du erinrar dig om de gångna dygnens kallgrader med tillhörande snöfall och tänker att det borde vara lugnt. Du fortsätter i kraftens riktning. Din fot går igenom skaren och minusgradigt vatten forsar in genom dina strategiskt placerade ventilationshål i snålskorna du valt att springa i. Du skiter i att knyta näven i byxfickan, utan du skriker ut dina aggressioner mot årstiden, kommunens underhållsarbete och lagen om alltings jävlighet. Därefter vänder du och springer hem igen i det som blev årets hittills kortaste pass.
Nästa dag köper du ett gymkort.
lördag 25 november 2017
Uppenbarelser
Det är svårt att skriva texter om förnöjsamhet. Det blir lätt glättigt och innehållslöst. Det finns inget sporrande bakom, inga lager eller insiktsfullhet som sträcker sig längre än en hashtag. Däremot är irritationen över att inte ha en ursäkt att få försöka tänka åtminstone någon semiintellektuell tanke överväldigande under stundom. Inträd bloggtext om ingenting.
Den senaste veckan har känts som en återgång till det normala efter en period av överdrivet lång väntan på att det skulle göra just det av sig själv. Det visade sig med en diskret uppenbarelse att något slags mål, struktur och rutinmässighet har varit början på vägen tillbaka till en vardag med en högre grad av måluppfyllelse. Det går lättare att planera framåt. Samtidigt är det lättare att se fram emot lagda planer när det går bra i nuet. Detta är ingen ny uppenbarelse men minnet om det man insett på vägen ur tidigare svackor falnar snabbt.
Om det inte finns ett innehåll med mer läsvärde än ett strandfoto med fötter i motljus så kan syftet med att skriva åtminstone få vara att påminna sig själv om tidigare insikter innan svackan kommer åter. Speciellt före, eftersom det är ganska skönt med dekadens ibland. Ett tag.
Det kanske blir lättare att studsa tillbaka hädanefter, nu när tanken finns nedskriven i ett något slags överambitiöst försök till intellektualitet.
torsdag 16 november 2017
Coming back
Återvänd. Efter en långhelg i öst. Årets resa drabbade Lettland och i förlängning Georgien. Två länder att lägga till på listan över besökta platser. I vanlig ordning så var det en minnesvärd resa, rik på upplevelser. Det har varit bra för mig i höst att välja dessa upplevelser över det i vanlig ordning tvångsmässiga tränandet. Att vara borta från vardag och rutiner och låta tidsuppfattningen försvinna lite gör gott.
Nu är det dock dags att ta tag i saker igen. Nu kommer starten på det tvångsmässiga men nöjesfyllda självförbättrandet. Starten gick i måndags. Jag tog tjuren vid hornen och begav mig ut på en trekvartsrunda med rullskidorna direkt efter ankomst från resan. Några fåtal timmars sömn på planet i ryggen men med ett starkt driv till att göra något proaktivt. En känsla jag gärna behåller ett tag till.
Veckan har fortsatt med arbete och träning. Gårdagen markerade starten på nyckelträningen inför nästa säsong. Nattorientering. En mjukstart dock. Tog det lugnt, sprang en timme och lämnade kompassen i fickan för att jobba in kartan. Det var mörkt, blött, kallt. Som det ska vara. En stjärnklar kall natt förstärkte upplevelsen. Terränglådan; klassiskt fina men grova Skärmarboda.
Veckan fortsätter i samma stil. Jobb och träning. Nu ser jag dock mer fram emot att få återgå till en vardag med ett mål att jobba emot. Jag har de senaste åren varit lite bistert inställd till vintern. Nu hoppas jag snarare på en vinter full av möjligheter. Närmast väntar Fakiren, en ultralång masstartstävling i Köping, mina gamla trakter. Därefter får gärna vintern rulla in, med goda skidmöjligheter och gärna några korta helgresor iväg till andra platser, där vardagen gärna kan få ligga i träda.
Nu är det dock dags att ta tag i saker igen. Nu kommer starten på det tvångsmässiga men nöjesfyllda självförbättrandet. Starten gick i måndags. Jag tog tjuren vid hornen och begav mig ut på en trekvartsrunda med rullskidorna direkt efter ankomst från resan. Några fåtal timmars sömn på planet i ryggen men med ett starkt driv till att göra något proaktivt. En känsla jag gärna behåller ett tag till.
Veckan har fortsatt med arbete och träning. Gårdagen markerade starten på nyckelträningen inför nästa säsong. Nattorientering. En mjukstart dock. Tog det lugnt, sprang en timme och lämnade kompassen i fickan för att jobba in kartan. Det var mörkt, blött, kallt. Som det ska vara. En stjärnklar kall natt förstärkte upplevelsen. Terränglådan; klassiskt fina men grova Skärmarboda.
Veckan fortsätter i samma stil. Jobb och träning. Nu ser jag dock mer fram emot att få återgå till en vardag med ett mål att jobba emot. Jag har de senaste åren varit lite bistert inställd till vintern. Nu hoppas jag snarare på en vinter full av möjligheter. Närmast väntar Fakiren, en ultralång masstartstävling i Köping, mina gamla trakter. Därefter får gärna vintern rulla in, med goda skidmöjligheter och gärna några korta helgresor iväg till andra platser, där vardagen gärna kan få ligga i träda.
måndag 6 november 2017
Lets call this the comeback
Efter ett uppehåll på 42 dagar så återvände jag till skogen med karta i hand. En stor bidragande faktor var en förlovningsresa till Bryssel i helgen där det unnades en masse, efter ytterligare en vecka med stillasittande. Någonstans där grodde ett starkt självförakt sprungen ur en lång tids inaktivitet. Det var dags, helt enkelt, att sluta upp med den kravlösa tillvaron.
Något som inte skadade var att jag hade solen som sällskap, eller att Kilsbergen visade upp sig från en fin sida i skymningssolen. Det blev snabbt mörkt dock.
Ännu en resa väntar på torsdag – till okänd destination. Det kan ju däremot sänka det för närvarande flytande skeppet. Även om resten av vinterns förehavanden börjar klarna så har jag kommit till insikt om att jag är mer Sturm und Drang än Luthersk piska. Vi får se om det håller i sig.
Något som inte skadade var att jag hade solen som sällskap, eller att Kilsbergen visade upp sig från en fin sida i skymningssolen. Det blev snabbt mörkt dock.
Ännu en resa väntar på torsdag – till okänd destination. Det kan ju däremot sänka det för närvarande flytande skeppet. Även om resten av vinterns förehavanden börjar klarna så har jag kommit till insikt om att jag är mer Sturm und Drang än Luthersk piska. Vi får se om det håller i sig.
söndag 22 oktober 2017
2017-10-22
I ett nytt försök att väcka liv i något slags reflekterande själsliv så har även lusten (nåja, just nu åtminstone) att återgå till något slags aktiv livsstil också följt med. Både ytan och djupet i harmoni tycks det som. Veckan har bjudit på fler pass och fler stunder utomhus, men mest med lusten som drivkraft och inte piskan av att försöka uppnå en kvot. Sunt ändå.
Svaren på röntgen kom tillbaka. Inget onormalt kunde upptäckas. Satfläsk. Vidare ultraljudsundersökning och skleroserande behandling kan heller inte utföras på USÖ förrän våren 2018. Förbannat.
Jag har börjat fundera på hur pass mycket min skada egentligen beror på överansträngning, eller om orsaken nog mer ligger i mitt rörelsemönster. Hur som helst, så kommer ett av mina mål under vintern vara att uppnå en bättre kroppskontroll, med bättre hållning, styrka och rörlighet. Jag är inte helt klar med hur, än så länge, det jag vet är att jag är mer intresserad av att träna annorlunda, eftersom mitt orienteringsintresse för stunden är – i det närmaste – dött. Mer alternativträning är numer lockande, till skillnad från tidigare perioder då det snarare har varit frånstötande.
Idag lyckades jag med bedriften att springa distans på stig i nästan två timmar. Det har aldrig varit någon bedrift för mig förut. Men nu känns det mer som det eftersom den senaste gången ett träningspass varade längre än två timmar var sjunde juli; och de senaste veckornas träningsmängd knappt uppnår en handfull timmar i veckan.
En av anledningar till att jag den senaste tiden inte känt någon lust till träning kan också vara för att det har funnits mer konsekvenser snarare än fördelar av att träna. Jag känner mig allt mer stel, börjar få mer känningar i rygg, mest svank, och muskelknutar lite varstans. Ljumskar och höftböjare är oskiljbara, knän mer oföljsamma, vrister mer ömtåliga. Också en anledning att jobba mer med allsidigheten; det var år sen det infann sig ett runner's high.
Att avsluta veckan med lite segrar över svagare karaktär och med lite mer måluppfyllnad än veckan före är åtminstone en bra trendsättare för kommande dagar. Jag laddar om inför mer variation. Det känns bra. Målet: ta sig till en träningslokal för att jobba med funktion, styrka och rörlighet.
Förhoppningsvis kan livet få innehålla några nöjen också.
Svaren på röntgen kom tillbaka. Inget onormalt kunde upptäckas. Satfläsk. Vidare ultraljudsundersökning och skleroserande behandling kan heller inte utföras på USÖ förrän våren 2018. Förbannat.
Jag har börjat fundera på hur pass mycket min skada egentligen beror på överansträngning, eller om orsaken nog mer ligger i mitt rörelsemönster. Hur som helst, så kommer ett av mina mål under vintern vara att uppnå en bättre kroppskontroll, med bättre hållning, styrka och rörlighet. Jag är inte helt klar med hur, än så länge, det jag vet är att jag är mer intresserad av att träna annorlunda, eftersom mitt orienteringsintresse för stunden är – i det närmaste – dött. Mer alternativträning är numer lockande, till skillnad från tidigare perioder då det snarare har varit frånstötande.
Idag lyckades jag med bedriften att springa distans på stig i nästan två timmar. Det har aldrig varit någon bedrift för mig förut. Men nu känns det mer som det eftersom den senaste gången ett träningspass varade längre än två timmar var sjunde juli; och de senaste veckornas träningsmängd knappt uppnår en handfull timmar i veckan.
En av anledningar till att jag den senaste tiden inte känt någon lust till träning kan också vara för att det har funnits mer konsekvenser snarare än fördelar av att träna. Jag känner mig allt mer stel, börjar få mer känningar i rygg, mest svank, och muskelknutar lite varstans. Ljumskar och höftböjare är oskiljbara, knän mer oföljsamma, vrister mer ömtåliga. Också en anledning att jobba mer med allsidigheten; det var år sen det infann sig ett runner's high.
Att avsluta veckan med lite segrar över svagare karaktär och med lite mer måluppfyllnad än veckan före är åtminstone en bra trendsättare för kommande dagar. Jag laddar om inför mer variation. Det känns bra. Målet: ta sig till en träningslokal för att jobba med funktion, styrka och rörlighet.
Förhoppningsvis kan livet få innehålla några nöjen också.
tisdag 17 oktober 2017
Det kanske kommer en förändring
Igår var jag på röntgenavdelningen på USÖ. Efter ett halvårs väntan sedan jag senast sökte mig till en läkare för att få bukt på mitt långvariga hälseneproblem. Mellan varven hinner man både glömma och tvivla flera gånger på varför jag har sökt hjälp. Men det känns orimligt att gå runt och ha konstant ont i olika lägen bara för att det är ett mindre projekt att söka vård.
Hälsenan på min vänstra fot har varit min akilleshäl sedan 2014. Problemet började tidigare, men har varit kroniskt sedan dess. Jag skrev ett gediget inlägg under sommaren 2015 om mina problem om man vill läsa mer om dem. Hälsenan kommer aldrig gå av, har jag blivit försäkrad om, så det är bara en fråga om att jag ska tåla smärta när jag springer. De flesta gånger går det an. Ibland är det förjävligt.
Jag har övervägt operation periodvis under de senaste tre åren. Varje gång jag har fått hjälp av vården har tåhävningar, stötvågsbehandling och tejpning varit universallösningar med mirakulösa förtecken. Det funkade i början. I ungefär två månader. Därefter har problemen förflyttats, förvärrats, för att sedan stagnera och bara existera som en notis i medvetandets periferi, framblomstrande under extrema påfrestningar man ibland kan utsättas för inom idrott.
Jag får se om vården kommer komma fram till något bättre förslag på lösning annat än denna totalt meningslösa metod med att tejpa utsidan av en elastisk yta, såsom hud, med en ytterligare elastisk kinesiotejp, bara för att visa upp att man betalat för en två-dagarskurs i hur man lurar folk med "moderna" och populära behandlingstekniker. Men konsensus bland fysioterapeuter verkar vara att allt går att laga med kinesiotejp. Skämmes tamejfan!
Förhoppningen är ändå att jag ska komma undan utan operation. Men i nuläget har jag svårt att tänka mig att det finns några andra alternativ. En förändring av rådande tillstånd vore dock välkommet.
Hälsenan på min vänstra fot har varit min akilleshäl sedan 2014. Problemet började tidigare, men har varit kroniskt sedan dess. Jag skrev ett gediget inlägg under sommaren 2015 om mina problem om man vill läsa mer om dem. Hälsenan kommer aldrig gå av, har jag blivit försäkrad om, så det är bara en fråga om att jag ska tåla smärta när jag springer. De flesta gånger går det an. Ibland är det förjävligt.
Jag har övervägt operation periodvis under de senaste tre åren. Varje gång jag har fått hjälp av vården har tåhävningar, stötvågsbehandling och tejpning varit universallösningar med mirakulösa förtecken. Det funkade i början. I ungefär två månader. Därefter har problemen förflyttats, förvärrats, för att sedan stagnera och bara existera som en notis i medvetandets periferi, framblomstrande under extrema påfrestningar man ibland kan utsättas för inom idrott.
Jag får se om vården kommer komma fram till något bättre förslag på lösning annat än denna totalt meningslösa metod med att tejpa utsidan av en elastisk yta, såsom hud, med en ytterligare elastisk kinesiotejp, bara för att visa upp att man betalat för en två-dagarskurs i hur man lurar folk med "moderna" och populära behandlingstekniker. Men konsensus bland fysioterapeuter verkar vara att allt går att laga med kinesiotejp. Skämmes tamejfan!
Förhoppningen är ändå att jag ska komma undan utan operation. Men i nuläget har jag svårt att tänka mig att det finns några andra alternativ. En förändring av rådande tillstånd vore dock välkommet.
måndag 16 oktober 2017
2017-10-16
Igår var jag något mer inspirerad att genomföra något reflekterande och skriva. Idag tvingar jag mig själv för att jag tänker att det är bra att göra det till ett tvång ibland.
Således ett ganska fantasilöst inlägg som återger scener ur ett vardagsliv.
Jag tog mig an Åstadsloppets 10K-lopp i lördags. Efter att ha tagit lite sabbat från att träna motiverat och seriöst så var det mest som en upplevelse av den stad jag numer bor i men som jag ännu inte helt blivit invånare i. Loppet och stora delar av banan var ett förstagångsbesök, efter över två år i staden. Så kan det vara om man är introvert och inrutad ibland. Jag hade egentligen en tanke om att jag hade kapacitet för att gå under 35, men verkligheten och banans beskaffenhet tog ner mig på jorden. 35.51 och en sjundeplats blev resultatet efter att ha gått ut väldigt kontrollerat på exakt 3:30/km de första tre kilometerna. Ingen uthållighet. En behaglig höstdag och en fin bana mellan passering 3km och 7km som sträckte sig längs med Svartån in mot centrum i Örebro och rundade slottet.
Efter några timmar ihopstelnande så begavs det iväg igen. Denna gång till Conventum och Thåströmkonsert. Senaste gången var 2015 i Uppsala. Leverans då och så även denna gång, med ett nytt album i sitt följe. You had to be there.
Således ett ganska fantasilöst inlägg som återger scener ur ett vardagsliv.
Jag tog mig an Åstadsloppets 10K-lopp i lördags. Efter att ha tagit lite sabbat från att träna motiverat och seriöst så var det mest som en upplevelse av den stad jag numer bor i men som jag ännu inte helt blivit invånare i. Loppet och stora delar av banan var ett förstagångsbesök, efter över två år i staden. Så kan det vara om man är introvert och inrutad ibland. Jag hade egentligen en tanke om att jag hade kapacitet för att gå under 35, men verkligheten och banans beskaffenhet tog ner mig på jorden. 35.51 och en sjundeplats blev resultatet efter att ha gått ut väldigt kontrollerat på exakt 3:30/km de första tre kilometerna. Ingen uthållighet. En behaglig höstdag och en fin bana mellan passering 3km och 7km som sträckte sig längs med Svartån in mot centrum i Örebro och rundade slottet.
Efter några timmar ihopstelnande så begavs det iväg igen. Denna gång till Conventum och Thåströmkonsert. Senaste gången var 2015 i Uppsala. Leverans då och så även denna gång, med ett nytt album i sitt följe. You had to be there.
Dagen efter kvällen före fanns det inte riktigt någon energi kvar. Trots det har det ändå infunnit sig en ganska påtaglig wanderlust. Iväg. Kort bilresa till Rusakulan för att ta in Närkeslätten i höstskrud. Jag dög till att ta ett kort åt Ida. Ingen träningstur för mig dock. Satt i bilen.
Men passivitet beivras. Jag kom ut och åkte rullskidor i en halvtimme hemifrån på eftermiddagen. För vissa är all träning bra träning. Men det här är fortfarande under all kritik för min del.
Blidvädret har ändå hjälp mig på vägen när det kommer till att hitta tillbaka till någon slags rörelseglädje. Åtminstone idag. Jag lyckades med bedriften att komma ut ett tag på mountainbiken efter jobbet, där jag red iväg till Blänkabacken genom Oset och hösten. Det gick an.
Shortsväder med 16 grader.
söndag 15 oktober 2017
2017-10-15
Det har dragits i långbänk några gånger men även om tid och lust finns där så har det inte blivit något skrivet på länge. Självändamålet har ändå varit att försöka skriva lite varje dag och de senaste veckorna har tankarna om att syssla mer med tankeverksamhet varit alltmer framme vid pannloben varpå något slags utlopp har känts nödvändigt.
Så här är det; vardagen flyter på. Jag går till jobbet, jag kommer hem, jag överväger att träna. Förr tränade jag. Men svackan är starkt påtaglig. Nog om det.
Grejen med att vardagen flyter på är att mycket vatten passerar under broarna utan att det finns någonting som gör att man stannar upp och funderar över vart man är på väg och vad man håller på med. Plötsligt har två månader gått och man kan egentligen inte redogöra för något speciellt som hände under den tiden annat än att man åkte iväg med återvinningen en söndag på pin kiv för att komma ut ur lägenheten en stund.
Det är ju lite deprimerande.
Problemet är att jag tycker det är ganska skönt. Jag har vant mig. Och exakt när en vana blir till en rutin och en rutin blir till ett liv kan man aldrig vara säker på. Så jag tänker att det är dags för mig att göra lite mer av de sakerna som jag borde göra men aldrig gör. Som att höra av sig och hälsa på vänner. Att skriva. Att läsa. Att få in mer äventyr i livet. Att aldrig stanna upp och tänka att jag är färdiglärd. Sådana generella, allmänmänskliga saker.
Vi får se om rutinerna drar ner mig i strömmarna igen. Men fram till dess kanske det kommer ut lite inlägg, av den enkla anledningen att det är viktigt att uttrycka sig om det som händer.
För att inte glömma bort det.
Så här är det; vardagen flyter på. Jag går till jobbet, jag kommer hem, jag överväger att träna. Förr tränade jag. Men svackan är starkt påtaglig. Nog om det.
Grejen med att vardagen flyter på är att mycket vatten passerar under broarna utan att det finns någonting som gör att man stannar upp och funderar över vart man är på väg och vad man håller på med. Plötsligt har två månader gått och man kan egentligen inte redogöra för något speciellt som hände under den tiden annat än att man åkte iväg med återvinningen en söndag på pin kiv för att komma ut ur lägenheten en stund.
Det är ju lite deprimerande.
Problemet är att jag tycker det är ganska skönt. Jag har vant mig. Och exakt när en vana blir till en rutin och en rutin blir till ett liv kan man aldrig vara säker på. Så jag tänker att det är dags för mig att göra lite mer av de sakerna som jag borde göra men aldrig gör. Som att höra av sig och hälsa på vänner. Att skriva. Att läsa. Att få in mer äventyr i livet. Att aldrig stanna upp och tänka att jag är färdiglärd. Sådana generella, allmänmänskliga saker.
Vi får se om rutinerna drar ner mig i strömmarna igen. Men fram till dess kanske det kommer ut lite inlägg, av den enkla anledningen att det är viktigt att uttrycka sig om det som händer.
För att inte glömma bort det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)