Berg&Dalvana

Min sämsta kväll i livet och min bästa kväll i livet har jag haft under de senaste två dygnen. Livsgnistan brann ut någon gång vid 02.00 under fredagsnatten. Mörka tankar följde. Och inte fan trodde man att man skulle må bättre dagen efter när det var en ensam lång väg hem. Men efter ett par öl till och en extremt grym jävla spelning av Kent på slottet i Uppsala så tändes livsgnistan igen med Kent-efterfest och Kent-efterfest-efterfest med ett glas whiskey i handen.

Det konstaterades ironiskt nog flera gånger under kvällen att jag nu kan dö utan ångest.

O-ringen 2012

Det som var bra med O-ringen i år:

1. Drängarna
2. Exkursion till Sveriges virkestätaste skogsbestånd
3. Peter Wahlbecks målning: "Lappens försäkringsbedrägeri"


Resten var helt värdelöst.

Tillfälligt tillbaka

Jag sprang mina 42195 meter. I onsdags kunde jag springa igen, en halvtimme lugnt tempo på kvällen. Som att lära sig krypa på nytt. Nu njuter jag av en ledig dag i Köping. Hängmattan framme, nyplockade hallon i morgonfilen, bra morgonfeeling. Ikväll väntar kent vid Sundbyholms slott. Jag hoppas på regn, det blir grym stämning på spelningen då.

Imorgon försvinner jag till O-ringen och det blir självklart radiotystnad kommande vecka. H21L känns just nu inte så jobbigt. Även om jag inte testsprungit ordentligt så känns benen återhämtade nog för att göra det enda vettiga en vecka i juli.

När O-ringen är slut blir det kent igen. Då i Uppsala. Sen ställer jag in sommaren. Det är inte lönt att fortsätta efter det.

En vädjan till alla vänner!

Mitt bloggande har inte tilltagit av den enkla anledning att jag sliter för att få samhället att gå runt. Det är upp 04.30 som gäller för min del, jobb till 17:15 och sedan måste jag överväga ifall jag ska äta eller träna. Det blir oftast det senare. Sedan är det läggdags. Inte mycket tid läggs på det som kan vänta några timmar, några dagar, några veckor.

Men nu kräver sammanhanget att jag når ut till er!

På lördag springer jag nämligen Jubileumsmarathon. Och ångesten är icke att ta miste på! 42 kilometer är långt. Det är fan så jävla långt. Mitt levnadssätt innebär dessutom att jag för egen maskin kommer ta mig till Stockholm och hem för att springa det där jävla loppet, utan någon som hejar på mig. Vidrigt!

Jag ber er därför att 13:48 på lördag sända mig en tanke. Kanske någonstans i kosmos kommer det att tillföra extra energi till ben som inte vill, till ett sinne som tröttnat och till en pojke som ligger och gråter strax utanför Solna.

Tack.

En vecka

En vecka har förflutit sen sist och jag tog mig en välförtjänt semester från semestern. Det vill säga att jag fyllde mina lediga dagar med saker som är kul att göra. Orientera.

Jag firade inte midsommar. Jag hade inga vänner som gjorde något kul. Jag käkade kycklinggryta hos mormor och morfar. Det var gott.

Tyvärr klarade jag mig, som så många andra, inte från att bli sjuk efter Jukola. Det pirrade i halsen hela midsommarafton och -dagen. Till min stora förtret då jag på midsommardagen var på väg till Idre för att springa Idreveckan. Det blev fem tävlingar i lugnt till moderat tempo med forsande snor och en ständig hosta. För att inte tala om alla härliga bommar. Inte en vecka i min smak såhär i efterhand

Nu har Verkligheten knackat på igen. Han är ovälkommen. Men där står han ändå och bara fortsätter sitt knackande. Vägrar ge sig.

Men släpp in han då så det blir tyst någon gång!

Jag går och lägger mig.

Vinst

Jag vann inte helt oväntat Midsommarloppet. Det var inte många som ville bjuda upp till dans denna afton, så det blev en ensam färd genom Västmannaskogarna. Det bådar ju inte gott när man börjar fundera ut segergester efter två kilometer på en åttakilometersbana. Det blev tillslut den klassiska Spurten så att kranskullan inte hann med att ge mig kransen.

Jag hade väl egentligen velat pressa ner tiden under 29 minuter men med träningsvärk i benen, ingen draghjälp och trängsel med motionärer på en trång stig den sista kilometern så var det svårt. Fick nöja mig med en tid på 29.50, inte ens bättre än förra gången jag sprang för två år sedan. 

Nu är det uppladdning inför nästa tävling, söndagens Fjäll-OL. Självfallet så laddar jag med med sill och potatis!  

Inför Midsommarloppet

Trots en ganska överdriven sovmorgon (det har blivit några sådana efter Jukola av någon outgrundlig anledning) så är jag redan klar med mina bestyr för dagen. Inget mer att göra. Helt ledig. Det är tamejfan helt odrägligt!

Det enda jag har att se fram emot är kvällens tävling. Midsommarloppet utanför Köping vid min gamla skidklubb Hägersta GF:s klubbgård. Det var två år sedan jag sprang det loppet sist och då vann jag. Skönt. Två år innan dess tror jag att jag förvärvade fjärdeplatsen. I år återvänder jag inte som hemmalöpare direkt men det ska ändå bli kul att springa något som man kan jämföra med tidigare år. Det är en bana på 8 km som går på kanske 75% rottäckt stig. Ett perfekt lopp för en orienterare alltså. Jag har min egen tid på 29.46 att slå om man bortser från att jag självklart också ska vinna. Kollar man statistiken så är det inte många som lyckats ta sig under 29 och bara en som sprungit under 28 sedan 1999. Finns tyvärr ingen lista över startande i 8km-klassen, men det lär väl inte vara några större överraskningar då det mest är lokala förmågor  och närmast sörjande som dyker upp. Jag hoppas dock att man får spänna musklerna mot någon så att jag kan pressa ner tiden ordentligt.

För två år sedan var jag tillräckligt cool för att få en liten notis i lokalblaskan. Får se om man är värd det i år igen. Det brukar ju annars vara svårt att bli profet i sin hemstad, men i Köping är det fan alldeles för enkelt.

Skisser för sommaren

Eftersom planering inte är en av mina starkare sidor här i livet så känner jag hur sommaren bara glider ur handen på mig. Det är ingen rast och ingen ro. Alltid ska det vara något på gång. Det faktum att jag om lite mer än tre veckor ska springa marathon skrämmer mig. Och jag som trodde att jag hade tid att träna.

Jag hoppas dock få bra träning nästa vecka då jag spenderar den uppe i Idre i bra träningsmarker. Trots många tips om att springa mycket asfalt innan så tror jag ändå att det inte är en förutsättning för att springa bra. Men åtminstone något 30K-pass på en asfaltsslinga ska jag nog komma upp i. Hur tråkigt det än må vara. Men inte i Idre. Där ska jag njuta.

O-ringen kommer nog bli en helvetesvecka. Mest för att det bara är en veckas återhämtning mellan Jubileumsmarathon och första etappen, men också för att det kommer vara mycket folk och vara i Halland där det bara är grönt och sandigt.

Sedan väntar några veckors jobb innan det är dags för de första SM-tävlingarna och terminsstart. Emellan allt detta ska det försökas klämmas in två Kentkonserter, en Coldplaykonsert och kanske Way Out West. För att inte tala om allt annat man ska göra.

Skönt att det är höst snart, så man får vara ledig.

Jag reser mig igen

Som solen på en grynig sommarmorgon i södra Finland så reser jag mig igen. Jag kan konstatera att jag överlevde även denna helg, dock inte helt utan mentala efterföljder. Jag är mycket nöjd med mitt mål att vara otrevlig mot alla jag känner i allmänhet och alla jag inte känner i synnerhet. Detta tar jag med mig mot framtida prestationer.

Vad gäller loppet så kan jag konstatera att jag försvann redan tidigt på min sträcka då jag inte klarade av tempot jag satte från första början. En bom kom tidigt, på någon minut, sedan fastnade jag i ett tempo jag kände att jag kunde hålla mot mål. Sprang till fel sista kontroll. Sedan var saken biff.

Och som vanligt efter en sådan här helg så har jag ingenting att referera till efter att ha besökt bastun, tagit en powernap och börjat tömma flaken. De som var där vet att hålla käft om sådant som skett och inga bilder kommer ändå överleva censureringsfunktionerna här, så mer om helgen lär det inte bli. Jag nöjer mig med att säga att det var förjävla bra.

Jukolan viesti!

Jukola närmar sig med stormsteg och det börjar bli dags att snacka ner och mörka formen som ju brukligt är. Jag har inte varit vidare pigg sedan jag i ett av mina många idiotiska ögonblick i livet bestämde mig för att cykla från Köping till Alfta, springa Silva League i Mellanösternklimat och sedan cykla hem till Uppsala. Smärta i många olika delar av kroppen har åtföljt mig sen dess och här kommer ett litet utdrag.

• Ont som fan i ryggen. Oklart vad det beror på, men en gissning är Göteborgsvarvets asfalt i kombination med mitt löpsteg. Eller som seismologerna kallar det: 5,4. 
• Ont som fan i nedre magmusklerna. Kan inte sätta mig upp i sängen. Kan inte springa utan mörka tankar. 
• Ont som fan i vristerna efter upprepad våldtäkt av dåligt underlag och dåliga skor.
• Ont som fan i hjärta och själ. Rakning närmar sig och det råder stark separationsångest. 

Trots allt detta så kommer jag ju såklart vara så jävla bra i helgen. Men mest av allt ska jag vara hänsynslös och otrevlig. Inte hälsa på folk jag känner, svära och tacklas i skogen och på återbåten. Bete mig ungefär som vanligt alltså. Man vill ju bara vara sig själv för en stund.