Winter is coming

Hösten är utan allt rimligt tvivel här och så också slutet på den här säsongen. Den sista säsongen som nolla. Sista säsongen på den ålderklass som inte spelar någon som helst roll. Juniorklass. Lyckligtvis har jag inte spenderat den här säsongen till att prestera en massa låtsasresultat, utan har såklart tagit det lugnt med tanke på kommande seniortävlande.

Eller hur var det nu igen?

Igår avbröt jag för första gången Lidingöloppet. Jag har sprungit det tre gånger förut om man räknar med ett träningspass i maj och tycker jag behärskar det ganska bra. Det tyckte inte min kropp. Eller närmare bestämt; min vad.

Annalkande som ett rovdjur på lurpass så kände jag att det drog i vaden redan efter någon kilometer. Jag ignorerade det och tänkte att det var 27 kilometers-Simons problem. Efter första branta backen drog det till nå djävulskt och varje steg jag sprang kändes som att muskeln slets isär mer och mer. Eftersom de efterföljande kilometerna fram till 15-passeringen är platta så kunde jag springa hyffsat på mina tänkta 4 min/km. Jag slog av på tempot mot slutet för att jag där insåg att jag skulle bryta loppet.

De kommande fem kilometerna tillbaka till Grönsta var en odyssé av svordomar, stretchande, mörka tankar, hot och förbannelser, tårar och hat. Min haltande gång tycktes heller inte väcka sympatier hos några omlöpare. Och tur var väl det. För dem.

Lidingöloppet blev ungefär som den här säsongen i helhet. Ett stort jävla fiasko. Optimistiskt i förväg, likgiltigt genomförande och bittert slut. 25-manna är det enda som återstår och tacka fan för att jag har lyckats hålla en  stabil nivå på mina stafettlopp åtminstone.

Höst har här varit en långt tid.

Winter is coming.

Jag hoppas på en lång jävel.