Orientering; vad fan är grejen? (Del 1)

Det finns ett avträde på internet som heter orienterare.nu. Ett forum där samma personer bråkar om vem som tänker mest fel, vad kartnormen säger och hur snabbt Thierry Gueorgiou egentligen skulle kunna springa på 5000m. På senare år har forumets existensberättigande devalverats av diverse nättroll tillika boomers som inte kan hantera dem, vilket gör att jag är inne och tittar väldigt sällan. Då och då dyker det dock upp en tråd med intressanta frågeställningar som jag gärna skummar igenom för att se vad dem som verkar vettiga tycker. En sådan tråd är denna (ni överlever i allra högsta grad av att inte klicka på länken och sugas in i ett svart hål av innehållet i blogginläggets första mening); mest för att jag funderat mycket själv över skillnad mellan stafettorientering och orientering. 

Det är egentligen ganska mycket som ryms inom denna distinktion där jag själv kanske inte helt har tänkt tanken färdigt och verkligen benat ut detta. Eftersom det finns flera dimensioner som jag skulle vilja reflektera lite över så tänkte jag lyfta in lite tankar som också har lyfts i tråden ovan och som jag tycker är värda att utveckla för att ge inlägget (inläggen?) en struktur. 

- Vad var grejen med orientering som ungdom?

- Vad var grejen med orientering som junior och ung senior?

- Vad är grejen med orientering nu?

- Vad skulle grejen vara med en stafettliga i orientering för sub-elit?

Full disclosure: Jag tycker att en stafettliga vore kanon och det finns många nationella tävlingar och värdetävlingar som skulle få stryka på foten den helgen det krockar med en stafett för min del. Följande inlägg bör läsas med det i åtanke. 

Vad var grejen med orientering som ungdom?
När jag började med orientering så var jag själv. Jag hade ingen i min familj som ens hade varit i närheten av en skärm om man inte räknar min fars idrottslärarutbildning. Det var alltså aldrig på kartan (pun intended) att jag skulle hålla på med orientering. Min mor sa till och med vid köksbordet: "Vad som helst - men inte orientering" när det kom till att välja fritidsaktivieter i Köpings kommun. Så simning, tennis, pingis, fotboll, bandy, golf, skidor och saxofon på musikskolan. Inget bet. Men en kompis i min klass tog med mig på SOL-skola (nybörjarvecka i början och slutet av sommarlovet) och jag introducerade honom för bandyskola. Sen var jag hooked. Det var för det mesta för att det var lek och skattjakt i skogen som sög in mig tror jag. Men anledning till att jag stannade var nog duktiga ledare, ett stort gäng med jämnåriga kompisar och min egen läggning för det individuella och att slippa lagsporter med diffusa spelregler och svårnavigerad social terräng. 

Upp till 13 år så var jag nog mest med för kompisarna. De roligaste tävlingarna att åka på var O-ringen, Dala-dubbeln och 25-manna om jag bara snabbt ska dra fram något ur hatten, även om jag inte var med på mitt första O-ringen förrän 2002. De individuella tävlingarna var annars en rätt så ångestfylld upplevelse - mest för att jag brukade vara ganska nervös innan start. Aldrig för att hamna vilse, men för att prestera. 

Om det finns någon djupare analys att dra av tävlingarnas särart så kan man väl ganska lugnt säga att detta är tävlingar där upplevelsen runt omkring är det unika. Att åka längre hemifrån, bo över och alla aktiviteter på plats som inte behöver ha med orientering att göra. Typ kurragömma i hiss på Scandic i Falun. Bussresa från 25-manna med stopp på godisbutiken i Hummelsta på vägen hem. Äta godisremmar mellan arenan och campingen. 

Jag tror inte tävlingarna och träningarna var viktiga för mig ur något annat hänseende än detta. Jag var ganska dålig vill jag minnas på att springa i skogen och förstå kartan. Kompassen var länge ett mysterium. Däremot var det bara en tävling i inskolningsklass som jag startade på. Sen var det H10 som gällde med omedelbar verkan. Anledning: prisbord och resultatlista. Det var absolut ingen tvekan om att man tävlade och att springa inskolning där en resultatlista inte presenterades var märkligt i mina ögon. Att se sitt namn i en resultatlista och att få ett pris efter rangordning var otroligt motiverande. Det var många tävlingar därefter som började med att kolla in prisbordet innan start så att man visste vad man skulle välja om man sprang bra. 

Under senare delen av ungdomsåren (14-16) så handlade orienteringen mycket mer om tävlingarna. Plötsligt var det roligt att prestera för prestationen i sig och inte för det som låg ute i periferin. Det var också nu prestationerna började märkas i form av mer framskjutna resultat på större tävlingar och inte bara i det egna distriktet. Plötsligt kunde jag börja konkurrera med dem som kom från orienteringsfamiljer. På stora tävlingar som O-ringen och USM har jag flera placeringar i topp 10. Det som sporrade mig var väldigt mycket möjligheten att gå på orienteringsgymnasium. Några utvecklade tankar på längre sikt hade jag inte, men det räckte för att motivera mig till att träna och tävla. Jag märkte också tydligt att jag var snabb och stark löpmässigt jämfört med mina konkurrenter, som snarare var bättre orienterare. Detta märktes tydligt när jag började på orienteringsgymnasiet i Sandviken. 

Som en avslutande del av detta inlägg (jag får nog fortsätta på de övriga delarna i kommande inlägg) så kan jag väl bara nämna stafetternas betydelse under ungdomsåren. Det var framför allt distrikts- och plojstafetter som erbjöds i utbudet och kopplingen till prestation och tävling var långt bort. Detta var nog bra i tidig ungdom. Som äldre ungdom var det dåligt eftersom den individuella prestationen ändå var beroende av laget, vilket jag inte tålde. Det blev lite tydligare att se sin prestation när man sprang förstasträckan och man var också mindre beroende av lagets prestation (jämfört med att gå ut någon timme efter täten på en sistasträcka på Måsenstafetten). Tack vare att jag var snabb så fick jag oftast springa förstasträckan, vilket ändå gjorde stafetterna och kavlarna drägliga. Eftersom många tävlingshelger också hade stafetter så blev det ändå rätt många på en säsong. Jag kan minnas att jag sent i ungdomsåren ställt upp på både Hallandsstafetten, Måsen, Kolmårdskavlen, Svartnatta, Hälsingekavlen och Siljanskavlen. Av dessa är det bara Måsen, Kolmårdskavlen och Svartnatta (på nåder arrangerat av min egen klubb) kvar. 

First week done

En episk söndagsångest hade vanligtvis infunnit sig idag, eftersom vårterminen börjar imorgon. Den checkade jag ut från före jul och tog föräldraledigt fram till augusti - så en söndagsångest av nåde är väl att vänta då i stället. 

En veckosummering tänkte jag få in först men det känns lika kul som att diska så det får bli en lista istället:

Måndag: en timme finorientering på Tvisten
Tisdag: Barnvagnsjogg
Onsdag: 4*2K
Torsdag: Barnvagnsjogg 
Fredag: Avbruten distans. Tänkte 90min (blev 50min). Körde hemmastyrka på kvällen istället.
Lördag: Natt-OL 
Söndag: 2h+ distans. 

Övrigt: rensat förråd och garage för att köra till tippen. Fru fick ett positivt testsvar på covid-19 i fredags, så helgen har varit i karantän, vilket även nästa vecka blir. Det innebär inte någon större skillnad för egen del som ändå bara tänkt vara hemma, men nu när man INTE FÅR  NÅGONTING så blir tillvaron lite mer omständig. 

För egen del saknar jag symtom förutom dåligt psyke. 

Nog för att det är trevligt att titta bakåt, men jag hade tänkt ägna mer utrymme åt att titta framåt. Det var ett tag sen jag satte riktiga mål, eller åtminstone skrev ner de mål jag haft. På något sätt har det kommit ganska naturligt i och med att de viktigaste tävlingarna för mig på året alltid är 10Mila och Jukola. Nu vet man ju inte om det ens blir en säsong. Jag har haft motivationsbrist under nästan hela 2020, vilket också har visat sig i den blygsamma träningsmängd jag lyckades skramla ihop, och jag är rädd att den håller på att smitta av sig in i 2021. Det är också svårt att tänka sig att det blir en normal säsong ens i år, åtminstone inte första halvåret. Så att bara förlita sig på att träningen kan riktas in på de stora kavlarna och sen är det bra med det duger inte riktigt.

Här kommer således några målsättningar för 2020.

- Minst 365h träning under året för att anses godkänt. Helst 400h. Målet att sikta mot om allt går bra (barnekvation) är 425h träning. För att klara detta behöver barnet vara med på en del av träningen, vilket tar mig till nästa mål. 

- Spendera tid utomhus med Vanja varje dag under föräldraledigheten. Barnvagnsjoggen blir grundbulten här. 

- Springa ultralång-SM (förutsatt att det blir av). Jag har inte deltagit på ultralång-SM sen junioråldern. Vad jag minns så var det 2009. Det har alltid kännts nerprioriterat, både av mig själv och av vem det nu är som planerar när värdetävlingar ska ligga i tävlingsprogrammet. Svårt med resultatmål när man inte vet någonting om startfältet. Det känns heller inte motiverande. Topp 30% av startfältet kanske (utan att ha analyserat något alls om vad det innebär)?

- Köpa ny bil (gemensamt mål med fru).

- Lägga om tak på garage och carport. Fixa fasaden på husets takdel. Anlägga lite odling i trädgården. Olika saker som har med huset att göra, men det får samlas här under samma mål eftersom de inte behöver utvecklas speciellt mycket. Det är dessutom inte några speciellt roliga mål att planera, genomföra eller uppnå, men skiten måste göras. 

- Anordna en 30-årsfest. Lika bra att gå ut hårt på det som förmodligen blir den sista festen där det till viss del kan kännas legitimt att bli lite bäng i bollen.

Det finns fler mål, men det känns inte riktigt som att de är tillräckligt genomtänkta för att skriva om eller intressanta att läsa om. 

Uppföljning av målen vid slutet av året eller när de bockas av. 

Årskrönika 2020

Året har gått mot sitt slut och en summering som brukligt är kan vara på sin plats. Jag började till skillnad mot resten av världen att förvänta mig ett annorlunda år och det blev det. Både husköp, renovering och barnahavande toppar listan. I andra änden av listan ligger såklart att orienteringssäsongen, allt socialt liv och tillräckligt med sömn ställdes in. 

Många ligger nog på all time high när det gäller träningstimmar i och med modet med hemmaarbete och inställda tävlingar = inga formtoppningar, mindre resor = mer träningstid. Själv har jag en all time low i träningstid sen jag började skriva träningsdagbok och landar på blyga 314 timmar. Någon timme till slinker säkert in till morgondagen, men allt som allt så saknas nästan totalt motsvarande två månaders träning i tid jämfört med tidigare års snitt. Alldeles för dåligt. Mycket av tiden har så klart gått åt till renovering och bebisgos, men innan hus och barn gjorde inträde så var motivationen låg och träningstimmarna likaså. Så det är knappast de enda anledningarna. 

Å andra sidan så har årets insprungna kilometer hamnat på en andraplats genom åren och ligger bara 129 km efter 2019 års topp på 2814 km. Det är inga jättemängder för de inbitna, men då skyr jag också asfaltslöpning som pesten och lägger de flesta löpkilometerna på stig och i skog. 

Nu för tiden är det ju inte coolt med nyårslöften, utan man ska ha ett kall eller en vision istället. Men det har jag inte. Inte något nyårslöfte heller. Så vi slutar där och plockar upp taktpinnen igen på fredag med årets första träningsdag. 

Summerar även årets blogginlägg med tre till antalet. Långt från toppen men inte sämst i klassen. 

#indiefredag

Jag hade en tanke om att jag skulle börja med någon slags veckosummering eller åtminstone något liknande i början av året, men som med mycket man planerar att företa sig under ledighet blir det sällan gjort när vardagen väl börjar rulla på.

Förra veckan och den som just nu pågår har ändå varit rätt så effektiva. Det relativa och högst självvalda lidandet – som ett heltidsjobb och någon slags idrottslig ambition som löper parallellt ibland kan innebära – tär en del på motivationen. Så har varit fallet i höst. Jullovet var väl ändå en ganska bra tid för att bygga upp lite momentum i träningen och komma igång med lite bättre rutiner som skapar lite mer flytfart i tillvaron. Implementeringen av att tänka två steg framåt i logistiken har gjort det lite enklare; och att jag faktiskt skrev ner tanken om en gällande träningsplan i förra inlägget har gjort att jag lyckats med bedriften att veta vad som dyker upp i veckan.

Det är mycket löpning och orientering nu, i vilket fall, och det gör ju planen ganska lätt att följa så länge pannlampan är laddad. På landet där jag bor blir det becksvart direkt när solen går ner, så att springa i elljusspår blir rätt så ointressant då jag ändå måste passera några kilometer mörk skog för att komma dit. Suboptimalt i ett alltmer optimerat levnadsexperiment. Det blev åtminstone träning enligt plan förra veckan, minus nattcupen som fick ställas in efter 50 minuter i bilkö efter en trafikolycka. Det hade irriterat mig något oerhört förut, men jag kom spontant på att jag hade en hel träningshelg med OK Orion att springa mig trött på senare i veckan, vilket jag också gjorde.

Just nu infinner sig en känsla av kontroll i tillvaron som jag uppskattar, även om vi just nu funderar på vart vi ska ta vägen med bohaget. Vi hyr vårt nuvarande boende, som funkar perfekt för två, men att bli tre och bo på landet känns inte lika attraktivt som det en gång gjorde. Så helgen och kommande vecka kommer innehålla tre visningar av hus. Det som är mest motiverande ur det perspektiv jag har nu är att det ger en kortare resa mellan hemmet och allt annat som jag lämnar hemmet för.

Inget av ovan nämnda har något att göra med att det är #indiefredag. Det var något jag tänkte på under hösten, men som aldrig blev av, att kasta mig ut från jobbet i en serie videosekvenser som skulle upp på Instagram med tillhörande bakgrundsmusik. Lyckligtvis tog jag mitt förnuft tillfånga istället för att bli en douche, men det förtar inte det faktum att det ändå är #indiefredag. Väl bekomme!

Årets första inlägg; framåtblick och bakåtblick

Nyss hemkommen från en vecka i Idre och med en vårtermin som tornar upp sig framför, så är det dags för ett djupt andetag innan allting kommer kraschande över en. Det var så klart härligt att vara i Idre igen, som ju varit en återkommande plats de senaste 15 åren. Jag har däremot inte varit där sen... (snabb titt i träningsdagboken) ... nyårsskiftet 2015-2016. Det kändes inte riktigt som en succévecka. Jag fick visserligen in lite mängdträning, men skidåkning för inte riktigt med sig samma charm som det gjorde förut. Att bara samla timmar i träningsdagboken slutade vara meningsfullt ungefär vid förra besöket till Idre. Oj, är det här ett mognadstecken?

Jag har i alla fall kommit hem med en ny tanke om hur träningen ska se ut under inledning av det nya året, vilket jag borde kunna hålla utan att det kräver för mycket energi att planera. Det bör erbjuda någon typ av variation också eftersom jag outsourcar träningsplaneringen till den klubb jag för närvarande tränar med.

Måndag: 90 min distans (ibland hemifrån, ibland hem från jobbet).
Tisdag: Intervaller med OK Orion
Onsdag: OL-teknik hemifrån (jag bor i skogen)
Torsdag: Nattcup
Fredag: Tröskel hem från jobbet
Lördag: Alternativt/lugnt 90 min
Söndag: Långpass med OK Orion

Summa: ca 9 timmar. Borde bli 2-3 träningar med karta fram tills vårträningen drar igång och ett extra pass som läggs på då. Dessutom lär det bli några tävlingar på helgerna framåt mars-april. Allt som allt känns det som en optimerad grundvecka där jag kan komma hem från jobbet och vara klar med träningen två dagar av fem. Tisdag och torsdag sköter sig själva och jag behöver bara transportera mig dit, medan onsdagens pass får planeras i förväg med banläggning och utskrift.

Att optimera och förenkla känns som att det kan behövas inför våren, så jag är i nuläget nöjd med planen. Men eftersom jag kom på det idag när jag var ute och sprang, så kan det ju så klart gå åt helvete redan imorgon.

Om man ska dra en snabb utvärdering av 2019 så kan man väl säga att det var ännu ett år i förändringens tecken. Det har ju blivit några sådana under föregående decennium. Den största förändringen var så klart jobbyte och flytt från Örebro till Karlskrona. Eftersom jag levt hela mitt liv i Mälardalen, bortsett från åren i Sandviken, så får det väl klassas som en stor förändring; nästan i klass med att flytta till ett annat land. Efter några ångestladdade veckor på hösten tycker jag ändå att vi har hittat vår plats för stunden i alla fall. Jag trivdes förvisso i Örebro, men inte med mitt jobb där. En viss livsleda hade väl också slagit rot, så en flytt var kanske på sin plats.

Höjdpunkter som sorteras under punkten övrigt var bröllopsresan till Arizona under vårvintern med ökenorientering i kaktusskog och sommarsemestern i Kroatien, också den med tillhörande orienteringsvecka. Det blev mycket orientering över hela året, och jag tror att jag allt som allt körde nästan 60 tävlingar totalt, vilket jag så här i efterhand anser är för mycket. Den traditionella höstresan innehöll dock ingen orientering, utan bara misär i glada vänners lag genom Österrike, Slovakien, Ukraina och Vitryssland.

En hittills outforskad händelse, som inte inträffade men som annonserades, är såklart det stundande vårdnadshavandet, vilket satte sin prägel på det mesta av det sista kvartalet och såklart kommer sätta sin prägel på hela 2020.

Det här blev ett mycket längre inlägg än tänkt och rimmar illa med devisen att optimera och förenkla mitt liv.

Över och ut
SH

Blogginlägget i Nådens år: 2019

Går det att hålla en publiceringsfrekvens på ett inlägg/år? Med inte mindre än 15 dagar kvar till tolvslaget så ska det väl inte vara helt omöjligt. Onödigt. Kanske bajsnödigt. En del prestige kan ju existera i villfarelsen av att uppleva sig själv som intellektuell och reflekterande på en blogg, som man ju är. Den krassa verkligheten är väl att den mentala kapaciteten befinner sig i en alldaglighet som inte ger upphov till några briljanta tankar, inte ens på låtsas.

Med den klassiska inläggsinledaren om varför man inte bloggar avklarad, förklarar jag härmed detta inlägg för öppnat.

Om man ska plocka upp tråden från föregående inlägg (som man ju ska) så för jag fortfarande ett krig med mig själv angående vad som är bekvämt kontra vad som är nyttigt. Träning pågår. Om än inte med några högre ambitioner på något personligt plan. Det är märkligt, om man ser tillbaka på och jämför med det senaste decenniet, att träning ändå har fått ta en så stor plats att vardagen planeras därefter. Vad som är ännu märkligare är att jag nu sitter och reflekterar över det som något konstigt, istället för att det ska vara det helt normala, som det nästan alltid har varit. Att träning och utveckling ska gå i första rummet. Glädjen och passionen är väl det som försvinner först när man pendlar genom ingenmanslandet mellan Vill och Måste. Att skriva om träning känns däremot trivialt, men mot bakgrund av att detta varit en träningsblogg så finns det väl en viss röd tråd som skall följas. Yrkesskada.

Livet går just nu i en annan riktning, och där kommer väl det intressanta in i bilden. Det finns mycket utveckling på det personliga planet att avklara inom en snar framtid, varpå det blir aktuellt att kanske plita ner någonting av intellektuellt värde för mig själv att se tillbaka på i efterhand. Att det ska bli en pappablogg är väl att dra det lite väl långt men eftersom jag matat mig själv med lätt hybris av att kunna dikta ihop något som känns ett halvt uns underhållande i textformat, så kanske det kan vara dags att outa vilken sorts riktning livet tar här och finna sig i det. De reflekterande stunderna lär med andra ord inte bli fler och mer framöver, men det kan kanske uppstå ett behov av att befinna sig i en kommunikation som inte är helidiotisk, alltså med sig själv som både sändare och mottagare. Om jag kan få låtsas att det finns mottagare, så kanske reflektionerna behöver anpassas mer till verkligheten, och det kan väl kanske ta död på några parasitiskt snyltande hjärnspöken som man skrämmer ner i källaren med ett "BU!".

Här får dock inlägget sluta, om man ska behålla någon motivation för ett inlägg år 2020. Väl mött då!

/Den numera gifta mannen och blivande Fadren
Eder tillgivne
SH

Vinterlöpning

Du har gjort det förr. Det är inget märkvärdigt. Du tar mental sats och reser dig ur soffan. Det är dags igen att träna. Du har en plan och du följer den, gärna slaviskt. Du har ju en luthersk pliktkänsla gentemot de krav du ändå satt på dig själv. Bara veklingar ger upp.

Du kastar ett öga på klockan; noterar tid. Du går in i garderoben; hämtar kläder. Du vänder; kommer ihåg att alla kläder är i smutstvätten. Du knyter näven och kväver ett tyst muttrande.

Du upprepar den nästan rituella påklädningen av förra passets kläder: underställströja, tights, överdragsjacka i bleka färger från 2003. Du andas genom munnen. GPS-klockan du inte laddat ligger på bordet vid datorn. Du har inte laddat den fast du noterade vid gårdagens Strava-prokrastinering att det var dags. Du knyter näven men undviker att kväva en flyende svordom.

Du står vid dörren och noterar tiden på din mobil. Det har redan gått 20 minuter. Du kommer ihåg att för varje timmes träning så kommer minst en timmes ställtid. Du böjer mödosamt din ledbrutna kropp för att knyta dina skor med strategiskt placerade utnötta ventilationshål där grus och skit fritt kan flöda. Du räknar dagarna till nästa löning och funderar på om det är värt att lägga 2000 kronor på ett par skor som kommer se likadana ut om tio månader.

Du kliver demonstrativt ner för trappen för att försöka övertyga dig själv och alla i ditt trapphus om att det här är det viktigaste uppdrag som ålagts en människa förut. Du stannar till på nedersta trappsteget för de obligatoriska tåhävningarna så att inte hälsenorna ska gå av mitt under rådande fysiska njutningsstund.

Du kliver ut genom dörren och känner en bister vintervind vina genom alla de kläder du klätt på dig för att skydda dig mot kylan. Du trycker ned händerna i ett par tunna vantar som är lika motvilliga att ta emot dina händer som du är till att ta på dig dem eftersom du precis kom ihåg att du körde ner dem i ett kärr förra gången du använde dem.

Du tar mental sats igen. Du tar det första steget. Snön knastrar under fötterna. Du intalar dig själv att du inom några minuter kommer infinna dig i ett zen-liknande tillstånd av total likgiltighet inför vädrets makter. Du skrattar bistert inombords, för du vet att den känslan bara infinner sig på saligt vykortsliknande löpturer i solsken – men nu är det så att du är på anti-Kristversionen av det passet.

Ett par minuter in i passet så har du redan konstaterat att du får tjyvsläpp på vart tredje steg, det blåser jävel i sidvind och benen känns som skit. Men du kör på. Du knyter näven i den ordspråksmässiga byxfickan du inte har – eftersom du har tights, som är kalla och luktar äckligt –  och springer vidare.

Efter transporten så kommer du äntligen dit. Till skogen. Du har tagit dig förbi en nästan ödelagd stadsdel där idioter tar sig fram i trafiken på bekostnad av andra idioter som är ute och springer. Men i skogen så är du ensam. Där får du vara i fred. Där finns det inget som stör dig.

Du hinner springa 50 meter på elljusspåret. Du ser en misstänkt platt och utbredd yta framför dig. Du erinrar dig om de gångna dygnens kallgrader med tillhörande snöfall och tänker att det borde vara lugnt. Du fortsätter i kraftens riktning. Din fot går igenom skaren och minusgradigt vatten forsar in genom dina strategiskt placerade ventilationshål i snålskorna du valt att springa i. Du skiter i att knyta näven i byxfickan, utan du skriker ut dina aggressioner mot årstiden, kommunens underhållsarbete och lagen om alltings jävlighet. Därefter vänder du och springer hem igen i det som blev årets hittills kortaste pass.

Nästa dag köper du ett gymkort.

Uppenbarelser

Det är svårt att skriva texter om förnöjsamhet. Det blir lätt glättigt och innehållslöst. Det finns inget sporrande bakom, inga lager eller insiktsfullhet som sträcker sig längre än en hashtag. Däremot är irritationen över att inte ha en ursäkt att få försöka tänka åtminstone någon semiintellektuell tanke överväldigande under stundom. Inträd bloggtext om ingenting. 

Den senaste veckan har känts som en återgång till det normala efter en period av överdrivet lång väntan på att det skulle göra just det av sig själv. Det visade sig med en diskret uppenbarelse att något slags mål, struktur och rutinmässighet har varit början på vägen tillbaka till en vardag med en högre grad av måluppfyllelse. Det går lättare att planera framåt. Samtidigt är det lättare att se fram emot lagda planer när det går bra i nuet. Detta är ingen ny uppenbarelse men minnet om det man insett på vägen ur tidigare svackor falnar snabbt. 

Om det inte finns ett innehåll med mer läsvärde än ett strandfoto med fötter i motljus så kan syftet med att skriva åtminstone få vara att påminna sig själv om tidigare insikter innan svackan kommer åter. Speciellt före, eftersom det är ganska skönt med dekadens ibland. Ett tag. 

Det kanske blir lättare att studsa tillbaka hädanefter, nu när tanken finns nedskriven i ett något slags överambitiöst försök till intellektualitet. 

Coming back

Återvänd. Efter en långhelg i öst. Årets resa drabbade Lettland och i förlängning Georgien. Två länder att lägga till på listan över besökta platser. I vanlig ordning så var det en minnesvärd resa, rik på upplevelser. Det har varit bra för mig i höst att välja dessa upplevelser över det i vanlig ordning tvångsmässiga tränandet. Att vara borta från vardag och rutiner och låta tidsuppfattningen försvinna lite gör gott.

Nu är det dock dags att ta tag i saker igen. Nu kommer starten på det tvångsmässiga men nöjesfyllda självförbättrandet. Starten gick i måndags. Jag tog tjuren vid hornen och begav mig ut på en trekvartsrunda med rullskidorna direkt efter ankomst från resan. Några fåtal timmars sömn på planet i ryggen men med ett starkt driv till att göra något proaktivt. En känsla jag gärna behåller ett tag till.

Veckan har fortsatt med arbete och träning. Gårdagen markerade starten på nyckelträningen inför nästa säsong. Nattorientering. En mjukstart dock. Tog det lugnt, sprang en timme och lämnade kompassen i fickan för att jobba in kartan. Det var mörkt, blött, kallt. Som det ska vara. En stjärnklar kall natt förstärkte upplevelsen. Terränglådan; klassiskt fina men grova Skärmarboda.

Veckan fortsätter i samma stil. Jobb och träning. Nu ser jag dock mer fram emot att få återgå till en vardag med ett mål att jobba emot. Jag har de senaste åren varit lite bistert inställd till vintern. Nu hoppas jag snarare på en vinter full av möjligheter. Närmast väntar Fakiren, en ultralång masstartstävling i Köping, mina gamla trakter. Därefter får gärna vintern rulla in, med goda skidmöjligheter och gärna några korta helgresor iväg till andra platser, där vardagen gärna kan få ligga i träda.

Lets call this the comeback

Efter ett uppehåll på 42 dagar så återvände jag till skogen med karta i hand. En stor bidragande faktor var en förlovningsresa till Bryssel i helgen där det unnades en masse, efter ytterligare en vecka med stillasittande. Någonstans där grodde ett starkt självförakt sprungen ur en lång tids inaktivitet. Det var dags, helt enkelt, att sluta upp med den kravlösa tillvaron.

Något som inte skadade var att jag hade solen som sällskap, eller att Kilsbergen visade upp sig från en fin sida i skymningssolen. Det blev snabbt mörkt dock.

Ännu en resa väntar på torsdag – till okänd destination. Det kan ju däremot sänka det för närvarande flytande skeppet. Även om resten av vinterns förehavanden börjar klarna så har jag kommit till insikt om att jag är mer Sturm und Drang än Luthersk piska. Vi får se om det håller i sig.