Achilles tendinopathy part 2

A couple of years ago, I wrote down my experience concerning my long-lasting achilles tendon injury. The purpose was for me to put my thoughts down in a place where I could review them later on and see how I experienced the problem first-hand and not just what I remembered experiencing, which tends to be over-exagerrated in the end if you want a good story out of your misery. I posted those thoughts here in July 2015.

I haven't kept a journal over my injuries per say, other than my training log. Such as it is, the analyses aren't that deep when it comes to the entries concerning my achilles tendon. If it works, it works, and when it doesn't, a rest day usually sorts it out. Until that doesn't work either. 

In hindsight, I feel like I've been very naive when it comes to my rehabilitation. There is comedy in the fact that I thought two weeks were a reasonable period to rest and rehab an achilles tendon. I kid you not...

Honestly, I should have seen reason and sought more guidance in rehabilitating my injury. I should have nagged properly to meet expertise on running injuries and dealing with over-eager athletes. My experience, however, is that most physiotherapists have very little knowledge about athlete's injuries, especially if you meet a generic representative in the field working in Swedish health care. Once, when I wanted to discuss aqua-jogging as a relevant alternative training form to running, the physio I met at the time thought that it wasn't a good idea to run in a kids pool... The poor fool had no idea about aqua belts or aqua vests. I didn't see that physio again, but I feel like there are a lot of them around, whose only concept of dealing with an injury caused by running - is simply not to run.

So, without further ado, here are my recent experiences with setbacks in my running caused by my inability to treat my achilles tendons correctly over the last few years. The lesson being, if you're reading this and dealing with your own issues, to listen to your physio and rehab your tendons properly!

In the fall of 2015, I started running again on my way back from injury. I had stopped running in May to rest my achilles yet again. Here's a fun fact: did you know that you can have two types of achilles tendinopathy? Midportion and insertional. Most people get the midportion variety which is pain located a few centimeters above the heel. In my case, that was the first injury I failed to rehab properly. It is the easiest one to deal with, so if you have midportion achilles tendinopathy, be glad that at least it isn't insertional, which is the variety I am dealing with now, due to being a fucking idiot. I started feeling pain on the back of the heel, instead of over it and I did what I had done in my previous dealings with my achilles tendon: rest from running and eccentric heel raises. It allowed me to start running again, and I stopped doing the rehab exercises, because I'm a moron, and ran on. 

In 2016 and 2017, I enjoyed a few years of being able to run quite much and quite well. There was pain, for sure, but never when I ran. I usually got quite sore in the mornings and after being still for a while. After days of hard running, I usually had more pain, but the rest of the body also needed to rest on those days. 

Coming in to 2018, however, the problems spiked again. I got sore, not only in my left heel, which is were I originally had problems, but also in my right heel. Much like in the previous years, I didn't deal with the problem right away, but waited until after an important race, prolonging my pain and the rehab period for sure. 

I stopped running in May, yet again, but ran sporadically to "test" and stress the heels somewhat. It felt OK, and I met a physio because I felt like I needed some guidance. The physio wanted me to stay off running for four to five weeks, which I did. The lesson from that time was that I got bored and the road back to running when I eventually got better was longer and slower than it needed to be. 

The best experience I've had in talking to doctors or physios concerning my heel pain is a doctor I met who actually wanted to look at an X-ray of my heel and not just touch it and squeeze it or see if I could do a heel raise. After establishing that my achilles tendon didn't have a tear anywhere, and that the heel bone was intact, this bit of knowledge was passed on to me: "it is just pain. It's not dangerous to run with pain. The tendon will not tear, so it's just a matter of how much pain you can handle."

Some might think that this was bad advice, but this is actually the best piece of wisdom I have come across when it comes to chronic heel pain. There are a lot of things I should have done early on to avoid this injury to be prevalent. I didn't. Now, all I can do is deal with the fact that surgery, as a last resort, wouldn't even be a guarantee to get rid of the pain. Just a guarantee of weakening the tendon and the insertion, which increases the risk of tears or even ruptures in the future. 

So I ran on. I started slow, and increased with minor steps. Pain was there, but I never ran so that the pain got worse. I had a few weeks of devoting some time to eccentric heel raises and heavy, slow strength training, but after a few weeks, that type of training ebbed away. 

Cut to 2021. In June, I ran an intense orienteering interval session after a week of hard running and a distance training with zero drop-shoes. The day after, the back of my left heel was seriously sore. I didn't rest though, because there was a training session on a map that I didn't want to pass on. Then I wanted to attend a training weekend in Ärla. Then I wanted to run the World Cup test races and have a training week in Idre. And then I wanted to run this and then that, and when it actually came to the most important competition of the year, the Jukola relay, my left heel was so sore that I needed to avoid wearing shoes. 

I managed to run the Jukola relay, and after that I didn't run for three weeks because I had ignored the pain for too long. Pain that got worse after each training session. Now, I'm trying to be more systematic in my progress to come back to running. I don't believe in staying off running for too long, simply because you need to load the tendon so that it doesn't get weaker. And what better way to load it than running? I keep it short, not more than 5K, and I only run every other day because I also do a lot of strength training at the moment, focusing on the calf area. One big change from earlier is that I do them flat on the floor and not in stairs, to avoid a sharp angle for the heel. I believe that this time, my injury has come from the bursa getting too much pressure, so I want to allow some relief in that area for a while. 

I don't know why, but for some reason I wanted to write this blog post in English. I feel like there are more people who understand this problem in English speaking areas. When I have searched for other athletes' experiences it has been easier to find in English. If you have similar problems, or maybe even some input that I haven't thought about, feel free to comment. 

Balladen om en (döds)sjuk man

När man nu trampar igenom ett träsk av muterade förskolevirus vareviga dag så var det väl bara en tidsfråga innan mitt bepansrade immunförsvar skulle duka under och ge vika för den anstormning av ohälsa som vårdnaden av ett blöjbarn innebär. Det är ju ödets ironi att jag, som har klarat mig oförkylt genom en jävla pandemi, ska drabbas just när man i handling (inte i ord) har blåst faran över. 

Det var bara att acceptera faktum och kasta in handduken några dagar. Nu har däremot några dagar blivit till en vecka. Feber och nedsatt lungfunktion har bytts ut till en hostigare och slemmigare tillvaro. Det börjar ge med sig. Förhoppningsvis. I en inte alltför avlägsen framtid ser jag mig själv röra mig fritt över nejderna, avnjutandes höstens ankomst till Sveriges trädgård.

Nej, just fan. Jag ska ju rehabilitera en häl. Dansen över nejden får vänta. Jag får stillsamt, rytmiskt och apatiskt köra mina tåhävningar i ensamhet. Jag får trösta mig med att trötta ut kroppen på familjens nyaste träningstillbehör: en RowErg. 

Det finns trots allt en ljusglimt med att vara sjuk. Tempot dras ner, tidsfördriven blir fler och ansvaret över vissa logistiska behov (hämta, lämna, lämna, hämta) övertas av annan. I utbyte får man ge sin hälsa, sin rörelsefrihet och sin sovplats. Hostande förälder förpassas nämligen till eget sovrum tills man kan bete sig (inte hosta). 

Man får väl tillstå att ett överslag över för- och nackdelar lämnar slutsatsen att det kostar lite mer att vara sjuk än vad man får i gengäld. Så jag tar gärna och lämnar över det här till någon annan nu. Tack. Ingen? Nehe, skit i det då. 

Säsongsstängning 2021

Även om det fortfarande är en i högsta grad levande tävlingssäsong blir det redan här för min del dags att stänga den för året. Anledningen: hälrehab. 

Mina långdragna problem med hälsenor som jag de senare åren har hanterat samtidigt som jag har kunnat bedriva den träning jag vill, har under detta år tagit sig andra uttryck. Detta kan ett annat inlägg få behandla. 

Det innebär kort och gott att jag inte ser framför mig att jag ska kunna köra några fler tävlingar, om det inte är så att det går några väldigt sent på året, i november eller december, vilket det sällan gör. Tråkigt såklart, nu när det inte längre finns några restriktioner för motionslopp, även om den motionsform jag tävlar i sällan har några tävlingar där deltagarantalet är över 900 samtidigt i start-/målområde. 

Det blev en blygsam tävlingssäsong. 10 individuella lopp, varav fyra av dem var SL/SM/WRE-tävlingar. Dessutom sprang jag Elitstafetten i maj och Jukola i augusti. Att jämföra med cirka 60+ tävlingar under 2019. 

Eftersom det var förbjudet enligt staten fram till juli att springa snabbt i skog och sen få sitt namn utskrivet i en resultatlista om det var andra som tänkte göra samma sak så blev det så klart inte så mycket tävlande innan restriktionerna släppte lite. Sju av de individuella tävlingarna sprang jag mellan månadsskiftet juni/juli till månadsskiftet juli/augusti.

Tävlingarna präglades ganska mycket av de senaste årets passivitet i tävlingssammanhang. Det har varit väldigt svårt att hitta formen. Jag tyckte ändå att tävlingarna jag sprang i slutet av juli pekade på en ganska god form. Där sprang jag som bäst till mig en sjundeplats på Blekinges 3-dagars trots att jag la bort lite tid på att snurra runt några kontroller.

Bästa placering fick jag på Havs-OL, dag två, där jag kammade hem en sjätteplats av 46 deltagare och 2:49 från segern.

Insatsen på de tävlingar där de som är bra faktiskt också är med är inte så roligt att titta på. Där är resultaten skrämmande dåliga och jag är långt ifrån mina egna topplaceringar. Bästa placering på en värdetävling blev 53:a av 98 startande, pinsamma 10:57 upp till segraren och med över fyra minuters bomtid på Världscuptest i Idre och medeldistansen från Nipfjällsparkeringen. 

Resultaten är ju bara vad som har hänt på en specifik dag med ett specifikt antal andra löpare på samma bana. Det som annars har präglat den här tävlingssäsongen är den långa väntan på att den ska börja och försöken att komma igång själv trots att tävlingssäsongen inte gjorde det. Det resulterade i ganska mycket fartpass i skog i form av OL-intervaller, som jag tror på till viss del. Främst för att man lär sig springa fort i skogen. En nackdel är att man springer över sin kapacitet och att man på grund av det tar ganska stora risker fysiskt. En annan nackdel är att orienteringstekniken inte riktigt får samma fokus eftersom det oftast blir löpning i grupp eller att det går så fort att man medvetet släpper orienteringen och chansar lite för mycket. 

Även om jag tror att årets höga andel OL-intervallpass har förbättrat min fart i skog så tror jag också att den ligger bakom att jag inte har kunnat löpträna sen Jukola. Här borde jag ha dragit i handbromsen så fort jag började känna en annorlunda känsla i hälen än den jag tidigare vant mig vid som ofarlig. Nu får jag ta några lärveckor där jag ger mig på annan träning i form av rehab och alternativträning - och den långa, långsamma vägen tillbaka till löpning och orientering igen. 

Race report: Napapiiri-Jukola, sträcka 1

I uppsnacket inför tävlingen med stort T med resten av laget så hörde jag mig själv säga att jag gärna tar förstasträckan. Det hade under några veckor känts som att jag levererade rätt bra på skogspass och tävlingar. Några dagar innan själva samtalet så fick jag dessutom kvitto på en rätt så habil insats under en stafetträning med Orion på natten. Kanske självinbillat. 

Jag ska väl villigt erkänna att jag redan här började ana orosmoln i horisonten. Hälen kändes värre och värre varje gång jag sprang ett pass som tangerade gränsen för tävling. Eftersom jag lyckades studsa tillbaka inom någon dag eller två så tänkte jag att det nog ändå skulle gå att genomföra Jukola, vilket det också gjorde.

Nåja, nu till själva tävlingen.

Efter att ha väntat i flera år efter att ha märkt ut Rovaniemi 2020 som primärt mål för Ärlas stafettsatsning så stod jag äntligen på startlinjen. Att få starta kändes också stort, eftersom Jukola ändå är Jukola. 

Starten gick i ett så fruktansvärt snabbt tempo att jag blev lite paff. Lyckades med nöd och näppe hålla mig på benen fram till startpunkten, men efter att ha stått i första ledet så tappade jag en hel del positioner. När vi väl var i skogen var det lättare att komma fram, så jag tror klungan lugnade sig lite. 

Jag tog en ganska passiv position och tänkte väl egentligen att det fanns en enda sak som jag verkligen ville passera och se själv och det var väg/kraftledningskorsningen som man passerade nästan halvvägs till K1. Fick den och la mig i ledet igen. Vägen upp till ettan var krokigare än jag tänkte och här får jag väl ändå säga att jag förtjänade att missa den med en minut eftersom jag hade så dålig koll på hälften av sträckan. Jag borde ha varit lite mer kylig och gått ifrån de ryggar jag hade för stunden och litat på att det skulle komma nya om jag bara hade vikt av åt det håll jag tänkte från början. 

Resan därifrån var god och gick i ett ganska beskedligt tempo. Jag kunde avancera då och då och det kändes som att många var nöjda med att lägga sig bakom mig bara för att jag hade GPS-väst.

På väg tillbaka från norra delen av banan så höll jag på att gå iväg på en gafflingsmiss men stannade precis utanför ringkanten för att jag tyckte det stämde galet på kartan, men fick inte riktigt ihop det. Blev helt förvånad över att jag plötsligt var först av alla i klungan och fick bita ihop ett par kontroller för att hålla ihop orienteringen. Efter ytterligare någon kontroll till så var vi tillbaka i ett större gäng igen, men det varade bara några kontroller innan gafflingarna delade på oss igen. 

Jag fick ligga och dra en del och tyvärr så kom det en bom på en minut bland kortkontrollerna. Ingen större förlust, för många var osäkra där, så jag kunde jaga in de löpare jag sett. 

Efter transport tillbaka till arenaområdet så började jag slappna av i orienteringen. Tyvärr var orienteringen inte över där. Efter en nervös kontrolltagning genom ett grönområde där jag tänkte att jag höll på att tappa det, men ändå fick den, så skulle jag bara pusta ut och ta nästa kontroll. Jag tänkte att det inte spelade någon roll vilken position jag låg på nu utan att det verkade som att jag hade tillräckligt med fart i benen för att springa om löpare på spurten så jag fogade mig in i ledet. Tyvärr var det ju rågafflat på slutet så jag följer med till fel gaffel och lägger bort två minuter på en liten höjd i ett grönområde. Jag känner på mig att jag är fel när jag går efter en beståndsgräns som jag bara ska passera, men jag agerar inte på det. 

Växlar som 79:a, 9:51 efter tät. Fanns väl tid att optimera orienteringen till att, åtminstone om man räknar bomtid, få ihop det till att vara mellan 5-6 min efter. Fysiskt låg jag definitivt på rött hela loppet och hade kanske delar av banan som kunde gått fortare om jag legat på rätt ryggar, men själv hade jag inte kunnat pressa mera. 

Den fysiska påfrestningen satte sig rejält på hälen, vilket inte var någon överraskning eftersom jag gick in med inställningen att det skulle bära eller brista och att ingenting efter Jukola skulle spela någon roll. Dagen efter så gick det knappt att gå eller sätta någon vikt på benet om det krävdes frånskjut. 

Skisser för sommaren

Jag gillar att återanvända titlar på blogginlägg och det här är en jag återkommer till. Det syftar så klart på Kentlåten med samma namn från albumet En plats i solen från 2010. Ett gravt underskattat album med bland annat nämnda låt, och favoriten Ensam lång väg hem som spår. Jag brukar lyssna på albumet från och till men det dyker främst upp i dessa tider där sommaren precis har börjat och alla förhoppningar, förväntningar och planer ligger framför en. Eftersom det också är studenttider nu så är albumet starkt förknippat med det år jag själv tog studenten och stod inför livets alla oanade möjligheter och krav. 

En liten nostalgitripp i all sin enkelhet, i inledningen av denna min sista sommar som 20+. 

Egentligen var det funderingar kring min träning som jag ansamlat under några veckors tid som föranledde detta inlägg. Det är framför allt min stagnation och att träningen inte tycks komma någonstans som jag funderar mycket på och har funderat mycket på senaste året. Vanligtvis brukar ju tävlingarna ge lite feedback på hur bra man är jämfört med konkurrensen, men den möjligheten har ju som bekant varit högst begränsad det senaste året. Däremot har jag under en tid kunnat jämföra mig med några löpare på OK Orions träningar, där vi oftast kör OL-intervaller. Efter att ha utvärderat träningarna så kan man lugnt säga att jag inte direkt rosar marknaden vad gäller att ligga i framkant eller ens hänga med på intervallerna. Först har jag trott att det beror på att terrängen här i Blekinge knappast gynnar mig då löpbarheten ibland är överdrivet begränsad. Det är säkert en del av sanningen men att säga att det är enda anledningen är att ljuga för mig själv. 

I och med det inställda tävlingsåret så har den del av min träning som bedrivs som högintensiv varit urdålig. Vanligtvis brukar tävlingsårets naturliga periodisering innebära att den högintensiva belastningen trappas upp under mars, april och maj, för att sedan sjunka undan lite under sommarmånaderna. Därefter kommer en liten puckel igen när fler tävlingar drar igång igen i augusti och september. Tillkommer gör också de veckor av formtoppning som också oftast innebär att träningsmängden dras ner till förmån för fler högintensiva pass. 

En av de utvärderingar jag måste göra efter ett år som motionär är att jag har övergivit den högintensiva träningen till förmån för den lågintensiva. Därtill måste jag också medge att passen trots att de har blivit lugnare inte har blivit längre. Mindre träningsmängd och lägre intensitet. Inte ett framgångsrecept. 

Det hade man ju kanske kunnat räkna ut med arslet. 

För att råda bot på detta så behöver jag först erkänna för mig själv att jag har tränat för dåligt. När tiden som man lägger på att "bara underhålla" blir längre och längre i väntan på att man kan få utdelning för sin investering i träningstid i form av tävlingsresultat så blir det som underhålls till slut bara en lönnfet pappakropp. Det är också oerhört bekvämt att bara nöja sig med att köra glidarpass i under en timme. Att masa sig ut på intervallpass flera gånger i veckan känns nästan extremt, trots att det inte var något snack om saken för bara ett par år sedan. 

Så en skiss för sommarens träning är helt klart på sin plats för att lyfta träningen. Jag har kommit fram till att jag nog behöver lägga en plan som funkar sen när jag ska börja jobba också. Något som helt klart kan komma att gynna träningen är att vi är två föräldrar som kommer vara ledig från midsommar och fram till början av augusti. Då borde träningspusslet kunna läggas lite lättare. 

Min plan så som den utformas i skrivande stund (jag highlightar de högintensiva passen):

Måndag: Styrka (alt. lätt löpning i samband med eller vid annat tillfälle under dagen)
Tisdag: OL-intervaller
Onsdag: Löpning/OL distans 90-120 min
Torsdag: fm. Intervaller (löpning), em. OL distans
Fredag: Styrka (alt. cykel, rullskidor, SUP, kajak)*
Lördag: Intervaller (backe)
Söndag: Löpning/OL distans 90-120 min

*nog för att jag måste skärpa till träningen, men någonstans måste man få in livsnjutningen

Med denna plan så borde jag få in tre pass som är högintensiva som jag kan variera mellan aeroba och anaeroba varianter. Eftersom klubbarna i distriktet oftast har träningar på tisdagar, torsdagar och söndagar så är det rätt så tacksamt att bara hänga med där. Det är såklart lätt att kasta runt programmet också om det erbjuds pass på karta eller med sällskap som inte följer programmet. 

Målet ska i alla fall vara att huvudsakligen prioritera de högintensiva passen och allra mest de som är tävlingsspecifika. När tävlingar väl börjar fylla upp helgerna igen så kan det bli mindre fokus på dem och mer fokus på OL-teknik. 

Mitten av maj (typ)

Mitten av maj har hunnit passera och sedan sist så har jag faktiskt hunnit med en hel del. Först och främst för bloggtemats skull kan väl Elitstafetten i Ärla nämnas. Jag sprang femte sträckan på söndagen den andra maj efter att tre sträckar på lördagen hade avverkats. Jag tog upp laget några placeringar från 21:a till 19:e plats men tappade lite mer på sträckan jämfört med de snabbare lagen, så förbättringsarbetet fortgår. Det var utan att överdriva sinnesjukt kul att springa stafett igen, även om det haglade och regnade i näst intill minusgrader innan jag skulle ut på min sträcka. Förhoppningsvis blir det mer stafetter framöver att se fram emot, även om Jukola är framflyttat till augusti. 

En hel del på hemmaplan har även hunnits med. Jag börjar se ljuset i slutet av tunneln gällande en evighetsrenovering av ett av sovrummen i huset. Det kan vi lämna därhän. Mycket tid spenderas annars i trädgården där jag för ett veritabelt krig mot ogräs. Det är en kamp som förtjänar ett eget blogginlägg. 

Kroppen står annars lite still, trots ett lyft i träningen och mer fokus på fartorientering i skog som fattades mig nästan hela förra året. Jag upplever att jag är väldigt seg och slö i skogen och känner mig till viss del hämmad av en ond ljumske och en tå på samma ben som trilskas. Jag försöker ta tag i det men motivationen till rehab är sådär när kompromisserna avlöser varandra för att träningen ska bli av. Då blir det kanske lite mer löpning än styrka och stretch, som jag tror är lösningen. Det har åtminstone blivit några pass på utegym i brist på vilja att betala för gymkort och i oklarheten om man ens får gå på gym utan att regionala smittskyddet anordnar en autodafé i ens ära om man råkar sätta sin fot på ett. Än så länge så funkar det att springa på den nivå jag bedriver träning men om jag skulle vilja växla upp till lite fler skogspass och lite längre sådan så behöver detta åtgärdas. Nu tror jag det passar bra i träningen med tre-fyra OL-pass i veckan varav 1-2 i tempo och resten av träningsveckan utfylld med diverse olika varianter av löpdistans, rullskidor/cykel och styrka/rörlighet. Försöker köra OL på tisdagar, torsdagar, lördagar och/eller söndagar, styrka på måndagar och distans med barnvagn på onsdagar. Fredag en liten vilodag med alternativträning. 

Jag försöker åtminstone bli lite stark och snabb igen. Hård har jag slutat vara sen länge. 

Race report: Swedish League #2 och Ultralång-SM

 Det var inte utan anspänning som jag tog mig ut på arenan utanför Västervik på söndagen. Eller arena och arena. Parkeringsplatsen. Efter en kort uppvärmning så gick en något förvirrad start med omärkta kartor och i princip självgallring. Det var lite löploppskänsla om det hela. 

Här finns rutten på Livelox

K1-K5
Farten som sätts i början är inte omänsklig och jag går med och håller position i ledet. Kontrollerna tas och jag håller lite koll på kartan och går ibland ut i något eget stråk. Tanken att spara energi går igenom huvudet på mig hela tiden och jag letar efter partier som är mer lättlöpta där man kan gå ur ledet men fortfarande behålla placeringar. Jag pendlar här mellan placeringarna 55-57 men har kontakt med ett tjugotal löpare framför. Till K5 är det en väglöpningssträcka där jag nog hade chansen att täppa igen en liten lucka som bildas när fältet dras ut. Jag väljer dock att hålla mig i ett eget tempo som är ganska frikopplat från vad alla andra gör. Här drar klungan ifrån och jag har bara kontakt med en framförvarande löpare när vi går in från vägen i skogen. 

K6-10
Här börjar jag orientera själv eftersom det inte finns några direkta alternativ. Jag har en grupp bakom mig på väg till K8 och i början av K9 men jag väljer fortsatt att bara gå själv och inte bry mig om de andra. Vi stämplar ändå samtidigt vid K9 men vid K10 så stannar jag länge för att läsa in långsträckan till K11 på cirka 5 km. 

K11-K14
På långsträckan väljer jag ett vänsteralternativ som inte alls var speciellt fördelaktigt jämfört med att gå nära strecket. Jag löper hela sträckan själv och tänker i början att det är dags för en liten tempoökning för att om möjligt komma ikapp framförvarande grupp på fyra löpare som jag sett innan. Jag verkställer dock inte sträckan som jag har tänkt och blir osäker på väg till min första hållpunkt som är vändplatsen som är sydost om K1. Jag kommer in senare på vägen och tar sträckan som jag har tänkt därifrån men den tänkta tempoökningen blir inte av. Här blir loppet mer i stil med ett långt distanspass där jag släpper tävlingen och alla andra deltagare utan bara fokuserar på banan. En löpare kommer ikapp mig som jag hänger med till K15, men det är den sista person jag ser på hela banan. 

K15-M
Nu börjar loppet kännas i benen och det börjar bli tungt att springa i skogen. Jag söker därför de lättlöpta stråken på sträckorna trots att det på en normal långdistans inte hade funnit så många incitament att gå från strecket i den här typen av terräng. Det är förvisso kuperat ibland, men lättlöpt, och man kan utnyttja höjdpartierna bra om man bara undviker de mest branta ställena. Men benen styr mycket mer än huvudet och det blir en hel del konstiga vägval som tas som dessutom inte verktställs enligt plan när jag upptäcker ett mer flackt och lättlöpt stråk runt en höjd exempelvis. Det är exempelvis tydligt på de långsträckor som är kvar att jag släpper orientering för att kroppen ska hitta lättaste vägen fram, vilket i samtliga fall måste anses vara en riktigt dum strategi. Mot slutet av banan så är det några korta sträckor där jag råkar komma ihop med en damlöpare. Det blir en fartökning för att hålla henne bakom mig till mål och jag skäms lite för att säga att det inte var med någon större svårighet som jag också kunde öka farten på slutet.

Summering: Jag är nöjd med att äntligen ha genomfört en ultralång som senior. Rent prestationsmässigt så kändes kroppen hela tiden som att den skulle klara uppgiften och jag hade inga mentala svackor under loppet; inte heller någon energibrist då jag hade gel med och tog sportdryck och vatten på alla stationer jag passerade. Det som jag ångrar är att jag hade strategin att det bara var jag mot banan och att jag inte tog någon notis om de andra löparna. Jag tror att jag hade kunnat rida mer på vågen och hänga med klungan längre och på så sätt ha kortade löptid och bättre placering än 60 av 62 som genomförde loppet om jag bara hade varit inställd på det. Måhända att jag hade varit tröttare, men det hade ju kanske varit mer på sin plats att ha sina snabbaste sträckor under första halvan av banan än de fyra sista kontrollerna. Inför nästa ultralång-SM så får jag låna in Verner von Heidenstams bevingade ord: 

            Det är stoltare våga sitt tärningskast

            än att tyna med slocknande låge.

            Det är skönare lyss till en sträng som brast

            än att aldrig spänna en båge.

Race report: Swedish League #1

Så var då helgen passerad där det med snabba ryck blev klart att jag skulle få springa. Det var några dagar där jag räknade lite rankingpoäng och kollade anmälningslistan och ungefär en vecka innan stod det klart att jag skulle få delta både på medeldistansen och ultralången. Nedan följer en race report av Swedish League #1:

Jag fick som ganska väntat packa ner mig tidigt på morgonen själv i bil eftersom dottern fyllde ett dagen innan med kalas och fika. Framme på tävlingsplatsen så stannade jag kvar i bilen och laddade de sista 45 minuterna innan starten gick. Så än så länge så var tävlingen ganska lik en vanligt tisdagsträning med förhållningssättet att man ska vara på plats så sent som möjligt och dra så tidigt som man kan. 

Efter någon halvtimmes uppvärmning så gick starten 10.15. Jag tyckte ändå det var förhållandevis lätt att tända till och få igång tävlingsnerverna. Det är inte alltid det lyckas, eftersom jag ofta känner mig som en turist i elitsammanhang och inte har så mycket med toppresultaten att göra. Denna dag såg jag däremot fram emot att kasta mig ut i terrängen. 

Tävlingsrutten på Livelox

K1-K3:

Det tar ett tag att komma in i kartan och översätta terrängen till kartbild och vice versa. Oklart om det beror på ovanan med tävlingssituationen eller om det är kartan som har dribblats för länge i någon kartkommitté någonstans. Det blir i alla fall lite osäkert stråk till K1 och lite osäker kontrolltagning av K2 och K3. Blir helt ställd av punkthöjdernas storlek. Inte Färskesjöklass på dem direkt. 

K4-K7:

Kontrollerna sitter där de ska, men kroppen vaknar inte till liv. Det blir aldrig riktigt något tillfälle att växla upp farten och det känns inte riktigt som att det finns så mycket mer fart i kroppen heller. 

K8-K11:

En liten bom på ca 15-20 sekunder på K8 efter att ha gått igenom ett tätare område på ett lite ogenomtänkt och riktningslöst sätt. Förvånas av hur otydlig stenen som sista säkra i ringkanten är på väg till K10. Till K11 så tar jag väldigt snabbt beslutet att springa väg runt och försöka få upp farten lite. Hittills har jag känt mig otroligt seg i den knixiga och kuperade terrängen. Exekveringen blir inte riktigt som tänkt då kraften i benen är borta. Det går så klart lite fortare, men det blir ingen markant fartökning och förändring i attack på resten av loppet heller. 

K12-K15

Får kontrollerna men tar så här i efterhand ett felbeslut genom att köra söder om bergsknallen på väg till K13. Helt klart snabbare att gå norr om den närmare strecket.Lite mer velighet och seghet bidrar till att det går rätt sakta här. Är ikappsprungen två minuter av startande efter mig vid K15. 

K16-K19

Försöker hänga på när jag blir ikappsprungen och går med två kontroller. Till K18 så blir det för tungt för mig, möjligen att vi också splittras i några microvägval. Jag får i alla fall kontrollen bra och är sedan före i mål.

K20-Mål

Till K20 springer jag ner på åkern istället för att gå mer rakt. Vet fortfarande inte om det är bra eller dåligt. Det är min bästa sträckplacering på hela banan men är ändå 25 sekunder efter i löptid på sträckan. Avslutar banan med i princip samma tempo som jag inledde den i. Tyvärr inte så snabbt och hela loppet kändes väldigt tungt. 

Placeringen på loppet blev 64 av 77 som tog sig i mål. Inte direkt någonting som jag lägger någon vikt vid annat än att det är lite trist att lägga ner så mycket tid på orientering och få ut så blygsamma resultat. Det var däremot inte så att jag på något sätt pressade ihjäl mig på banan, utan låg i ett tempo som motsvarar det jag har haft på de senaste tempoträningarna i Blekinge eftersom jag mer siktade på ultralången. Jämfört med 2019 (närmaste normala säsong) då jag inte ens fick springa huvudklass annat än på en långdistans så är det väl en mindre förbättring från det årets toppnotering med en 67:e placering. Historiskt har jag dock bärgat en 32:a plats på en medeldistans i elitklass, vilket är ett resultat där jag tycker att jag gör mig själv lite mer rättvisa. Vi får se om det kommer några fler tävlingar i år att slipa meritlistan på.

Kvartalsrapport

Det är dags att titta tillbaka lite på hur den senaste tiden har spenderats och därigenom bör det ju också framgå hur den närmaste tiden kan komma att utvecklas.

Först och främst så kan man säga att det börjar knaka lite i psykfogarna. Jag har börjat släppa lite på rutinerna. Egentligen av ren leda. Det är tradigt att veckorna ser likadana ut månad efter månad och att det inte finns någon tillstymmelse till ljusning. Framför allt så är allt utom att handla mat och att träna på egen hand satt på paus. Jag har däremot genom viss gemensam träning kommit fram till att jag är ganska dålig på att orientera och att springa i skog. 

Träningen fram tills nu har ju kännts bra. Tyvärr har andelen orientering i träningsdagboken stått för en alldeles för liten del. Det har uppdagats på några fartträningar härom veckan. Inte så konstigt kanske, då jag oftast får en ansenlig träningseffekt av att springa många tävlingar vanligtvis. När de egna passen mest bedrivs i lågintensivt lufstempo så spelar ett till två pass OL i veckan ganska liten roll för att utvecklas. Tyvärr, för jag såg tidigare fram emot deltagande på ultralång-SM. Nu bävar jag lite för att jag ska klara av det, givet att jag ens får springa med min något blygsamma ranking. 

Livet i övrigt står också i stiltje. Det börjar bli svårare att motivera sig att gå ut med barnet, trots att våren är i antågande. Renoveringar i hemmet står också på paus för att jag börjar tycka att det är så ohemult tråkigt. Tankarna om att bo i en nybyggd bostadsrättslägenhet börjar kännas allt mer lockande.

Samtidigt som jag kände mig mycket mer dyster och isolerad förra veckan än denna, så tvivlar jag på att det kommer vända särskilt snart då livet i allmänhet verkar se likadant ut under kommande kvartal. SL/SM-helgen nästa helg blir ett välkommet avbrott i en annars ganska långtråkig tillvaro, men jag tvivlar på att det kommer bli någon större förändring efter den helgen. 

Man får vara försiktig

Plötsligt sitter man där i bilen på väg till Ullared och tänker att det är ett rimligt nöje att köpa trädgårdstomtar för semesterersättningen - och att livet är bra härlig bara man får två veckor på Böda Sand. 

Tillvaron börjar gå tillbaka till förra årets känsla av att det måste komma något slags normaltillstånd snart. Sen sist så har hela mars arrangörer dukat under för tävlingsförbudet och april hänger på gärdesgården. Stockholm cementerar bilden av sig självt som ett jävla skitställe. Själv har renoveringsfrossan satt igång och gjort att lite för mycket vaken tid ägnas åt att tänka på gipsskivor, spackel, måleri, tapet och golvläggning.

Allt det här tar ju lite från träningsmotivationen. Sedan förra inlägget har jag haft en mer modest träningsvecka med strax över sju timmar för att få lite återhämtning med planen att trappa upp igen den här veckan. Hittills går det dåligt. Det känns lite hopplöst när tävlingsarrangemang bara flyttas längre och längre fram i kalendern. Svårt att se om SM ens blir av, eller om motionärer som jag själv ens får delta. 

Jag försöker ta en vecka i taget, vilket i nuläget innebär att tillbringa dagarna med barnet och titta på Böda Camping och Ullared på tv. Och jag måste ändå tillstå att om orienteringen inte hade räddat mig från spriten så hade jag nog varit i riskzonen för att själv stå där och visa upp en respektabel kula. Därför ska jag väl försöka rycka upp mig nu fram mot helgen så att jag inte bara släpper det som jag gjorde förra året.