Vad ska man skriva om inget finns att berätta?

En fråga alla som äger en blogg bör ställa sig. Denna strida ström av meningslöst uttryckande av plattityder dödar vår fantasi. Jag läser inga bloggar andra än min egen, som jag ändå inte tycker håller måttet för läsvärdhet, vilket torde säga en del om de krav jag har vid urvalet. De bloggar jag läser får väl ändå räknas till de samtal, de SMS, de chattkonversationer jag inte orkar ha om hur läget är för den hop av människor jag har ett påtvingat intresse i att veta vad de gör. Men ändå känner jag att för varje ord jag läser blir jag bara dummare.

Jag känner för den delen också att för varje ord jag skriver så hatar jag mig själv lite mer. För varje ord under detta inlägg så känner jag också att jag skjuter mig själv lite mer i foten. Varje inlägg har inte ett budskap. Varje inlägg har inte ett syfte. Varje inlägg är inte läsvärt. Anaforer.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här. Det är nog mest bara en tyst protest i all sin enkelhet. En protest mot tramset. Visserligen känner jag att min framtida uppgift som svensklärare är att uppmuntra till skrivande i all sin form, men jag känner också att det innehållslösa ordbajset kanske ska stanna kvar i det oskrivna.

God tid att publicera det här inlägget med andra ord.