Fortsätt - när mörkret kommer och allt gör ont

Att dagen började bra med solsken och nollgradigt råder det inget tvivel om. Och vad som gäller då för mig är långpass. Tyvärr var jag alldeles för segstartad på morgonen för att hinna med ett sådant, utan det blev istället en kvarbliven sprintintervall ifrån UTH '10. Ett skönt och kort pass som istället förberedde mig för kvällens tisdagsbana med OK Linné. Fy och blä och usch. Kände direkt att allt vad heter fart i mina ben inte existerar. Avhängd direkt. Visserligen hade jag som syfte att springa det som distans (20 km med snöigt underlag är inte så förbannat kul att springa på fort) men det blev ändå så att jag lät kroppen gå lite fortare. Varför? Där det gick att springa fort gjorde jag det (med viss återhållsamhet) och där det inte gick att springa fort var det mörkt och jag var lite nervös över att min dåligt laddade pannlampa skulle slockna när jag stod ensam mitt ute i Nåstenskogen. A.K.A. jag ökade frekvensen lite där.

Det blev till slut 20 km på ganska exakt två timmar, så jag fick trots allt distansen i mig. Även om det var i mörker istället för solsken. Nu sitter jag och är jävligt revanschsugen och vill ha tillbaka min förstasträcksmentalitet. Gå ut hårt och inte släppa ryggarna! Mina övriga konkurenter åker ju iväg till Gran Canaria för att semestra. Då ska jag passa på att träna skiten ur mig.