Klungan förlåter dig aldrig!

Jag är inne i ett bra flyt med träningen just nu (skrev han, och drabbades ögonblickligen av en långvarig sjukdom). Resten av livet flyter också på bra. I och med att januari blir lagt till handlingarna så kommer våren än närmare.

Träningen går bra som sagt. Man kan alltid mäta detta genom att lägga sig i Klungan på en Tisdagsbana och se hur länge man orkar hänga med de starkaste korten. Svårigheten ligger kanske inte alltid i att hänga med, utan att ibland även dra Klungan genom stråken i Nåsten. Från att ligga först i vinternatten kan ett felstråk runt ett träd förpassa dig till att ligga långt ner i ledet. Klungan förlåter inte lätt ett felstråk...

Just nu finns farten och orken där. Det känns bra. Några fler träningar i februari och mars kan nog se till att det blir en fin säsong. Först skall dock helvetet i februari genomlidas, därefter misären i mars. Många frusna dagar återstår att trotsa!

Ur skog!

"Här står jag i regnet, i januari", hann jag tänka innan det sattes av uppför lurigt gömda, mosstäckta rötter i sluttning, mitt i Södermanland. Dagens pass löd; nostalgipass, och förlades på Långa natten från 10MILA år 2000. Den svindlande tanken av hur många själar som plågats i dessa löparstråk resulterade i att man sprang med andakt.

Någon timme in i passet (jag har vid detta tillfälle ännu inte vågat kolla på klockan), så står jag på en höjd och försöker läsa in mig. Tänker; jag fixar det när jag kommer fram, och lägger på kompassen; läser in mig vid en sjö the size of Vättern. 

Ytterligare någon timme in i passet känner jag hur benen våldsamt tvingas arbeta för att ta mig backe upp och backe ner i obanad terräng. Sörmland på tvären är inte att leka med! Och hittills har passet innehållit 300 meter plan väglöpning. 

Skogen är en grym älskarinna. Den kan stryka dig medhårs med vackra höjdpartier och gamla stråk med rester av kontrollställningar, men den kan också banna dig med skvattramsmyr, granplantage och kontrakurs. Beaktansvärt det där, att allt kan komma på ett och samma pass också.  

Det är något bortom bergen

Hur långt man än har kommit har man alltid längre kvar, som det så sannerligen besjungs i 999. 2013 var ett märkligt år. Udda år är alltid lite märkliga och osjälvklara. Det tog avstamp i januari med det som kommit att bli det sedvanliga motlutet. Dåligt tränad. Deprimerad. Skadad. Det började också med en flytt in i en lägenhet i träningsvänligare trakter med Albin. Efter tre år i Uppsala så kom närheten till skogen att bli min räddning undan inställda träningspass med avstånd till skogen som anledning. I februari försökte jag lösa problemen jag hade med min kropp och tog tag i saken med att äntligen uppsöka en fysioterapeut som det nu så fint heter. Dock försent. Löparknä. Ridå. Samtidigt genomförde jag min praktik på en gymnasieskola i Uppsala. Otroligt lärorikt och läraryrket känns fortfarande rätt. Balsam för själen blev de många skidturer och långfärdsskridskoturer som kunde genomföras i ett vintervackert landskap.

I mars var jag fortsatt skadad. Men snön vägrade smälta, så jag missade inte nämnvärt mycket. Värt att nämna är alla härliga pass i solen på betongskaren som låg över Upplands landsbygd. 

April kom med alla dess tävlingar. Sparsamt löpande för min del. Kom igång mot slutet och med 10MILA i sikte.

Maj tillbringades till största del på hyggen av olika slag med trädplantering. Först såklart så sprang jag tävlingar igen och kunde räkna mig själv som skadefri. Dock med en extremt lång väg tillbaka. Livet i Ärla levdes i några veckor och det var otroligt härligt. Ärlaväder, trädplantering och häng med Ärlagänget. Bättre kan det inte bli. Därför gick jag in i en djup depression när jag var tvungen att återvända till Uppsala. Lyssnade enbart på Guldet blev till sand i ett par veckor och diskade.

Juni. Åh juni. Vackra juni. Ärlaväder överallt. Bottenviken runt. Jukola. Midsommar i Torsby. Idre. Jag har svårt att beskriva tiden i korthet, då det skulle krävas en bättre poet än jag för att framhäva känslan. Så jag säger bara: Fadderadderullan fadderullanlej!

Juli kom med fler dagar i Ärla. Jag började träna som ett djur för att få bukt med kroppen och förhoppningsvis få till O-ringen. O-ringen blev ingen framgångssaga, men det lade bland annat grunden för det som skulle komma därefter. Ännu en resa, mot fjällen och in i Norge förgyllde livet!

Efter några plockade höjdmeter berg och fjäll i både Norge och Sverige så kom en liten formtopp i augusti. Många småtävlingar gick bra och formen kändes bättre än någonsin. Kräftfiske i Vättern vid Motala och konsert med Kent med flera förgyllde tillvaron. 

September var startskottet för en ny termin i Uppsala och jag började läsa engelska, mitt andra ämne utöver svenska som jag ska undervisa i. Tävlingar varje helg, där känslan från augusti bestod och förbättrades. SM blev som väntat, ett steg framåt, men tyvärr inte tillräckligt för att stilla mina ambitioner. Klar förbättring med att komma till B-final på långdistansen i H21 åtminstone. 

Fortsatt tävlande i oktober där känslan låg kvar. Dock mindre fokus på individuella resultat och mer fokus på de stora kavlarna 25-manna och Smålandskavlen. Ett överraskande resultat var min 3:e plats på Tjurruset, som inte alls var väntad och som sporrade den månadens träning, men som jag egentligen inte lägger så mycket vikt vid, då det var en töntig löpartävling och konkurrens saknades. 

November var ett helvete. Sjuk hela månaden och när jag väl blev frisk så blev jag skadad. En konstpaus i livet. De enda ljuspunkterna var de som hör till idrottens baksida. Nordiska studentmästerskapen, Ärlaträff i Västerås och weekend i Glasgow. 

December. Återkomsten till träningen och livet, dock till en början alternativträning. Känslan från sensommaren och den tidiga hösten som bortblåst. Bortom bergen och bakom horisonten skymtar jag dock ett kommande år där jag hittar tillbaka till den känslan och drivet jag hade. Efter vinterns träning ser jag mycket fram emot att påbörja en ny tävlingssäsong tillsammans med Ärla IF, förhoppningsvis hel, så att jag får vara med från början. 2014 kan bli ett storartat år, har jag på känn, med ytterligare framsteg. 

Det borde gå bra nu

Mitten av december brukar vara perioden på året då träningen flyter på bra. Det brukar också vara då jag har min berömda formtopp. Eller någon gång i februari. I alla fall antingen precis efter eller före tävlingssäsongen. Då är jag som bäst. Nu är det inte så.

Hela novembers träning gick om intet på grund av sjukdom. När det väl släppte kom en oroväckande irritation i högerknät som ett brev på posten på de första stapplande löpturerna. I ovissheten om vad det var/är för något bedrevs träning ändå    fram tills för en vecka sedan, då jag påbörjade en Voltarenkur.

Såhär i skrivande stund känns knät bra i vila. Det återstår dock att testa det löpandes, vilket får bli imorgon. Tyvärr har dessa efterföljande missöden resulterat i att jag på snart två månader aldrig har tränat så lite som nu. Det är oroväckande, mest för att jag egentligen inte saknat det så mycket heller. I perioder kan dock motivationen höjas ett snäpp, men jag återkommer ofta till att det bara känns hopplöst allting.

Mitt i hopplösheten tänkte jag ändå investera i alternativträningsträsket och köpa mig ett gymkort. Det tar emot, då mitt enormt brinnande hat för gym gör det svårt för mig att sätta min fot på ett. Men det är väl bättre det, än mitt nuvarande tillstånd av självföraktande invaliditet. Vad hände? Det skulle ju bli någonting av mig. Jag skulle ju träna hårt inför nästa säsong efter en, egentligen, mycket inspirationsgivande och formtoppad höstsäsong.

Det kanske är bättre att tvinga fram känslan än att bara vänta på att den ska komma tillbaka av sig själv.

I skogen kan ingen höra dig gråta!

Jag började träna igen denna vecka. Orientering, för första gången på mycket länge, och tisdagsbana för första gången på en relativt mycket längre tid. Resultatet: Pajat knä och spräckt självförtroende.

Många lever under villfarelsen att träning är kul. Det är inte sant. Träning är ett jävla helvete, och ju fortare folk inser det desto bättre. Det man i princip håller på med är att systematiskt bryta ner kroppen i förhoppningen om att man kommer bli bättre. Att kalla träning för kul är samma sak som att stå och dunka huvudet i en vägg i väntan på att skallen ska bli hårdare eller att väggen ska rasa    och sen kalla det för kul. 

Träning är ett jävla helvete, för man blir beroende av det. Efter tre veckors uppehåll blev jag ändå extremt sugen på att träna igen. Det första som händer är såklart att man får en snedtändning och kroppen säger ifrån direkt. Pajat knä och spräckt självförtroende. 

Träning är ett jävla helvete, för när man inser att man befinner sig mitt ute i den mörka skogen med pajat knä och spräckt självförtroende så ska man på något vänster ta sig tillbaka hem. Och i skogen kan ingen höra dig gråta!

Träning är ett jävla helvete för när man kommer hem med pajat knä och spräckt självförtroende så börjar man redan fundera på vad man ska träna nästa dag. 

Idag blir det rullskidor med trasiga hjul, eftersom träning såklart är ett jävla helvete. 

Jag reser mig igen

Vinterstudion    all omotivations förgörare. Efter en dag med Vinterstudion och i skrivande stund lite skidskytte känns min frånvaro från träning inte längre bara som en obekvämlighet. Jag har hittills bara avfärdat det med en axelryckning eftersom jag inte riktigt har känt att jag haft någon lust till att träna under en mycket lång tid. Förmodligen på grund av de många tävlingar och resor som varit under sensommaren och hösten samt de lite högre ställda kraven från utbildningen. Men nu börjar jag  känna motivation sakta krypa fram igen    och den här sjukdomen känns alltmer oläglig och som en extrem urspårning av min plan för vintern.

Allt det här är självklart extremt ointressant att läsa om. Det finns inget värre än träningsbloggar. Fyfan. Men all min motivation till att skriva bra och hålla en hög tröskel för att inte släppa in packet på min blogg gör att det inte blir så många inlägg. Och ibland kan det hjälpa motivationen att reflektera lite över sitt idrottande.

Halsen känns redan mycket bättre än vad den gjorde igår, så om det är en efterdyning av min marathonsjukdom eller en reaktion på kylan vet jag inte. Jag höll mig från att träna idag ändå, och med gårdagens blogginlägg i åtanke så är november ändå körd träningsmässigt. Jag får hoppas att jag kan träna på bra och smart när sjukdomen lagt sig, hela vägen fram till nästa säsong.

Det planlösa och mållösa tränandet räcker kanske till en B-final på SM. Nästa år har jag högre ambitioner än så. Det har jag förresten haft hela tiden, men jag har kanske inte gjort det som krävs för att slå slag i saken. När träningen drar igång igen kanske jag kan skriva mer om det. Nu väntar några bittra inlägg medan jag reser mig igen.

Avgrunden öppnar sig igen

Det ska då vara fan att bakom varje hörn så väntar ännu en katastrof! Nog för att man som idrottare får räkna med kamp mot sjukdomar och skador, men det här är ju absurt! Dagens rätt serveras med lite tilltagande halsont i vacker höstsol. Till efterrätt blir det pungspark. Man tackar! Men jag är nog lite mätt från förra sittningen av inte mindre än två veckors sjukdom, så jag tror att jag står över.

Då livet ändå väljer att tvångsmata mig med motgångar så ger jag upp. Nu skiter jag i att träna i november. Det blir träningsfri månad, den första i mitt liv sedan födseln. Med det beslutet kom också ångesten om att det aldrig kommer bli något av mig och att det fan inte gör någonting för vem bryr sig ändå?

Fan vad oerhört jävla värdelöst livet är!

Min enda tröst är att tjocka och fula människor hetstränar och gråter blod i jakten på en vacker dröm medan jag sitter hemma och äter tårta.

En försmak av vinter

I gränslandet mellan höst och vinter är ännu en vecka snart till ända. Jag har gått genom skärselden och kommit ut på andra sidan, renad och pånyttfödd. Sjukdomen är över    så gott som. Jag har åtminstone börjat träna igen, dock småskaligt.

För att inleda övergången till vintern så åkte jag rullskidor häromdagen. I frostbiten Uppsalatrakt. Det gick inte bra, det gjorde ont och existentiella ifrågasättningar haglade. Med andra ord; det var som det ska vara. Det var dock något som saknades. Det fattades ett ordentligt snötillskott och lite minusgrader för att misären ska bli ett faktum. Att åka skidor utan frost i skägget är ju också lite vemodigt. Som att kolla på porr för handlingens skull.

För att driva skidabstinensen till dess yttersta spets åker jag imorgon till Skinnskatteberg och köper ett par nya stavar. Den här träningssäsongens början, som hittills legat på is, inleds i helgen på nostalgiskt vis hemmavid. Det blir gamla, fina löparrundor och turer på bekanta kartor. Nog ska jag väl våga mig på vinterns första distanspass?

Nog talat. Imorgon startar vinterträningen med att först smeka mig själv medhårs genom köp av stavar och sedan löptur i gränslandsväder.

Dödssjuk

En vecka efter hemkomsten från NSM hostar jag fortfarande upp mina inälvor. Jag drog med all säkerhet på mig ett muterat finskt sisu-virus vars symptom är hosta, andnöd och döden. Träning uteblivet således. Livet är värdelöst. 

Då jag förlorar sömn på att framkalla mina dödsrosslingar går återhämtningsperioden extremt sakta. Jag kan väl vara så ärlig som att säga att utekvällen till halv sex i fredags inte rådde på sisu-viruset heller. Så nu sitter jag här, med ett nytt rekord i antal sjukdagar vid samma tillfälle i mitt liv. All kondition och all styrka som bortblåst. När jag kan börja träna igen, om 100 år, kommer jag vara nollställd. 

Det kommer bli en lång, kall vinter. 

Intresseklubbens styrelsemöte, anno 2013

Mötet öppnas.

Dagordning fastställs.

Vad som har hänt:
Vad som händer:
Vad som kommer att hända:

INGENTING!

Mötet avslutas.