Vinterlöpning

Du har gjort det förr. Det är inget märkvärdigt. Du tar mental sats och reser dig ur soffan. Det är dags igen att träna. Du har en plan och du följer den, gärna slaviskt. Du har ju en luthersk pliktkänsla gentemot de krav du ändå satt på dig själv. Bara veklingar ger upp.

Du kastar ett öga på klockan; noterar tid. Du går in i garderoben; hämtar kläder. Du vänder; kommer ihåg att alla kläder är i smutstvätten. Du knyter näven och kväver ett tyst muttrande.

Du upprepar den nästan rituella påklädningen av förra passets kläder: underställströja, tights, överdragsjacka i bleka färger från 2003. Du andas genom munnen. GPS-klockan du inte laddat ligger på bordet vid datorn. Du har inte laddat den fast du noterade vid gårdagens Strava-prokrastinering att det var dags. Du knyter näven men undviker att kväva en flyende svordom.

Du står vid dörren och noterar tiden på din mobil. Det har redan gått 20 minuter. Du kommer ihåg att för varje timmes träning så kommer minst en timmes ställtid. Du böjer mödosamt din ledbrutna kropp för att knyta dina skor med strategiskt placerade utnötta ventilationshål där grus och skit fritt kan flöda. Du räknar dagarna till nästa löning och funderar på om det är värt att lägga 2000 kronor på ett par skor som kommer se likadana ut om tio månader.

Du kliver demonstrativt ner för trappen för att försöka övertyga dig själv och alla i ditt trapphus om att det här är det viktigaste uppdrag som ålagts en människa förut. Du stannar till på nedersta trappsteget för de obligatoriska tåhävningarna så att inte hälsenorna ska gå av mitt under rådande fysiska njutningsstund.

Du kliver ut genom dörren och känner en bister vintervind vina genom alla de kläder du klätt på dig för att skydda dig mot kylan. Du trycker ned händerna i ett par tunna vantar som är lika motvilliga att ta emot dina händer som du är till att ta på dig dem eftersom du precis kom ihåg att du körde ner dem i ett kärr förra gången du använde dem.

Du tar mental sats igen. Du tar det första steget. Snön knastrar under fötterna. Du intalar dig själv att du inom några minuter kommer infinna dig i ett zen-liknande tillstånd av total likgiltighet inför vädrets makter. Du skrattar bistert inombords, för du vet att den känslan bara infinner sig på saligt vykortsliknande löpturer i solsken – men nu är det så att du är på anti-Kristversionen av det passet.

Ett par minuter in i passet så har du redan konstaterat att du får tjyvsläpp på vart tredje steg, det blåser jävel i sidvind och benen känns som skit. Men du kör på. Du knyter näven i den ordspråksmässiga byxfickan du inte har – eftersom du har tights, som är kalla och luktar äckligt –  och springer vidare.

Efter transporten så kommer du äntligen dit. Till skogen. Du har tagit dig förbi en nästan ödelagd stadsdel där idioter tar sig fram i trafiken på bekostnad av andra idioter som är ute och springer. Men i skogen så är du ensam. Där får du vara i fred. Där finns det inget som stör dig.

Du hinner springa 50 meter på elljusspåret. Du ser en misstänkt platt och utbredd yta framför dig. Du erinrar dig om de gångna dygnens kallgrader med tillhörande snöfall och tänker att det borde vara lugnt. Du fortsätter i kraftens riktning. Din fot går igenom skaren och minusgradigt vatten forsar in genom dina strategiskt placerade ventilationshål i snålskorna du valt att springa i. Du skiter i att knyta näven i byxfickan, utan du skriker ut dina aggressioner mot årstiden, kommunens underhållsarbete och lagen om alltings jävlighet. Därefter vänder du och springer hem igen i det som blev årets hittills kortaste pass.

Nästa dag köper du ett gymkort.