Då var den första tävlingshelgen avklarad och det är svårt att tro att det gått en hel vinter sen förra. Jag hade inte alls svårt att motivera mig själv och vara taggad innan tävlingen, trots att jag egentligen brukar hålla mig borta från orientering under vinterhalvåret för att skapa ett sug när säsongen drar igång.
Det var en vacker vårdag i lördags och jag sprang som en kalv ute på vårsläpp. Det vill säga fort i början, tills bommen kom och sen sköljde en våg av trötthet och allmän leda över mig. Redan på den andra kontrollen. Jag körde vidare, bommade igen, och märkte att kroppen inte svarade alls. Det var som att ha blivit träffad av en slägga under banan, för ont i huvudet hade jag också. Det är inte svårt att gissa att kroppen inte är i hundraprocentig form!
På söndagen var jag mer taggad för att jag ville att kroppen skulle vakna och visa att träningen har gett något i vinter. Men jag fick i masstarten tidigt känna på hur fort det faktiskt går och att kroppen protesterade direkt. Min extremt mystiska åkomma som brukar göra sig känd i just masstarter tidigt på säsongen var inte sen att visa upp sig heller. Jag hann inte springa mer än ett par kilometer innan foten domnade bort och jag fick börja jogga. En klok människa skulle kanske kolla upp vad satan det är för fenomen, men jag väljer att gå på rutin och inse att det försvinner efter några tävlingar.
Således var det inte en toppenhelg för min del men det var absolut härligt att äntligen få komma igång med tävlandet igen och jag har nu en extrem revanschlust inför nästa tävling som blir Svartnatta på skärtorsdag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar