Journalinlägg

 Idag tänkte jag gräva upp mig själv ur den grop jag grävt ner mig i. 

Det är inte en djup grov. Men en grop likaväl.

Det är tre veckor av ifrågasättande, skuldkänslor, rädsla, ångest och allmän livsleda. Och det är dags att göra sig av med det. 

Jag har en passion som är min egen i livet. Egentligen vet jag inte om det är passion man ska kalla någonting som man stundtals avskyr att göra, men som man vet är bra för en. Ska vi kalla det drivkraft istället? Vi gör det. 

Jag har en drivkraft som är min egen i livet. Och det är träning. Just den drivkraften har varit bortblåst i tre veckor. Istället har jag intalat mig att jag ska fokusera på annat. Bli lite bättre på jobbet. Ta lite mer hand om min familj. Vara lite mer duktig. Närvarande. Nåbar. Empatisk. 

Bara det att det inte går. Självhatet spiller över på allt annat; som lite för mycket diskmedel i vasken. 

Jag hade tänkt att jag under en vecka bara skulle träna "om jag hade lust". Sen började frågan som grundmurar allt att luckra upp det porösa fundament som är min motivation: Varför?

Och just nu har jag inte ett bra svar på det annat än att jag behöver det för att kunna bli mig själv igen. Det kanske är det som gör mig till en bättre och mer omhändertagande familjemedlem. Det kanske är så som jag visar mig duktig. Närvarande. Nåbar. Empatisk. 

Det kanske inte är de snabbare tiderna, de bättre placeringarna och de tuffare utmaningarna som är mitt varför längre; och det har tagit mig ett par år att inse det.

Imorgon ska jag ta tag i mig själv igen och börja bygga på någonting bättre, starkare och mer stabilt. Det kan behövas framöver. 

2022 - Skisser för året

För att citera vår statschef: "Nu vänder vi blad!"

2022 började fint med ett backdistanspass i godan ro på Ivö, denna pärla i Skåne. På passet i den avklädda bokskogen hade jag tid att fundera över året som komma skall. Vad ska det bli av det egentligen? Finns det någon målsättning? Vad vill jag egentligen?

Så som jag alltid har reflekterat och lagt upp året så har träning och tävling varit det som fått styra mest. Det är helt enkelt det jag är mest intresserad av att lägga ner min lediga tid på. Det finns många krav och förpliktelser som ska uppfyllas och träningen är den ventil som får vardagen att fungera, trots att det vid vissa tillfällen också är påfrestande. Det är också i hög utsträckning jag själv som styr riktningen och det finns en frihet involverad i träningen på ett helt annat sätt än med jobbet och familjen, vilka för med sig en helt annan grad av medbestämmande för att inte säga brist på inflytande. 

För det första så kommer jag representera en ny klubb när jag tävlar. Jag byter från Ärla IF till OK Orion. Det är vad det är. Jag bor så pass långt ifrån Ärla och har inte längre den tid och kraft som jag tidigare har haft när det gäller att transportera mig långt för att göra sånt som man lika gärna kan göra hemma. Att springa för en klubb i närheten av där jag bor löser förhoppningsvis en del av logistiken. 

En sak jag vill förbättra i år är träningsmängden. Jag ska inte komma med ursäkter, men det finns förklaringar till att jag de senaste två åren har fått kämpa med att komma upp i en träningsmängd som jag anser är godkänd. Familjebildning kan ju vara givande på andra plan, men för staplarna i träningsdagboken är det förödande om man inte tittar på stapeln över antalet sjukdagar. För att komma till bukt med detta har jag beslutat mig för att inte ha några specifika mål i träningstid eller löpsträcka. Det finns en skamgräns, men det är väl att anse som en hygienfaktor att kunna upprätthålla ett snitt med en timmes träning/dag vilket skulle landa på 365 timmar om året. Jag har ju tidigare stuckit fram hakan och sagt att jag ska komma upp i över 400 eller helst 440 timmar för att tangera tidigare års träning. Men så som livet ser ut nu så börjar jag inse att det är svårt att uppnå om jag ska balansera på rätt sida av mina egna moraliska gränser. En timme om dagen i snitt borde dock vara uppnåeligt. 

Istället tänkte jag ha ett nytt mål. Det är ett mål som jag kände direkt att jag kan förbinda mig till och som jag kan leverera på. Det är sporrande men samtidigt en utmaning. Det är inte ett resultatmål. Inte heller är det ett mål att kunna deltaga på en viss tävling eller något annat som kan röjas av okontrollerbara omständigheter. Det är någonting som jag kan ta mig an i min takt, på mitt sätt och över hela året. 

Målet är att jag ska slå rekord över antal orienteringspass över hela året. 

Jag har fört träningsdagbok sedan 2006 med undantag av andra halvan av 2010 och hela 2011. Sedan 2012 har jag registrerat min träning på Attackpoint och innan dess i Excelark. Excelfilerna har jag inte tillgång till i skrivande stund, men eftersom jag har haft progression i träningen så har jag på känn att träningsdagboken från 2012 och framåt är mest aktuell att jämföra med. Där är 2016 mitt bästa träningsår sett till total träningstid, träningstid i hög intensitet, träningstid i orientering och antal orienteringskilometer, samt antal orienteringspass med 161 stycken under hela året. 

Målet i år är alltså att samla in minst 162 orienteringspass. Det är ändå mer än 13 OL-pass i månaden och bör de flesta veckor landa på mer än tre OL-pass i veckan. I snitt. Oftast brukar ju några veckor vara helt rena från skogslöpning till förmån för annat, speciellt under vintern. Tur då att jag numer bor i södra Sverige och kan räkna med lite färre snödagar, även om vi fick vår beskärda del av vinter i december. 

Jag vet ärligt talat inte om 162 är ett för lågt satt mål eller om det är att sikta högt. En vanlig vecka nu under vintern så finns det oftast möjlighet till två OL-pass, plus någon till i form av Månadens bana eller liknande, så utbudet är nog inga problem på sikt. Det blir nog ändå till att lägga några egna träningar för att komma upp i lite fler alternativ på de kartor som ligger närmast. 

Varför detta mål då? Jo, jag vill hålla träningen enkel. Och det allra enklaste sättet att bli bra på någonting är att träna på det. Ska man bli bra på orientering så ska man ju träna orientering. It makes sense. Dessutom slipper jag tänka på att komma upp i en viss tid och känna stressen över att "bara" ha tränat sex timmar flera veckor i rad. Har jag tränat sex timmar i form av fem OL-pass så är ju det bra! Sen tror jag fortfarande på grundstenarna i all konditionsträning: kontinuitet, periodisering, variation och återhämtning. Jag kommer alltså inte hänge hela mitt liv till enbart orientering. 

Tvärtom har jag mycket jag vill uppnå i år som inte har med orientering att göra. Men det får bli ett annat inlägg.

Året som gått

Så var det återigen dags för en stunds reflektion. Det är inte lätt att mana fram någonting vettigt att säga på den korta tid som jag ändå hittar till att fundera och skriva ner det jag tänker på. Räddningen är väl att jag funderar ganska mycket på var jag befinner mig just nu, hur jag kom hit och hur framtiden skall bli. Jag är väl på det sättet en orolig själ som griper efter de halmstrån av kontroll som övertänkande kan tänkas bidra med. Först en titt på årets olika faser. 

Jag började året som föräldraledig. Det bidrog till en inte oansenlig mängd tid med barn. Barn i det stadium som jag var föräldraledig i är inte helt stimulerande. En lärdom jag drog av att vara föräldraledig mellan januari och augusti (inklusive sommarlov) är att jag nog helst inte kommer göra det på heltid igen. Men vem vet? Jag skriver ner det här i alla fall så får jag väl käka upp min hatt om jag ändrar mig. 

Jag tror att årets första halva också blev lite av ett anti-klimax eftersom pandemin och restriktioner fortsatte sätta käppar i hjulet för en normal orienteringssäsong. För min del innebär det att eftersom jag lagt så många livsbejakande intressen i samma korg, så känns det som att hela livet ställs in. Det blev förvisso några tävlingar på våren, och jag kunde ändå genomföra det jag hade tagit ut som mål för året, nämligen Ultralång-SM. Tyvärr blev 10Mila inte av, och Jukola flyttades till augusti. 

Sommaren kändes ändå som en ljusning på många plan. Det lättade lite med restriktioner och kroppen svarade bättre på träning, så det blev flera bra träningsveckor. Höjdpunkten var veckan i Idre, som jag insåg först när jag var på plats att jag har saknat väldigt mycket. Jag hoppas att det blir en vecka i Idre sommaren 2022. 

Det som la en blöt filt över tillvaron i år var att jag fick tacklas med ännu en omgång av hälont. Det var definitivt i anslutning till träning så det började väl som en överansträngning som jag hade kunnat tackla med lite mer vila men eftersom det kom mitt smack i att det började hända lite roliga grejer igen på OL-fronten så var jag lite dum och körde på fram till Jukola. 

Därefter fick jag några månader med rehab i samband med att jag började jobba igen till höstterminen. Det innebar även att inledningen på en ny fas i livet: förskolefasen. Den här hösten slår med andra ord självklart rekord i antal sjukdagar för egen del och för barnets del. 

På grund av rehab, sjukdom och förlängd pandemi så räknar jag in 326 träningstimmar under året. Inte ett bottenrekord, men nere på den näst lägsta mängdnivån historiskt och bara 11 timmar över 2020 års bottennotering, vilket är klart under godkäntnivån på 365 timmar. Trots det ett år i topp tre sett till antal löpta kilometer på 2458 inklusive både orientering och löpning. Rätt så stabilt ändå med tanke på att halva augusti fram till november var rehabveckor. 

Timmarna på detta år håller på att rinna iväg. Det nya året står för dörren och med det så hoppas jag att kommande år kommer innehålla mer av det jag tycker om att göra och mindre av det jag inte tycker om att göra. 

Det får bli de avslutande orden på detta inlägg, vilka jag kanske kan återkomma till i början av 2022. Gott nytt år!

Achilles tendinopathy part 2

A couple of years ago, I wrote down my experience concerning my long-lasting achilles tendon injury. The purpose was for me to put my thoughts down in a place where I could review them later on and see how I experienced the problem first-hand and not just what I remembered experiencing, which tends to be over-exagerrated in the end if you want a good story out of your misery. I posted those thoughts here in July 2015.

I haven't kept a journal over my injuries per say, other than my training log. Such as it is, the analyses aren't that deep when it comes to the entries concerning my achilles tendon. If it works, it works, and when it doesn't, a rest day usually sorts it out. Until that doesn't work either. 

In hindsight, I feel like I've been very naive when it comes to my rehabilitation. There is comedy in the fact that I thought two weeks were a reasonable period to rest and rehab an achilles tendon. I kid you not...

Honestly, I should have seen reason and sought more guidance in rehabilitating my injury. I should have nagged properly to meet expertise on running injuries and dealing with over-eager athletes. My experience, however, is that most physiotherapists have very little knowledge about athlete's injuries, especially if you meet a generic representative in the field working in Swedish health care. Once, when I wanted to discuss aqua-jogging as a relevant alternative training form to running, the physio I met at the time thought that it wasn't a good idea to run in a kids pool... The poor fool had no idea about aqua belts or aqua vests. I didn't see that physio again, but I feel like there are a lot of them around, whose only concept of dealing with an injury caused by running - is simply not to run.

So, without further ado, here are my recent experiences with setbacks in my running caused by my inability to treat my achilles tendons correctly over the last few years. The lesson being, if you're reading this and dealing with your own issues, to listen to your physio and rehab your tendons properly!

In the fall of 2015, I started running again on my way back from injury. I had stopped running in May to rest my achilles yet again. Here's a fun fact: did you know that you can have two types of achilles tendinopathy? Midportion and insertional. Most people get the midportion variety which is pain located a few centimeters above the heel. In my case, that was the first injury I failed to rehab properly. It is the easiest one to deal with, so if you have midportion achilles tendinopathy, be glad that at least it isn't insertional, which is the variety I am dealing with now, due to being a fucking idiot. I started feeling pain on the back of the heel, instead of over it and I did what I had done in my previous dealings with my achilles tendon: rest from running and eccentric heel raises. It allowed me to start running again, and I stopped doing the rehab exercises, because I'm a moron, and ran on. 

In 2016 and 2017, I enjoyed a few years of being able to run quite much and quite well. There was pain, for sure, but never when I ran. I usually got quite sore in the mornings and after being still for a while. After days of hard running, I usually had more pain, but the rest of the body also needed to rest on those days. 

Coming in to 2018, however, the problems spiked again. I got sore, not only in my left heel, which is were I originally had problems, but also in my right heel. Much like in the previous years, I didn't deal with the problem right away, but waited until after an important race, prolonging my pain and the rehab period for sure. 

I stopped running in May, yet again, but ran sporadically to "test" and stress the heels somewhat. It felt OK, and I met a physio because I felt like I needed some guidance. The physio wanted me to stay off running for four to five weeks, which I did. The lesson from that time was that I got bored and the road back to running when I eventually got better was longer and slower than it needed to be. 

The best experience I've had in talking to doctors or physios concerning my heel pain is a doctor I met who actually wanted to look at an X-ray of my heel and not just touch it and squeeze it or see if I could do a heel raise. After establishing that my achilles tendon didn't have a tear anywhere, and that the heel bone was intact, this bit of knowledge was passed on to me: "it is just pain. It's not dangerous to run with pain. The tendon will not tear, so it's just a matter of how much pain you can handle."

Some might think that this was bad advice, but this is actually the best piece of wisdom I have come across when it comes to chronic heel pain. There are a lot of things I should have done early on to avoid this injury to be prevalent. I didn't. Now, all I can do is deal with the fact that surgery, as a last resort, wouldn't even be a guarantee to get rid of the pain. Just a guarantee of weakening the tendon and the insertion, which increases the risk of tears or even ruptures in the future. 

So I ran on. I started slow, and increased with minor steps. Pain was there, but I never ran so that the pain got worse. I had a few weeks of devoting some time to eccentric heel raises and heavy, slow strength training, but after a few weeks, that type of training ebbed away. 

Cut to 2021. In June, I ran an intense orienteering interval session after a week of hard running and a distance training with zero drop-shoes. The day after, the back of my left heel was seriously sore. I didn't rest though, because there was a training session on a map that I didn't want to pass on. Then I wanted to attend a training weekend in Ärla. Then I wanted to run the World Cup test races and have a training week in Idre. And then I wanted to run this and then that, and when it actually came to the most important competition of the year, the Jukola relay, my left heel was so sore that I needed to avoid wearing shoes. 

I managed to run the Jukola relay, and after that I didn't run for three weeks because I had ignored the pain for too long. Pain that got worse after each training session. Now, I'm trying to be more systematic in my progress to come back to running. I don't believe in staying off running for too long, simply because you need to load the tendon so that it doesn't get weaker. And what better way to load it than running? I keep it short, not more than 5K, and I only run every other day because I also do a lot of strength training at the moment, focusing on the calf area. One big change from earlier is that I do them flat on the floor and not in stairs, to avoid a sharp angle for the heel. I believe that this time, my injury has come from the bursa getting too much pressure, so I want to allow some relief in that area for a while. 

I don't know why, but for some reason I wanted to write this blog post in English. I feel like there are more people who understand this problem in English speaking areas. When I have searched for other athletes' experiences it has been easier to find in English. If you have similar problems, or maybe even some input that I haven't thought about, feel free to comment. 

Balladen om en (döds)sjuk man

När man nu trampar igenom ett träsk av muterade förskolevirus vareviga dag så var det väl bara en tidsfråga innan mitt bepansrade immunförsvar skulle duka under och ge vika för den anstormning av ohälsa som vårdnaden av ett blöjbarn innebär. Det är ju ödets ironi att jag, som har klarat mig oförkylt genom en jävla pandemi, ska drabbas just när man i handling (inte i ord) har blåst faran över. 

Det var bara att acceptera faktum och kasta in handduken några dagar. Nu har däremot några dagar blivit till en vecka. Feber och nedsatt lungfunktion har bytts ut till en hostigare och slemmigare tillvaro. Det börjar ge med sig. Förhoppningsvis. I en inte alltför avlägsen framtid ser jag mig själv röra mig fritt över nejderna, avnjutandes höstens ankomst till Sveriges trädgård.

Nej, just fan. Jag ska ju rehabilitera en häl. Dansen över nejden får vänta. Jag får stillsamt, rytmiskt och apatiskt köra mina tåhävningar i ensamhet. Jag får trösta mig med att trötta ut kroppen på familjens nyaste träningstillbehör: en RowErg. 

Det finns trots allt en ljusglimt med att vara sjuk. Tempot dras ner, tidsfördriven blir fler och ansvaret över vissa logistiska behov (hämta, lämna, lämna, hämta) övertas av annan. I utbyte får man ge sin hälsa, sin rörelsefrihet och sin sovplats. Hostande förälder förpassas nämligen till eget sovrum tills man kan bete sig (inte hosta). 

Man får väl tillstå att ett överslag över för- och nackdelar lämnar slutsatsen att det kostar lite mer att vara sjuk än vad man får i gengäld. Så jag tar gärna och lämnar över det här till någon annan nu. Tack. Ingen? Nehe, skit i det då. 

Säsongsstängning 2021

Även om det fortfarande är en i högsta grad levande tävlingssäsong blir det redan här för min del dags att stänga den för året. Anledningen: hälrehab. 

Mina långdragna problem med hälsenor som jag de senare åren har hanterat samtidigt som jag har kunnat bedriva den träning jag vill, har under detta år tagit sig andra uttryck. Detta kan ett annat inlägg få behandla. 

Det innebär kort och gott att jag inte ser framför mig att jag ska kunna köra några fler tävlingar, om det inte är så att det går några väldigt sent på året, i november eller december, vilket det sällan gör. Tråkigt såklart, nu när det inte längre finns några restriktioner för motionslopp, även om den motionsform jag tävlar i sällan har några tävlingar där deltagarantalet är över 900 samtidigt i start-/målområde. 

Det blev en blygsam tävlingssäsong. 10 individuella lopp, varav fyra av dem var SL/SM/WRE-tävlingar. Dessutom sprang jag Elitstafetten i maj och Jukola i augusti. Att jämföra med cirka 60+ tävlingar under 2019. 

Eftersom det var förbjudet enligt staten fram till juli att springa snabbt i skog och sen få sitt namn utskrivet i en resultatlista om det var andra som tänkte göra samma sak så blev det så klart inte så mycket tävlande innan restriktionerna släppte lite. Sju av de individuella tävlingarna sprang jag mellan månadsskiftet juni/juli till månadsskiftet juli/augusti.

Tävlingarna präglades ganska mycket av de senaste årets passivitet i tävlingssammanhang. Det har varit väldigt svårt att hitta formen. Jag tyckte ändå att tävlingarna jag sprang i slutet av juli pekade på en ganska god form. Där sprang jag som bäst till mig en sjundeplats på Blekinges 3-dagars trots att jag la bort lite tid på att snurra runt några kontroller.

Bästa placering fick jag på Havs-OL, dag två, där jag kammade hem en sjätteplats av 46 deltagare och 2:49 från segern.

Insatsen på de tävlingar där de som är bra faktiskt också är med är inte så roligt att titta på. Där är resultaten skrämmande dåliga och jag är långt ifrån mina egna topplaceringar. Bästa placering på en värdetävling blev 53:a av 98 startande, pinsamma 10:57 upp till segraren och med över fyra minuters bomtid på Världscuptest i Idre och medeldistansen från Nipfjällsparkeringen. 

Resultaten är ju bara vad som har hänt på en specifik dag med ett specifikt antal andra löpare på samma bana. Det som annars har präglat den här tävlingssäsongen är den långa väntan på att den ska börja och försöken att komma igång själv trots att tävlingssäsongen inte gjorde det. Det resulterade i ganska mycket fartpass i skog i form av OL-intervaller, som jag tror på till viss del. Främst för att man lär sig springa fort i skogen. En nackdel är att man springer över sin kapacitet och att man på grund av det tar ganska stora risker fysiskt. En annan nackdel är att orienteringstekniken inte riktigt får samma fokus eftersom det oftast blir löpning i grupp eller att det går så fort att man medvetet släpper orienteringen och chansar lite för mycket. 

Även om jag tror att årets höga andel OL-intervallpass har förbättrat min fart i skog så tror jag också att den ligger bakom att jag inte har kunnat löpträna sen Jukola. Här borde jag ha dragit i handbromsen så fort jag började känna en annorlunda känsla i hälen än den jag tidigare vant mig vid som ofarlig. Nu får jag ta några lärveckor där jag ger mig på annan träning i form av rehab och alternativträning - och den långa, långsamma vägen tillbaka till löpning och orientering igen. 

Race report: Napapiiri-Jukola, sträcka 1

I uppsnacket inför tävlingen med stort T med resten av laget så hörde jag mig själv säga att jag gärna tar förstasträckan. Det hade under några veckor känts som att jag levererade rätt bra på skogspass och tävlingar. Några dagar innan själva samtalet så fick jag dessutom kvitto på en rätt så habil insats under en stafetträning med Orion på natten. Kanske självinbillat. 

Jag ska väl villigt erkänna att jag redan här började ana orosmoln i horisonten. Hälen kändes värre och värre varje gång jag sprang ett pass som tangerade gränsen för tävling. Eftersom jag lyckades studsa tillbaka inom någon dag eller två så tänkte jag att det nog ändå skulle gå att genomföra Jukola, vilket det också gjorde.

Nåja, nu till själva tävlingen.

Efter att ha väntat i flera år efter att ha märkt ut Rovaniemi 2020 som primärt mål för Ärlas stafettsatsning så stod jag äntligen på startlinjen. Att få starta kändes också stort, eftersom Jukola ändå är Jukola. 

Starten gick i ett så fruktansvärt snabbt tempo att jag blev lite paff. Lyckades med nöd och näppe hålla mig på benen fram till startpunkten, men efter att ha stått i första ledet så tappade jag en hel del positioner. När vi väl var i skogen var det lättare att komma fram, så jag tror klungan lugnade sig lite. 

Jag tog en ganska passiv position och tänkte väl egentligen att det fanns en enda sak som jag verkligen ville passera och se själv och det var väg/kraftledningskorsningen som man passerade nästan halvvägs till K1. Fick den och la mig i ledet igen. Vägen upp till ettan var krokigare än jag tänkte och här får jag väl ändå säga att jag förtjänade att missa den med en minut eftersom jag hade så dålig koll på hälften av sträckan. Jag borde ha varit lite mer kylig och gått ifrån de ryggar jag hade för stunden och litat på att det skulle komma nya om jag bara hade vikt av åt det håll jag tänkte från början. 

Resan därifrån var god och gick i ett ganska beskedligt tempo. Jag kunde avancera då och då och det kändes som att många var nöjda med att lägga sig bakom mig bara för att jag hade GPS-väst.

På väg tillbaka från norra delen av banan så höll jag på att gå iväg på en gafflingsmiss men stannade precis utanför ringkanten för att jag tyckte det stämde galet på kartan, men fick inte riktigt ihop det. Blev helt förvånad över att jag plötsligt var först av alla i klungan och fick bita ihop ett par kontroller för att hålla ihop orienteringen. Efter ytterligare någon kontroll till så var vi tillbaka i ett större gäng igen, men det varade bara några kontroller innan gafflingarna delade på oss igen. 

Jag fick ligga och dra en del och tyvärr så kom det en bom på en minut bland kortkontrollerna. Ingen större förlust, för många var osäkra där, så jag kunde jaga in de löpare jag sett. 

Efter transport tillbaka till arenaområdet så började jag slappna av i orienteringen. Tyvärr var orienteringen inte över där. Efter en nervös kontrolltagning genom ett grönområde där jag tänkte att jag höll på att tappa det, men ändå fick den, så skulle jag bara pusta ut och ta nästa kontroll. Jag tänkte att det inte spelade någon roll vilken position jag låg på nu utan att det verkade som att jag hade tillräckligt med fart i benen för att springa om löpare på spurten så jag fogade mig in i ledet. Tyvärr var det ju rågafflat på slutet så jag följer med till fel gaffel och lägger bort två minuter på en liten höjd i ett grönområde. Jag känner på mig att jag är fel när jag går efter en beståndsgräns som jag bara ska passera, men jag agerar inte på det. 

Växlar som 79:a, 9:51 efter tät. Fanns väl tid att optimera orienteringen till att, åtminstone om man räknar bomtid, få ihop det till att vara mellan 5-6 min efter. Fysiskt låg jag definitivt på rött hela loppet och hade kanske delar av banan som kunde gått fortare om jag legat på rätt ryggar, men själv hade jag inte kunnat pressa mera. 

Den fysiska påfrestningen satte sig rejält på hälen, vilket inte var någon överraskning eftersom jag gick in med inställningen att det skulle bära eller brista och att ingenting efter Jukola skulle spela någon roll. Dagen efter så gick det knappt att gå eller sätta någon vikt på benet om det krävdes frånskjut. 

Skisser för sommaren

Jag gillar att återanvända titlar på blogginlägg och det här är en jag återkommer till. Det syftar så klart på Kentlåten med samma namn från albumet En plats i solen från 2010. Ett gravt underskattat album med bland annat nämnda låt, och favoriten Ensam lång väg hem som spår. Jag brukar lyssna på albumet från och till men det dyker främst upp i dessa tider där sommaren precis har börjat och alla förhoppningar, förväntningar och planer ligger framför en. Eftersom det också är studenttider nu så är albumet starkt förknippat med det år jag själv tog studenten och stod inför livets alla oanade möjligheter och krav. 

En liten nostalgitripp i all sin enkelhet, i inledningen av denna min sista sommar som 20+. 

Egentligen var det funderingar kring min träning som jag ansamlat under några veckors tid som föranledde detta inlägg. Det är framför allt min stagnation och att träningen inte tycks komma någonstans som jag funderar mycket på och har funderat mycket på senaste året. Vanligtvis brukar ju tävlingarna ge lite feedback på hur bra man är jämfört med konkurrensen, men den möjligheten har ju som bekant varit högst begränsad det senaste året. Däremot har jag under en tid kunnat jämföra mig med några löpare på OK Orions träningar, där vi oftast kör OL-intervaller. Efter att ha utvärderat träningarna så kan man lugnt säga att jag inte direkt rosar marknaden vad gäller att ligga i framkant eller ens hänga med på intervallerna. Först har jag trott att det beror på att terrängen här i Blekinge knappast gynnar mig då löpbarheten ibland är överdrivet begränsad. Det är säkert en del av sanningen men att säga att det är enda anledningen är att ljuga för mig själv. 

I och med det inställda tävlingsåret så har den del av min träning som bedrivs som högintensiv varit urdålig. Vanligtvis brukar tävlingsårets naturliga periodisering innebära att den högintensiva belastningen trappas upp under mars, april och maj, för att sedan sjunka undan lite under sommarmånaderna. Därefter kommer en liten puckel igen när fler tävlingar drar igång igen i augusti och september. Tillkommer gör också de veckor av formtoppning som också oftast innebär att träningsmängden dras ner till förmån för fler högintensiva pass. 

En av de utvärderingar jag måste göra efter ett år som motionär är att jag har övergivit den högintensiva träningen till förmån för den lågintensiva. Därtill måste jag också medge att passen trots att de har blivit lugnare inte har blivit längre. Mindre träningsmängd och lägre intensitet. Inte ett framgångsrecept. 

Det hade man ju kanske kunnat räkna ut med arslet. 

För att råda bot på detta så behöver jag först erkänna för mig själv att jag har tränat för dåligt. När tiden som man lägger på att "bara underhålla" blir längre och längre i väntan på att man kan få utdelning för sin investering i träningstid i form av tävlingsresultat så blir det som underhålls till slut bara en lönnfet pappakropp. Det är också oerhört bekvämt att bara nöja sig med att köra glidarpass i under en timme. Att masa sig ut på intervallpass flera gånger i veckan känns nästan extremt, trots att det inte var något snack om saken för bara ett par år sedan. 

Så en skiss för sommarens träning är helt klart på sin plats för att lyfta träningen. Jag har kommit fram till att jag nog behöver lägga en plan som funkar sen när jag ska börja jobba också. Något som helt klart kan komma att gynna träningen är att vi är två föräldrar som kommer vara ledig från midsommar och fram till början av augusti. Då borde träningspusslet kunna läggas lite lättare. 

Min plan så som den utformas i skrivande stund (jag highlightar de högintensiva passen):

Måndag: Styrka (alt. lätt löpning i samband med eller vid annat tillfälle under dagen)
Tisdag: OL-intervaller
Onsdag: Löpning/OL distans 90-120 min
Torsdag: fm. Intervaller (löpning), em. OL distans
Fredag: Styrka (alt. cykel, rullskidor, SUP, kajak)*
Lördag: Intervaller (backe)
Söndag: Löpning/OL distans 90-120 min

*nog för att jag måste skärpa till träningen, men någonstans måste man få in livsnjutningen

Med denna plan så borde jag få in tre pass som är högintensiva som jag kan variera mellan aeroba och anaeroba varianter. Eftersom klubbarna i distriktet oftast har träningar på tisdagar, torsdagar och söndagar så är det rätt så tacksamt att bara hänga med där. Det är såklart lätt att kasta runt programmet också om det erbjuds pass på karta eller med sällskap som inte följer programmet. 

Målet ska i alla fall vara att huvudsakligen prioritera de högintensiva passen och allra mest de som är tävlingsspecifika. När tävlingar väl börjar fylla upp helgerna igen så kan det bli mindre fokus på dem och mer fokus på OL-teknik. 

Mitten av maj (typ)

Mitten av maj har hunnit passera och sedan sist så har jag faktiskt hunnit med en hel del. Först och främst för bloggtemats skull kan väl Elitstafetten i Ärla nämnas. Jag sprang femte sträckan på söndagen den andra maj efter att tre sträckar på lördagen hade avverkats. Jag tog upp laget några placeringar från 21:a till 19:e plats men tappade lite mer på sträckan jämfört med de snabbare lagen, så förbättringsarbetet fortgår. Det var utan att överdriva sinnesjukt kul att springa stafett igen, även om det haglade och regnade i näst intill minusgrader innan jag skulle ut på min sträcka. Förhoppningsvis blir det mer stafetter framöver att se fram emot, även om Jukola är framflyttat till augusti. 

En hel del på hemmaplan har även hunnits med. Jag börjar se ljuset i slutet av tunneln gällande en evighetsrenovering av ett av sovrummen i huset. Det kan vi lämna därhän. Mycket tid spenderas annars i trädgården där jag för ett veritabelt krig mot ogräs. Det är en kamp som förtjänar ett eget blogginlägg. 

Kroppen står annars lite still, trots ett lyft i träningen och mer fokus på fartorientering i skog som fattades mig nästan hela förra året. Jag upplever att jag är väldigt seg och slö i skogen och känner mig till viss del hämmad av en ond ljumske och en tå på samma ben som trilskas. Jag försöker ta tag i det men motivationen till rehab är sådär när kompromisserna avlöser varandra för att träningen ska bli av. Då blir det kanske lite mer löpning än styrka och stretch, som jag tror är lösningen. Det har åtminstone blivit några pass på utegym i brist på vilja att betala för gymkort och i oklarheten om man ens får gå på gym utan att regionala smittskyddet anordnar en autodafé i ens ära om man råkar sätta sin fot på ett. Än så länge så funkar det att springa på den nivå jag bedriver träning men om jag skulle vilja växla upp till lite fler skogspass och lite längre sådan så behöver detta åtgärdas. Nu tror jag det passar bra i träningen med tre-fyra OL-pass i veckan varav 1-2 i tempo och resten av träningsveckan utfylld med diverse olika varianter av löpdistans, rullskidor/cykel och styrka/rörlighet. Försöker köra OL på tisdagar, torsdagar, lördagar och/eller söndagar, styrka på måndagar och distans med barnvagn på onsdagar. Fredag en liten vilodag med alternativträning. 

Jag försöker åtminstone bli lite stark och snabb igen. Hård har jag slutat vara sen länge. 

Race report: Swedish League #2 och Ultralång-SM

 Det var inte utan anspänning som jag tog mig ut på arenan utanför Västervik på söndagen. Eller arena och arena. Parkeringsplatsen. Efter en kort uppvärmning så gick en något förvirrad start med omärkta kartor och i princip självgallring. Det var lite löploppskänsla om det hela. 

Här finns rutten på Livelox

K1-K5
Farten som sätts i början är inte omänsklig och jag går med och håller position i ledet. Kontrollerna tas och jag håller lite koll på kartan och går ibland ut i något eget stråk. Tanken att spara energi går igenom huvudet på mig hela tiden och jag letar efter partier som är mer lättlöpta där man kan gå ur ledet men fortfarande behålla placeringar. Jag pendlar här mellan placeringarna 55-57 men har kontakt med ett tjugotal löpare framför. Till K5 är det en väglöpningssträcka där jag nog hade chansen att täppa igen en liten lucka som bildas när fältet dras ut. Jag väljer dock att hålla mig i ett eget tempo som är ganska frikopplat från vad alla andra gör. Här drar klungan ifrån och jag har bara kontakt med en framförvarande löpare när vi går in från vägen i skogen. 

K6-10
Här börjar jag orientera själv eftersom det inte finns några direkta alternativ. Jag har en grupp bakom mig på väg till K8 och i början av K9 men jag väljer fortsatt att bara gå själv och inte bry mig om de andra. Vi stämplar ändå samtidigt vid K9 men vid K10 så stannar jag länge för att läsa in långsträckan till K11 på cirka 5 km. 

K11-K14
På långsträckan väljer jag ett vänsteralternativ som inte alls var speciellt fördelaktigt jämfört med att gå nära strecket. Jag löper hela sträckan själv och tänker i början att det är dags för en liten tempoökning för att om möjligt komma ikapp framförvarande grupp på fyra löpare som jag sett innan. Jag verkställer dock inte sträckan som jag har tänkt och blir osäker på väg till min första hållpunkt som är vändplatsen som är sydost om K1. Jag kommer in senare på vägen och tar sträckan som jag har tänkt därifrån men den tänkta tempoökningen blir inte av. Här blir loppet mer i stil med ett långt distanspass där jag släpper tävlingen och alla andra deltagare utan bara fokuserar på banan. En löpare kommer ikapp mig som jag hänger med till K15, men det är den sista person jag ser på hela banan. 

K15-M
Nu börjar loppet kännas i benen och det börjar bli tungt att springa i skogen. Jag söker därför de lättlöpta stråken på sträckorna trots att det på en normal långdistans inte hade funnit så många incitament att gå från strecket i den här typen av terräng. Det är förvisso kuperat ibland, men lättlöpt, och man kan utnyttja höjdpartierna bra om man bara undviker de mest branta ställena. Men benen styr mycket mer än huvudet och det blir en hel del konstiga vägval som tas som dessutom inte verktställs enligt plan när jag upptäcker ett mer flackt och lättlöpt stråk runt en höjd exempelvis. Det är exempelvis tydligt på de långsträckor som är kvar att jag släpper orientering för att kroppen ska hitta lättaste vägen fram, vilket i samtliga fall måste anses vara en riktigt dum strategi. Mot slutet av banan så är det några korta sträckor där jag råkar komma ihop med en damlöpare. Det blir en fartökning för att hålla henne bakom mig till mål och jag skäms lite för att säga att det inte var med någon större svårighet som jag också kunde öka farten på slutet.

Summering: Jag är nöjd med att äntligen ha genomfört en ultralång som senior. Rent prestationsmässigt så kändes kroppen hela tiden som att den skulle klara uppgiften och jag hade inga mentala svackor under loppet; inte heller någon energibrist då jag hade gel med och tog sportdryck och vatten på alla stationer jag passerade. Det som jag ångrar är att jag hade strategin att det bara var jag mot banan och att jag inte tog någon notis om de andra löparna. Jag tror att jag hade kunnat rida mer på vågen och hänga med klungan längre och på så sätt ha kortade löptid och bättre placering än 60 av 62 som genomförde loppet om jag bara hade varit inställd på det. Måhända att jag hade varit tröttare, men det hade ju kanske varit mer på sin plats att ha sina snabbaste sträckor under första halvan av banan än de fyra sista kontrollerna. Inför nästa ultralång-SM så får jag låna in Verner von Heidenstams bevingade ord: 

            Det är stoltare våga sitt tärningskast

            än att tyna med slocknande låge.

            Det är skönare lyss till en sträng som brast

            än att aldrig spänna en båge.