Uppenbarelser

Det är svårt att skriva texter om förnöjsamhet. Det blir lätt glättigt och innehållslöst. Det finns inget sporrande bakom, inga lager eller insiktsfullhet som sträcker sig längre än en hashtag. Däremot är irritationen över att inte ha en ursäkt att få försöka tänka åtminstone någon semiintellektuell tanke överväldigande under stundom. Inträd bloggtext om ingenting. 

Den senaste veckan har känts som en återgång till det normala efter en period av överdrivet lång väntan på att det skulle göra just det av sig själv. Det visade sig med en diskret uppenbarelse att något slags mål, struktur och rutinmässighet har varit början på vägen tillbaka till en vardag med en högre grad av måluppfyllelse. Det går lättare att planera framåt. Samtidigt är det lättare att se fram emot lagda planer när det går bra i nuet. Detta är ingen ny uppenbarelse men minnet om det man insett på vägen ur tidigare svackor falnar snabbt. 

Om det inte finns ett innehåll med mer läsvärde än ett strandfoto med fötter i motljus så kan syftet med att skriva åtminstone få vara att påminna sig själv om tidigare insikter innan svackan kommer åter. Speciellt före, eftersom det är ganska skönt med dekadens ibland. Ett tag. 

Det kanske blir lättare att studsa tillbaka hädanefter, nu när tanken finns nedskriven i ett något slags överambitiöst försök till intellektualitet.