Då jag hade förväntat mig en finalplats på helgens långdistans-SM så kan man väl inte kalla det något annat än ett fiasko. I kvalet var jag lite över en minut från en finalplats. Jag tänkte hänge följande inlägg åt alla bortförklaringar jag kan komma på i skrivande stund.
Inför kvalet hade jag tänkt ut den i vanliga fall förnuftiga strategin att ta det lugnt till första kontrollen för att hitta flytet. Jo, tjena. Det visade sig att det inte var sådan terräng man tar det riktigt lugnt i. Eller snarare; det var sådan terräng det inte GÅR att ta det lugnt i. Det första som mötte en när man vecklade ut kartan var en långsträcka över berg och dalar, genom mossar och tätbevuxen undervegetation. Efter att ha "tagit det lugnt" kan jag nu med Winsplit i hand konstatera att jag tappade två minuter redan till första kontrollen. I allmänhet kan jag konstatera att de tre första kontrollerna var jag riktigt sölig på.
Då jag redan i starten kom på tanken; "fan, det här kommer inte bli kul", blev jag positivt överraskad då jag lyckades få ett bra stråk på långsträckan som gick över hela kartan. Efter den kom vi dessutom in i ett racerområde som jag tyckte väldigt mycket om. Tyvärr hamnade jag, i en sekunds svaghet, i en prekär situation då jag inte visste riktigt var jag var någonstans. Jag stod vid en sten i ringkanten och funderade och vägrade röra mig ett steg förrän jag läst in mig och kunde ta kontrollen utan onödiga svängar. Denna lilla bom var med all säkerhet den som kostade mig finalplatsen, då bomtiden visade cirka 1min40sek.
Efter att ha dränkt mina sorger på en bar i Alingsås på lördagkvällen kunde jag inte annat än att på söndagen konstatera att jag egentligen var ganska glad att jag slapp finalen, då finalbanan såg ut att vara alltför tuff för mitt veka sinnes- och kroppstillstånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar