Självdistans och självinsikt

Jag drabbas ibland av stunder av reflektion. Det sker ofrånkomligen när jag springer. Förr i tiden var avståndet mellan ett reflekterande löppass och ett blogginlägg kortare än vad det är idag men denna reflektion har slagit mig lite oftare under den senaste veckan, varvid jag kanske kan återskapa lite av den i text denna gång.

Som så många gånger förr tar sig reflektionerna på slingriga stigar från ungdomen och upplevelser som kan speglas i nuvarande livstillstånd - och det finns ju bara en sak som har varit konstant sedan dess: orientering. 

Nu när orientering är någonting som måste manas fram på eget bevåg (p.g.a. förbjudet av staten) så blir frågan varför? mer brukad. Varför ska jag springa nattorientering när jag kan köra ett barnvagnspass på dagen istället? Varför ska jag åka iväg till en karta 40 minuter bort när jag kan springa hemifrån? Varför kollar jag in vilka elittävlingar jag ska springa under året när jag inte konkurrerar om pall- eller ens topp 10-placeringar? 

Frågan är inte allt igenom lätt att besvara. Ibland slår viljan och någon slags barnslig eufori över att hitta kontroller igenom och ibland finns det ingen mening med skiten och då lägger jag ner ett tag innan lusten återkommer. I vissa fall tar det lång tid, i andra fall inte mer än några dagar. 

Varför? är också en fråga som ställs allt oftare nu när tiden helst ska läggas på annat. Det finns ett jobb att sköta, en familj att ta hand om och ett hus att underhålla. Biljäveln ska vara körbar. Maten ska handlas och lagas. Som ungdom och junior kunde man bli förlåten för att ALL fokus lades på orientering utan någon som helst reflektion. Då SKULLE all fokus läggas på träning och orientering. Och när hela ens driv och all ens vilja läggs på någonting som genererar blygsamma resultat så kan det ge katastrofala konsekvenser om man inte har självdistans. 

Jag har självdistans. Jag kan driva med mig själv och det jag har hållt på med. Med det jag skriver, med det jag tränar och det jag säger. Det är en tacksam strategi att tillämpa när livet tillåter kognitiv dissonans. Surt, sa räven om rönnbären. Det har nog hjälpt mig att komma levande ur min inbillning om att det jag håller på med skulle vara någon slags satsning på orientering. Det är det inte, även om jag trodde på det tidigare när jag inte hade någon självinsikt.

Självinsikten har kommit på senare år. Tack vare den så vet jag att jag främst håller på med det jag gör för att det är bekvämt. Det är mycket mer ansträngande att förändra och låta livet ta nya banor. Sen gillar jag processen i att utveckla och förbättra en sak i taget. Och inte resultat, eftersom det är lika påverkbart som att få en flock apor att spela i en orkester, utan att utveckla och förbättra mitt eget utövande. När det känns rätt och när det finns tid. Det är därför jag de senaste veckorna sprungit nattcup i minusgrader och snö. Det är därför jag har åkt iväg för att springa på en karta jag inte varit på tidigare och det är därför jag kollar vilka tävlingar som (förhoppningsvis) finns tillgängliga. Ett bra resultat är bara en trevlig topping. 

Pretentiös är inget jag utger mig för att vara, även om detta blogginlägg kan ge det intrycket. Skit i mig nu, varför i helvete gör du det du gör?

Sverigepremiären ställer in

Även Sverigepremiären och Hallandspremiären dukar under för coronrestriktioner och ställer in. Således blir tävlingspremiären uppskjuten. Samtidigt åker tusentals skidåkare Vasaåket.

Sverigepremiären och Vasaloppet brukar krocka med varandra eftersom båda lägger sina arrangemang första helgen i mars. Det är inte av missunnsamhet mot Vasaåket som jag kan känna en viss bitterhet över att en tävling med mindre logistiska utmaningar än ett A till B-lopp, med färre antal förväntade deltagare och med möjlighet att dela upp banor på olika terrängområden och på olika dagar inte kan arrangeras.

Samtidigt visar det kanske på en större ängslighet bland arrangörer än att restriktionerna är hårda; för i flera veckors tid har det gått att springa nattcup i Blekinge. Förvisso med egen tidtagning - men hur långt är steget egentligen från en uthängd reflexstav till en uthängd SI-enhet och med avläsning vid målet?  

Det ska bli spännande att se hur det blir med SM- och SL-helgerna i början av april. Med tanke på SM-status för ultralången och natten så borde det visa på en allvarlig ojämlikhet mellan idrotter om dessa inte kan arrangeras, med tanke på att skid-SM (inte en chans att alla deltagare har idrott som yrkesutövning) arrangerades så sent som förra veckan. 

En halvmeter snö i Lyckeby

Igår vid lunch hade det snöat konstant i ett dygn och som ett resultat ligger nu ett gediget fluff och pryder tassemarkerna. Efter 90 minuter snöpuls i tisdags (hade jag varit lopparrangör hade det väl kallats något i stil med South East Ultimate Winter Night Trail och kostat 1500:- att delta) och efter en kortare halvtimmessväng igår när all snö lagt sig så fick jag erkänna för mig själv att detta inte är bästa underlaget för hälsenor. Jag pulsar nog igenom kvällens nattcup med individuell start, sen får jag väl kapitulera för årstiden.

Den här vintern har redan visat sig vara vinter på riktigt med två långfärdsskridskopass, en löptur över isen på Torpaviken och ett skidpass. Helgens träning blir nog skidor nu när man ändå kan åka på natursnö och löpningen får underhållas med barnvagnsjoggar - för ungen ska ju ändå ut. 

Som sagt, orienteringssverige behöver inte bli alltför stressade, tror jag, över att besked om att kunna arrangera motionslopp ska komma. Om rådande väderlag fortsätter har de flesta inte barmark förrän i april (men förhoppningsvis tidigare här hemma). 

Tiomila inställt för tredje gången

Som ett brev på posten är väl beskedet ganska väntat egentligen, men inte desto mindre en besvikelse. 

Eftersom jag nyss har skrivit om hur mycket stafetterna betyder för mig som sub-elitlöpare så är det definitivt ett slag i magen på motivationen inför säsongen. Detta på grund av att vi får hålla till godo med antingen väldigt motionärsbetonade arrangemang med enskilda startgrupper, ingen arena och helst ingenting annat heller - vilket gör arrangemangen svåra att urskilja från veckans bana på hemmakartan - eller elittävlingar med "de som har idrott som sysselsättning", vilket är svårt att ha för orienterare, och vilket jag ändå är långt ifrån att vara. Stafetterna är ändå den typ av tävling som träffar målgruppen "inte elit men ingen jävla motionär heller" på ett bra sätt.

För mig är ju motivationen ganska varierande och för att försöka hålla modet uppe så tror jag att målet med att genomföra ultralång-SM på ett bra sätt ändå kan vara aktuellt fortfarande. Det är ett mindre arrangemang, enbart riktade till seniorer (och juniorer) och väldigt ointressant ur ett publikperspektiv. Det gick dessutom bra att arrangera SM-tävlingar under förra året, så jag tror att man kommer att försöka få till ultralången och natt-SM, om än i mindre skala. 

Resten av vårsäsongen kan ju bli lite hur som helst och för att försöka ge mig själv några riktlinjer att hålla så får jag skriva ner dem här för allmän beskådan. Spöstraff om de ej efterlevs. 

- tävling är bästa träning, även om den är pandemianpassad. Lika bra att försöka delta på det som genererar en resultatlista om det arrangeras.

- träning ska bedrivas som om allt vore normalt. Någon gång hävs restriktionerna. Då får man inte vara urdålig för att man gått och väntat på bättre tider.

- att resa sex timmar för att delta på en liten stafett i Sörmland är definitivt alltid värt det. 

- att bryta för att "det känns dåligt/inte kul" är ta mig fan förbjudet. Nog för att inställda tävlingar ligger utanför ens kontroll men att gå av banan när något väl arrangeras måste bryta mot något slags budord. 

Och hör sen. 

Om restriktionerna hävs i närtid så kommer det här året säkert bli som 2013 istället, när snön inte smälte förrän i mitten av april och alla eventuella tävlingar ställs in av den anledningen. Fattas bara. Men nu väntas först besked i nästa vecka om det blir någon coronaversion av Sverigepremiären i Åhus i början av mars. 

Månadsrapport

Jag skrev ju ner några mål på vägen mot ett annalkande årsslut som jag tänkte utvärdera nu efter en månad. Ibland passar det ju extra bra att se tillbaka över den gångna tiden. Egentligen kanske det är bättre efter att det gått några fler månader men eftersom tid och lust infann sig så gör jag det nu. 

Träning:
Landade strax norr om 37 timmars träning i januari och alltså i linje med mitt ganska högt ställda mål om 425h på årsbasis. Jag får väl väga in att det i normala fall är grundträningsperiod nu och att mängden dras ner när/om det blir tävlingar. Något som är lite extra värt att notera är att jag också har slagit distansrekord i antalet löpta kilometer efter en hastig titt i träningsdagboken. Det landade på 318 km fördelat på 223.5 km löpning och 94.5 km orientering. Det har också blivit en så kallad run streak under månaden med minst ett löppass om dagen, varav det kortaste på cirka 3 km efter en dag i skidspåret (ja, i Nybro. Det blev vinter i Sydsverige). 

Barn:
Utomhus varje dag som jag har varit ledig själv med henne. Jag har inte varit ute med henne alla dagar på helgen, då jag överlåtit vårdnadshavandet till fru och morföräldrar, som har sörjt för omsorgen medan jag har tränat, vilket jag ändå får vara tacksam över. De har nog varit mest utomhus, och vad jag vet så är det nog bara en dag då hon bara varit utomhus på väg till och från bilen. 

Övrigt:
Långfärdsskridskornas existensberättigande i hemmet har förstärkts med hjälp av en tur på Färskesjön under gångna helg, så både skidåkning och långfärdsskridskoåkning har blivit av på den här vinterveckan. Det verkar hålla i sig åtminstone en vecka till, så jag hoppas på fler tillfällen. 

Orientering; vad fan är grejen? (Del 3)

 Jag sprang mitt sista år som junior för Ärla IF säsongen 2011. I och med klubbytet så skapades en nytändning till skillnad från föregående år. Det var kul med orientering igen. Mest för att det återigen handlade om att umgås, åka iväg tillsammans på tävlingar och läger och att prestera ihop. Som enda junior när resten av gänget bestod av seniorer (på den tiden var elitserie och juniorcup olika tävlingar) blev det naturligt att skippa juniortävlingarna i tävlingsprogrammet och köra stafetterna istället. Det blev också ett mycket större drag och en motivationshöjande kultur kring stafetterna som gjorde att det var lättare att själv behålla motivationen eftersom man inte behövde uppehålla den själv. Den kom liksom på köpet. 

Under några års tid så utvecklades även laget. Dels så växte laget med fler löpare som gav en större konkurrens om platserna, och dels så utvecklades både jag och mina klubbkamrater, vilket bidrog till mer framskjutna placeringar, både individuellt och på stafetter. Ytterst motiverande i sig självt. Jag kan inte minnas att vi någon gång under de senaste 5-6 åren satt oss ner och pratat om hur det har gått på Swedish League eller SM eller någon annan värdetävling. Det som samtalen däremot har fyllts av är 10Mila, Jukola och de stafetter som varit träningstillfällen fram till de större arrangemangen: Måsenstafetten, Stigtomtakavlen, Svartnatta, Kolmårdskavlen och DM. Tack vare att vi har varit Sörmlandsbaserade och alla har bott i närheten så har utbudet för stafetter varit stort. Något man inte kan säga om dagens läge.

Hela min seniortid har handlat om att prestera på stafetterna. Jag har i väldigt liten utsträckning haft några större egna ambitioner om att leverera på någon individuell tävling. Mest för att jag på de större tävlingarna inte är konkurrensmässig med de allra bästa. Swedish League är i mångt och mycket enbart ett tillfälle för de som springer i landslag att springa till sig lite världsranking. Varför man nu ska göra det på en svensk elittävling istället för att utöka världscupen istället. Svenska mästerskapen är alltid lite intressanta att prestera på för min del, men det beror också på var tävlingarna går. Vissa år har jag helt struntat i SM bara för att tävlingarna går för långt bort eller i en terrängtyp som känns urtråkig att springa i. 

Jag tror att jag i det hänseendet representerar en ganska stor bredd av seniorlöpare. En individ som tränar ganska seriöst och som bidrar med en utökad deltagarlista på tävlingar runt om i landet, men som inte springer in några ädla valörer förutom på mindre nationella tävlingar. För oss är kanske stafetter det som är mest motiverande att träna inför och att tävla på? Jag kan bara tala för mig själv, men det känns som att det är så i alla fall. Jag är mycket mer konkurrenskraftig på en kort nattsträcka på en stafett och tycker alltså det är det som gör det värt att dra ut på en nattcup mitt i vintern, eller att ställa upp och anmäla sig på en nationell tävling två timmar bort för att det är ett bra träningstillfälle. 

Om valet står mellan en mindre nationell tävling en timme hemifrån med 10 startande i huvudklass eller ett Swedish League som går två timmar hemifrån så skulle jag dock välja den mindre tävlingen alla dagar i veckan. Om det däremot gick en stafettävling fem timmar enkel resa hemifrån så skulle jag inte tveka på att ställa upp där istället, förutsatt att det också finns ett lag som ställer upp.

Därmed får jag väl avsluta med att understryka vad en stafettliga skulle betyda för mig som löpare. Det skulle betyda fler anledningar att harva runt i det här landet på orientering. Just nu känns det som att det inte finns så mycket som kan dra mig hemifrån. Det är nog en sanning för många som jobbar heltid och har familj, något man ändå får anta gäller för en stor andel av seniorer över 30. Det är väl också en ganska etablerad sanning att vi som har lyckats bibehålla intresset för orientering genom både junioråldern, tidiga 20-årsåldern och även senare är en försvinnande liten grupp i sammanhanget. Ganska många lägger av för att återuppta orientering igen efter 40. Jag tror många skulle finna fler anledningar till att bibehålla intresset för orientering om det fanns en nationell stafettliga. Jag skriver nationella för att det är förbehållet Mälardalen att få ha ett utbud av stafetter i tävlingsprogrammet. Sen jag flyttade till Blekinge har jag sett en stafett arrangeras i länet och det är DM-stafetten, vilket är alldeles för dåligt. Nog för att Tjoget finns, men presis som 25-manna så är det ett klubbevenemang där kreti och pleti får vara med och springa och tilltalar inte de som gillar att tävla, eftersom man måste överlåta stafettpinnen till överdrivet osäkra kort som utgörs av nervösa ungdomar och diverse gubbvader och nybörjare. Kanske kul att vara med på om man gillar den typen av evenemang, men inte direkt värd ett avbrott i grundträningen för att vara i form på. 

Det är allt jag har att säga om detta i skrivande stund. Att blogga är inte heller med på topplistan över saker att göra som föräldraledig, snart 30-årig orienterare.

Orientering; vad fan är grejen? (Del 2)

Som en uppföljning på föregående inlägg i serien (som jag inte vet vart det ska mynna ut) så är vi nu komna till junioråldern. Orientering på den här tiden var allt. Jag gick på orienteringsgymnasiet i Sandviken och som tidigare nämnts var det en någorlunda obalans mellan min fysiska förmåga och min tekniska förmåga. Detta spelade inte så stor roll under ungdomsåren upp till H16, men det märktes tydligt när jag började springa juniorklass på Silva Junior Cup (Swedish League idag) att det knappast hjälpte att bara vara snabb. Rankingmässigt så räckte mina tidigare resultat inte till att få springa i huvudklass ens och när jag började springa de första värdetävlingarna tänkte jag att det skulle gå ganska fort att springa upp sig till huvudklass.

Det gjorde det inte. Jag fick kämpa för att ens komma i närheten av de förväntningar jag hade satt på mig själv och som inte hade någon direkt verklighetsförankring förutom de resultat jag hade som ungdom. Men topp 10 i H16 och topp 10 i H18-H20 har väldigt lite med varandra att göra fick jag lära mig. 

Samtidigt började intresset dala, vilket kanske inte är så konstigt. Detta hängde nog också mycket ihop med att det sammansvetsade gänget i Köping var spridda åt olika håll och att klubbresorna blev mindre folkrika. Lyckligtvis så hade jag gänget på OLGY som kunde ersätta den förlusten. Tyvärr påverkade detta min inställning till orienteringstävlingar rätt mycket. Jag ville mycket hellre åka på juniorcuper och SM, vilket ganska få i Köping-Kolsva OK ville, och jag ville väldigt sällan vara med på klubbstafetter, vilket ändå var det som ganska många i KKOK kunde tänka sig att offra en helg på till skillnad från en elittävling. Detta medförde en ganska avig inställning till stafetter, även stora sådana som 10Mila och Jukola, där det fortsatt var förstasträckan som gällde.

Mot slutet av juniortiden så hade min motivation tagit så mycket stryk av det intensiva tävlandet, till ingen annan nytta än för att mata egot, att jag egentligen ville lägga av. Jag tror att den enda anledningen till att jag fortsatte var för att jag trodde att det var det jag borde göra och det som förväntades av mig nu när jag gått på orienteringsgymnasiet och hela faderullan. Mina klena vrister som jag inbillade mig att jag hade sprungit till mig i Sandviken (som mest berodde på mitt eget ointresse för rehabträning - det är skönt att ha något att skylla på) fick bägaren att rinna över på O-ringen i Örebro 2010. Jag bröt och plockade inte upp en karta igen på ett tag. Jag flyttade också till Uppsala där jag började plugga. Det blev ett uppehåll från orientering som jag fyllde med löpning istället. Det var inte förrän klubbplikten kallade på 25-manna som jag högst motvilligt plockade upp en karta igen. 

Det som gjorde att jag fortsatte med orientering när jag hade kunnat gå över till att bli en spritfet student var att jag bytte klubb till Ärla IF, vilket slog an tonen för seniortiden.

Orientering; vad fan är grejen? (Del 1)

Det finns ett avträde på internet som heter orienterare.nu. Ett forum där samma personer bråkar om vem som tänker mest fel, vad kartnormen säger och hur snabbt Thierry Gueorgiou egentligen skulle kunna springa på 5000m. På senare år har forumets existensberättigande devalverats av diverse nättroll tillika boomers som inte kan hantera dem, vilket gör att jag är inne och tittar väldigt sällan. Då och då dyker det dock upp en tråd med intressanta frågeställningar som jag gärna skummar igenom för att se vad dem som verkar vettiga tycker. En sådan tråd är denna (ni överlever i allra högsta grad av att inte klicka på länken och sugas in i ett svart hål av innehållet i blogginläggets första mening); mest för att jag funderat mycket själv över skillnad mellan stafettorientering och orientering. 

Det är egentligen ganska mycket som ryms inom denna distinktion där jag själv kanske inte helt har tänkt tanken färdigt och verkligen benat ut detta. Eftersom det finns flera dimensioner som jag skulle vilja reflektera lite över så tänkte jag lyfta in lite tankar som också har lyfts i tråden ovan och som jag tycker är värda att utveckla för att ge inlägget (inläggen?) en struktur. 

- Vad var grejen med orientering som ungdom?

- Vad var grejen med orientering som junior och ung senior?

- Vad är grejen med orientering nu?

- Vad skulle grejen vara med en stafettliga i orientering för sub-elit?

Full disclosure: Jag tycker att en stafettliga vore kanon och det finns många nationella tävlingar och värdetävlingar som skulle få stryka på foten den helgen det krockar med en stafett för min del. Följande inlägg bör läsas med det i åtanke. 

Vad var grejen med orientering som ungdom?
När jag började med orientering så var jag själv. Jag hade ingen i min familj som ens hade varit i närheten av en skärm om man inte räknar min fars idrottslärarutbildning. Det var alltså aldrig på kartan (pun intended) att jag skulle hålla på med orientering. Min mor sa till och med vid köksbordet: "Vad som helst - men inte orientering" när det kom till att välja fritidsaktivieter i Köpings kommun. Så simning, tennis, pingis, fotboll, bandy, golf, skidor och saxofon på musikskolan. Inget bet. Men en kompis i min klass tog med mig på SOL-skola (nybörjarvecka i början och slutet av sommarlovet) och jag introducerade honom för bandyskola. Sen var jag hooked. Det var för det mesta för att det var lek och skattjakt i skogen som sög in mig tror jag. Men anledning till att jag stannade var nog duktiga ledare, ett stort gäng med jämnåriga kompisar och min egen läggning för det individuella och att slippa lagsporter med diffusa spelregler och svårnavigerad social terräng. 

Upp till 13 år så var jag nog mest med för kompisarna. De roligaste tävlingarna att åka på var O-ringen, Dala-dubbeln och 25-manna om jag bara snabbt ska dra fram något ur hatten, även om jag inte var med på mitt första O-ringen förrän 2002. De individuella tävlingarna var annars en rätt så ångestfylld upplevelse - mest för att jag brukade vara ganska nervös innan start. Aldrig för att hamna vilse, men för att prestera. 

Om det finns någon djupare analys att dra av tävlingarnas särart så kan man väl ganska lugnt säga att detta är tävlingar där upplevelsen runt omkring är det unika. Att åka längre hemifrån, bo över och alla aktiviteter på plats som inte behöver ha med orientering att göra. Typ kurragömma i hiss på Scandic i Falun. Bussresa från 25-manna med stopp på godisbutiken i Hummelsta på vägen hem. Äta godisremmar mellan arenan och campingen. 

Jag tror inte tävlingarna och träningarna var viktiga för mig ur något annat hänseende än detta. Jag var ganska dålig vill jag minnas på att springa i skogen och förstå kartan. Kompassen var länge ett mysterium. Däremot var det bara en tävling i inskolningsklass som jag startade på. Sen var det H10 som gällde med omedelbar verkan. Anledning: prisbord och resultatlista. Det var absolut ingen tvekan om att man tävlade och att springa inskolning där en resultatlista inte presenterades var märkligt i mina ögon. Att se sitt namn i en resultatlista och att få ett pris efter rangordning var otroligt motiverande. Det var många tävlingar därefter som började med att kolla in prisbordet innan start så att man visste vad man skulle välja om man sprang bra. 

Under senare delen av ungdomsåren (14-16) så handlade orienteringen mycket mer om tävlingarna. Plötsligt var det roligt att prestera för prestationen i sig och inte för det som låg ute i periferin. Det var också nu prestationerna började märkas i form av mer framskjutna resultat på större tävlingar och inte bara i det egna distriktet. Plötsligt kunde jag börja konkurrera med dem som kom från orienteringsfamiljer. På stora tävlingar som O-ringen och USM har jag flera placeringar i topp 10. Det som sporrade mig var väldigt mycket möjligheten att gå på orienteringsgymnasium. Några utvecklade tankar på längre sikt hade jag inte, men det räckte för att motivera mig till att träna och tävla. Jag märkte också tydligt att jag var snabb och stark löpmässigt jämfört med mina konkurrenter, som snarare var bättre orienterare. Detta märktes tydligt när jag började på orienteringsgymnasiet i Sandviken. 

Som en avslutande del av detta inlägg (jag får nog fortsätta på de övriga delarna i kommande inlägg) så kan jag väl bara nämna stafetternas betydelse under ungdomsåren. Det var framför allt distrikts- och plojstafetter som erbjöds i utbudet och kopplingen till prestation och tävling var långt bort. Detta var nog bra i tidig ungdom. Som äldre ungdom var det dåligt eftersom den individuella prestationen ändå var beroende av laget, vilket jag inte tålde. Det blev lite tydligare att se sin prestation när man sprang förstasträckan och man var också mindre beroende av lagets prestation (jämfört med att gå ut någon timme efter täten på en sistasträcka på Måsenstafetten). Tack vare att jag var snabb så fick jag oftast springa förstasträckan, vilket ändå gjorde stafetterna och kavlarna drägliga. Eftersom många tävlingshelger också hade stafetter så blev det ändå rätt många på en säsong. Jag kan minnas att jag sent i ungdomsåren ställt upp på både Hallandsstafetten, Måsen, Kolmårdskavlen, Svartnatta, Hälsingekavlen och Siljanskavlen. Av dessa är det bara Måsen, Kolmårdskavlen och Svartnatta (på nåder arrangerat av min egen klubb) kvar. 

First week done

En episk söndagsångest hade vanligtvis infunnit sig idag, eftersom vårterminen börjar imorgon. Den checkade jag ut från före jul och tog föräldraledigt fram till augusti - så en söndagsångest av nåde är väl att vänta då i stället. 

En veckosummering tänkte jag få in först men det känns lika kul som att diska så det får bli en lista istället:

Måndag: en timme finorientering på Tvisten
Tisdag: Barnvagnsjogg
Onsdag: 4*2K
Torsdag: Barnvagnsjogg 
Fredag: Avbruten distans. Tänkte 90min (blev 50min). Körde hemmastyrka på kvällen istället.
Lördag: Natt-OL 
Söndag: 2h+ distans. 

Övrigt: rensat förråd och garage för att köra till tippen. Fru fick ett positivt testsvar på covid-19 i fredags, så helgen har varit i karantän, vilket även nästa vecka blir. Det innebär inte någon större skillnad för egen del som ändå bara tänkt vara hemma, men nu när man INTE FÅR  NÅGONTING så blir tillvaron lite mer omständig. 

För egen del saknar jag symtom förutom dåligt psyke. 

Nog för att det är trevligt att titta bakåt, men jag hade tänkt ägna mer utrymme åt att titta framåt. Det var ett tag sen jag satte riktiga mål, eller åtminstone skrev ner de mål jag haft. På något sätt har det kommit ganska naturligt i och med att de viktigaste tävlingarna för mig på året alltid är 10Mila och Jukola. Nu vet man ju inte om det ens blir en säsong. Jag har haft motivationsbrist under nästan hela 2020, vilket också har visat sig i den blygsamma träningsmängd jag lyckades skramla ihop, och jag är rädd att den håller på att smitta av sig in i 2021. Det är också svårt att tänka sig att det blir en normal säsong ens i år, åtminstone inte första halvåret. Så att bara förlita sig på att träningen kan riktas in på de stora kavlarna och sen är det bra med det duger inte riktigt.

Här kommer således några målsättningar för 2020.

- Minst 365h träning under året för att anses godkänt. Helst 400h. Målet att sikta mot om allt går bra (barnekvation) är 425h träning. För att klara detta behöver barnet vara med på en del av träningen, vilket tar mig till nästa mål. 

- Spendera tid utomhus med Vanja varje dag under föräldraledigheten. Barnvagnsjoggen blir grundbulten här. 

- Springa ultralång-SM (förutsatt att det blir av). Jag har inte deltagit på ultralång-SM sen junioråldern. Vad jag minns så var det 2009. Det har alltid kännts nerprioriterat, både av mig själv och av vem det nu är som planerar när värdetävlingar ska ligga i tävlingsprogrammet. Svårt med resultatmål när man inte vet någonting om startfältet. Det känns heller inte motiverande. Topp 30% av startfältet kanske (utan att ha analyserat något alls om vad det innebär)?

- Köpa ny bil (gemensamt mål med fru).

- Lägga om tak på garage och carport. Fixa fasaden på husets takdel. Anlägga lite odling i trädgården. Olika saker som har med huset att göra, men det får samlas här under samma mål eftersom de inte behöver utvecklas speciellt mycket. Det är dessutom inte några speciellt roliga mål att planera, genomföra eller uppnå, men skiten måste göras. 

- Anordna en 30-årsfest. Lika bra att gå ut hårt på det som förmodligen blir den sista festen där det till viss del kan kännas legitimt att bli lite bäng i bollen.

Det finns fler mål, men det känns inte riktigt som att de är tillräckligt genomtänkta för att skriva om eller intressanta att läsa om. 

Uppföljning av målen vid slutet av året eller när de bockas av. 

Årskrönika 2020

Året har gått mot sitt slut och en summering som brukligt är kan vara på sin plats. Jag började till skillnad mot resten av världen att förvänta mig ett annorlunda år och det blev det. Både husköp, renovering och barnahavande toppar listan. I andra änden av listan ligger såklart att orienteringssäsongen, allt socialt liv och tillräckligt med sömn ställdes in. 

Många ligger nog på all time high när det gäller träningstimmar i och med modet med hemmaarbete och inställda tävlingar = inga formtoppningar, mindre resor = mer träningstid. Själv har jag en all time low i träningstid sen jag började skriva träningsdagbok och landar på blyga 314 timmar. Någon timme till slinker säkert in till morgondagen, men allt som allt så saknas nästan totalt motsvarande två månaders träning i tid jämfört med tidigare års snitt. Alldeles för dåligt. Mycket av tiden har så klart gått åt till renovering och bebisgos, men innan hus och barn gjorde inträde så var motivationen låg och träningstimmarna likaså. Så det är knappast de enda anledningarna. 

Å andra sidan så har årets insprungna kilometer hamnat på en andraplats genom åren och ligger bara 129 km efter 2019 års topp på 2814 km. Det är inga jättemängder för de inbitna, men då skyr jag också asfaltslöpning som pesten och lägger de flesta löpkilometerna på stig och i skog. 

Nu för tiden är det ju inte coolt med nyårslöften, utan man ska ha ett kall eller en vision istället. Men det har jag inte. Inte något nyårslöfte heller. Så vi slutar där och plockar upp taktpinnen igen på fredag med årets första träningsdag. 

Summerar även årets blogginlägg med tre till antalet. Långt från toppen men inte sämst i klassen.