Som en uppföljning på föregående inlägg i serien (som jag inte vet vart det ska mynna ut) så är vi nu komna till junioråldern. Orientering på den här tiden var allt. Jag gick på orienteringsgymnasiet i Sandviken och som tidigare nämnts var det en någorlunda obalans mellan min fysiska förmåga och min tekniska förmåga. Detta spelade inte så stor roll under ungdomsåren upp till H16, men det märktes tydligt när jag började springa juniorklass på Silva Junior Cup (Swedish League idag) att det knappast hjälpte att bara vara snabb. Rankingmässigt så räckte mina tidigare resultat inte till att få springa i huvudklass ens och när jag började springa de första värdetävlingarna tänkte jag att det skulle gå ganska fort att springa upp sig till huvudklass.
Det gjorde det inte. Jag fick kämpa för att ens komma i närheten av de förväntningar jag hade satt på mig själv och som inte hade någon direkt verklighetsförankring förutom de resultat jag hade som ungdom. Men topp 10 i H16 och topp 10 i H18-H20 har väldigt lite med varandra att göra fick jag lära mig.
Samtidigt började intresset dala, vilket kanske inte är så konstigt. Detta hängde nog också mycket ihop med att det sammansvetsade gänget i Köping var spridda åt olika håll och att klubbresorna blev mindre folkrika. Lyckligtvis så hade jag gänget på OLGY som kunde ersätta den förlusten. Tyvärr påverkade detta min inställning till orienteringstävlingar rätt mycket. Jag ville mycket hellre åka på juniorcuper och SM, vilket ganska få i Köping-Kolsva OK ville, och jag ville väldigt sällan vara med på klubbstafetter, vilket ändå var det som ganska många i KKOK kunde tänka sig att offra en helg på till skillnad från en elittävling. Detta medförde en ganska avig inställning till stafetter, även stora sådana som 10Mila och Jukola, där det fortsatt var förstasträckan som gällde.
Mot slutet av juniortiden så hade min motivation tagit så mycket stryk av det intensiva tävlandet, till ingen annan nytta än för att mata egot, att jag egentligen ville lägga av. Jag tror att den enda anledningen till att jag fortsatte var för att jag trodde att det var det jag borde göra och det som förväntades av mig nu när jag gått på orienteringsgymnasiet och hela faderullan. Mina klena vrister som jag inbillade mig att jag hade sprungit till mig i Sandviken (som mest berodde på mitt eget ointresse för rehabträning - det är skönt att ha något att skylla på) fick bägaren att rinna över på O-ringen i Örebro 2010. Jag bröt och plockade inte upp en karta igen på ett tag. Jag flyttade också till Uppsala där jag började plugga. Det blev ett uppehåll från orientering som jag fyllde med löpning istället. Det var inte förrän klubbplikten kallade på 25-manna som jag högst motvilligt plockade upp en karta igen.
Det som gjorde att jag fortsatte med orientering när jag hade kunnat gå över till att bli en spritfet student var att jag bytte klubb till Ärla IF, vilket slog an tonen för seniortiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar