Nog för att det blev några pass i bitande kyla och snö under UTH 2012, men då var det mer överleva som gällde och man hade inte riktigt den där lyxen av att kunna njuta av årstiden på passen, annat än med ett gäng från Rehns BK med solen i ögonen, just när riksvägen till Lunsen passerades. "Fint", hann jag tänka. Två timmar senare, i min enmannaklunga, var allt jag tänkte: "Kallt!"
Idag avnjöts ett pass i Kolsva, på klassiska marker. Så klassiska att kartan inte stämmer. Stenar i skogen fanns inte på kartan och stenar på kartan fanns inte i skogen. Detsamma gällde för grönområden. Men det var fint och det var vitt och det var vinter.
Pannlampan når lite längre i urskogens vrår och klockan stannar lite senare på träningspassen. Tystnaden som lagt sig över nejden är påtryckande. Snöflingor segnar fortfarande ner i ljuskäglan från pannlampan. Där man inte tittar. Mörker.
En del av mig blir glad över att samhället lägger ner när det snöat två centimeter. Vad fan ska man med det till ändå, när allt man behöver här i livet är en skog och en pannlampa?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar