Jag drabbas ibland av stunder av reflektion. Det sker ofrånkomligen när jag springer. Förr i tiden var avståndet mellan ett reflekterande löppass och ett blogginlägg kortare än vad det är idag men denna reflektion har slagit mig lite oftare under den senaste veckan, varvid jag kanske kan återskapa lite av den i text denna gång.
Som så många gånger förr tar sig reflektionerna på slingriga stigar från ungdomen och upplevelser som kan speglas i nuvarande livstillstånd - och det finns ju bara en sak som har varit konstant sedan dess: orientering.
Nu när orientering är någonting som måste manas fram på eget bevåg (p.g.a. förbjudet av staten) så blir frågan varför? mer brukad. Varför ska jag springa nattorientering när jag kan köra ett barnvagnspass på dagen istället? Varför ska jag åka iväg till en karta 40 minuter bort när jag kan springa hemifrån? Varför kollar jag in vilka elittävlingar jag ska springa under året när jag inte konkurrerar om pall- eller ens topp 10-placeringar?
Frågan är inte allt igenom lätt att besvara. Ibland slår viljan och någon slags barnslig eufori över att hitta kontroller igenom och ibland finns det ingen mening med skiten och då lägger jag ner ett tag innan lusten återkommer. I vissa fall tar det lång tid, i andra fall inte mer än några dagar.
Varför? är också en fråga som ställs allt oftare nu när tiden helst ska läggas på annat. Det finns ett jobb att sköta, en familj att ta hand om och ett hus att underhålla. Biljäveln ska vara körbar. Maten ska handlas och lagas. Som ungdom och junior kunde man bli förlåten för att ALL fokus lades på orientering utan någon som helst reflektion. Då SKULLE all fokus läggas på träning och orientering. Och när hela ens driv och all ens vilja läggs på någonting som genererar blygsamma resultat så kan det ge katastrofala konsekvenser om man inte har självdistans.
Jag har självdistans. Jag kan driva med mig själv och det jag har hållt på med. Med det jag skriver, med det jag tränar och det jag säger. Det är en tacksam strategi att tillämpa när livet tillåter kognitiv dissonans. Surt, sa räven om rönnbären. Det har nog hjälpt mig att komma levande ur min inbillning om att det jag håller på med skulle vara någon slags satsning på orientering. Det är det inte, även om jag trodde på det tidigare när jag inte hade någon självinsikt.
Självinsikten har kommit på senare år. Tack vare den så vet jag att jag främst håller på med det jag gör för att det är bekvämt. Det är mycket mer ansträngande att förändra och låta livet ta nya banor. Sen gillar jag processen i att utveckla och förbättra en sak i taget. Och inte resultat, eftersom det är lika påverkbart som att få en flock apor att spela i en orkester, utan att utveckla och förbättra mitt eget utövande. När det känns rätt och när det finns tid. Det är därför jag de senaste veckorna sprungit nattcup i minusgrader och snö. Det är därför jag har åkt iväg för att springa på en karta jag inte varit på tidigare och det är därför jag kollar vilka tävlingar som (förhoppningsvis) finns tillgängliga. Ett bra resultat är bara en trevlig topping.
Pretentiös är inget jag utger mig för att vara, även om detta blogginlägg kan ge det intrycket. Skit i mig nu, varför i helvete gör du det du gör?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar