Nyss hemkommen från en vecka i Idre och med en vårtermin som tornar upp sig framför, så är det dags för ett djupt andetag innan allting kommer kraschande över en. Det var så klart härligt att vara i Idre igen, som ju varit en återkommande plats de senaste 15 åren. Jag har däremot inte varit där sen... (snabb titt i träningsdagboken) ... nyårsskiftet 2015-2016. Det kändes inte riktigt som en succévecka. Jag fick visserligen in lite mängdträning, men skidåkning för inte riktigt med sig samma charm som det gjorde förut. Att bara samla timmar i träningsdagboken slutade vara meningsfullt ungefär vid förra besöket till Idre. Oj, är det här ett mognadstecken?
Jag har i alla fall kommit hem med en ny tanke om hur träningen ska se ut under inledning av det nya året, vilket jag borde kunna hålla utan att det kräver för mycket energi att planera. Det bör erbjuda någon typ av variation också eftersom jag outsourcar träningsplaneringen till den klubb jag för närvarande tränar med.
Måndag: 90 min distans (ibland hemifrån, ibland hem från jobbet).
Tisdag: Intervaller med OK Orion
Onsdag: OL-teknik hemifrån (jag bor i skogen)
Torsdag: Nattcup
Fredag: Tröskel hem från jobbet
Lördag: Alternativt/lugnt 90 min
Söndag: Långpass med OK Orion
Summa: ca 9 timmar. Borde bli 2-3 träningar med karta fram tills vårträningen drar igång och ett extra pass som läggs på då. Dessutom lär det bli några tävlingar på helgerna framåt mars-april. Allt som allt känns det som en optimerad grundvecka där jag kan komma hem från jobbet och vara klar med träningen två dagar av fem. Tisdag och torsdag sköter sig själva och jag behöver bara transportera mig dit, medan onsdagens pass får planeras i förväg med banläggning och utskrift.
Att optimera och förenkla känns som att det kan behövas inför våren, så jag är i nuläget nöjd med planen. Men eftersom jag kom på det idag när jag var ute och sprang, så kan det ju så klart gå åt helvete redan imorgon.
Om man ska dra en snabb utvärdering av 2019 så kan man väl säga att det var ännu ett år i förändringens tecken. Det har ju blivit några sådana under föregående decennium. Den största förändringen var så klart jobbyte och flytt från Örebro till Karlskrona. Eftersom jag levt hela mitt liv i Mälardalen, bortsett från åren i Sandviken, så får det väl klassas som en stor förändring; nästan i klass med att flytta till ett annat land. Efter några ångestladdade veckor på hösten tycker jag ändå att vi har hittat vår plats för stunden i alla fall. Jag trivdes förvisso i Örebro, men inte med mitt jobb där. En viss livsleda hade väl också slagit rot, så en flytt var kanske på sin plats.
Höjdpunkter som sorteras under punkten övrigt var bröllopsresan till Arizona under vårvintern med ökenorientering i kaktusskog och sommarsemestern i Kroatien, också den med tillhörande orienteringsvecka. Det blev mycket orientering över hela året, och jag tror att jag allt som allt körde nästan 60 tävlingar totalt, vilket jag så här i efterhand anser är för mycket. Den traditionella höstresan innehöll dock ingen orientering, utan bara misär i glada vänners lag genom Österrike, Slovakien, Ukraina och Vitryssland.
En hittills outforskad händelse, som inte inträffade men som annonserades, är såklart det stundande vårdnadshavandet, vilket satte sin prägel på det mesta av det sista kvartalet och såklart kommer sätta sin prägel på hela 2020.
Det här blev ett mycket längre inlägg än tänkt och rimmar illa med devisen att optimera och förenkla mitt liv.
Över och ut
SH
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar