Historien bakom kvällens kaffekopp

I nådens år - 2009. I min blotta ungdoms dagar inväntandes ett efterlängtat sommarlov, samtidigt redogör jag mina planer för sommaren. Träning skall bedrivas, med råge dessutom, alltmedan jag har fullt upp att kolla på både Touren och följa mina vänner på Junior-VM i Italien. Göran Winblad, en av mina goda vänner, jag känner honom mycket väl - underbar människa men också den största jävla orienteringsnörden som finns ska såklart också åka till Italien. Inte för att springa JVM, utan för att springa Italienska femdagars, i närheten av JVM-området.

Under denna vår startade jag även upp Fikakommissionen tillsammans med tre andra kaffeälskande orienterare. Kärleken till kaffe och fika har sedan länge upptagit en stor del av mitt liv men det var först nu som jag kunde satsa på det till hundra procent som professionell Fikakommissionsordförande. De stora högar av sponsorpengar gjorde dessutom att jag kunde leva ett adekvat liv själv som halvdan orienterare under sommarlovet.

Mitt intresse för kaffebönans väna omfamning av smaklökarna fick mig således att ponera för min gode vän, Göran Winblad, att med sig hem från Italien, ett land som var man med ett någorlunda kaffeintresse borde pilgrimsfärda till, medtaga kaffe av finaste sort till sponsorernas bekostnad.

Göran Winblad, den bästa av vänner, lovade på heder och samvete att detta skulle han göra och ta med till terminstarten inför höstterminen 2009 och vårt sista år på Orienteringsgymnasiet i Sandviken.

Sommarlovet gick fort och rätt som det var så träffades vi på ännu en plats som kaffe- och fikaälskare borde vallfärda till, nämligen Lennarts Konditori i utkanten av trästaden och mitt emot kyrkan i Eksjö. Evenemanget var O-ringen. Fikakommissionens orginalmedlemmar träffades tillsammans för sista gången och Göran Winblad, en riktig kompis, valdes in i kommissionen för att ersätta medlemmarna Henrik Sundqvist och Olle Boström. Vid denna tidpunkt hade dock mina egna värderingar och normer inte trängt in i Göran Winblad, en hyvens kille, då han varken tyckte om eller drack kaffe. Han blev därför te-ansvarig i kommissionen (han är nu fullt rehabilliterad till hyffsat normalt tillstånd. Han tycker dock fortfarande att orientering är kul). Göran Winblad, min evige kompanjon, upplyste mig där och då om att kaffet hade han minsann med sig till Eksjö och att jag snart skulle hålla det i mina bara händer. Ett lyckorus for igenom min kropp och uppbådade mitt ansikte att spricka upp i det största leende jag någonsin förmått. Detta måste sannerligen vara en av mina bästa dagar i livet, tack vare Göran Winblad, min wingman.

När jag väl fick tag på kaffet och höll det i min hand kunde jag inte låta bli att känna besvikelse. I min åsyn fanns blott ett 250 grams paket LaVazza Rossa, som går att få tag på i vilken välsorterad butik som helst. Jag frågade Göran Winblad, idioten, om han måhända var lite dum i huvudet. Han förklarade då i desperation situationen som sådan att han nästan hade glömt bort sitt löfte och i panik fått springa in i en italiensk mack för att inte förarga sin mästare i detta ädla hantverk som är kaffedrickandets konst.

Göran Winblad, min vetgirige lärling, benådades tack vare min godhet och på grund av sin potential att bli en riktigt bra Fikakommissionsmedlem. Kaffet som han tog med sig från Italien för min skull har länge stått på mitt rum som en symbol för vår vänskap.

Ikväll tog jag fram paketet. Jag gick sakta mot köket för att hämta espressokokaren och få njuta av den gåva min broder, Göran Winblad, så gentilt tagit med sig från Italien.

Nu sitter jag här efter att ha avnjutit tre vändningar stark espresso. Jag står i evig tacksamhetsskuld till Göran Winblad, mannen, myten, legenden, för dessa koppar espresso. Jag önskar sannerligen att du var här och kunde avnjuta dem tillsammans med mig.

Från mitt lilla hörn här i Uppsala - "TACK!"

Ingenting att säga egentligen men fyller ut med lite meningslöst skitsnack

Hemkommen igår. Skola idag. Seminarium. Trött och hungrig. Förmodligen mest på grund utav att jag varken sover eller äter. Men är inte helt säker. Jag har en tendens att skjuta på sånt just nu. Det var kanske det som resulterade i en fantastiskt bitter gårdag och även denna dag har osat jävel. En kall och äcklig höstdag fick höra några väl valda. Sen fick jag smaka på riktig jävla kräksnö. Då mådde man!

Äta är fan dyrt. Och sova har jag inte tid med.

Det skulle vara tämligen intressant att ur en objektiv synpunkt se mina tankegångar, för hur detta går ihop vet jag inte.

Sandviken Revisit

Imorgon styr kosan mot den största kukstaden i hela Sverige, Sandviken. Enligt min mening Sveriges sämsta jävla stad. Lyckligtvis (eller olyckligtvis) så ligger Orienteringsgymnasiet där och höjer nivån åtminstonde lite grand. Det är också Orienteringsgymnasiet som skall besökas. Helgen blir ett träningsläger med många fina träningar, hockeybockey och ett riktigt jävla sjöslag på lördag kväll. Däremellan hoppas jag kunna klämma in lite chill i Viken som varit ett återkommande begrepp på förra bloggen.

Tills dess ska jag försöka vara lite mer bitter över skitvädret. Tror inte att jag riktigt på allvar uttryckt mitt missnöje över situationen. För nytillkomna; jag hatar snö. Folk som säger att det är så fint när snön börjar komma borde arkebuseras. Folk som i allmänhet ställer sig positivt till vinterhalvåret har inte mycket respekt från min sida. Sannerligen ett av människosortens mest avskyvärda människor, näst efter morgonpigga människor och solskensoptimister.  

Snow Hey Oh

Det snöar jävel. Verkligen JÄVEL! Det är inte tal om lite lätt nederbörd av frusen modell här inte. Det är av apokalyptisk kaliber.

Bara för det så måste man ut och köra distans ikväll med pannlampa. Sjukt viktigt att få i sig en riktigt hård, jävlig träning så att man kan intala sig själv att kommande träningar inte ens hamnar i jämförelse.

Vinterrejset

Sprang Vinterrejset igår. Det var kallt. Kyligare än på länge. Under hela dagen låg frosten över marken. Mossarna var frusna så till den grad att det inte gick att springa på dem utan man fick glatt gå igenom med skare på smalbenen. Hårt!
Tack vare många klurigheter och en rätt lång bana hamnade sluttiden på 2.49. Rätt ner i träningsdagboken. Om det vore så att jag fortfarande skrev en. Det kan jag väl inte säga att jag gör. Eller gör jag? Jag smygtränar mycket så det är väl ingen idé. Smygträningen står ju ändå inte med där.

Idag är det nästan kyligare. Och benen är stelare, tyngre, mörare - mer tränade. En träning då man är pigg i benen är aldrig en bra träning. En träning med tunga ben ger mer effekt.

Bandykväll - aftermath

Efter 1.40 timmar bandyspel på Studenternas får jag nog erkänna att benen och framförallt höftböjarna har fått sitt. Dagens träning blir en lugn halvdistans, cirka milen, som uppladdning inför morgondagens Vinterrejset, även det i Farmers färger. Efter fyra koppar kaffe och lite (mycket) choklad är jag fit for fight och mindre benägen att känna smärta i benen under denna löptur.

Skor på!

Nummer 37 går på is

Det nalkas ispremiär och om inte mindre än en timme är det dags att beträda Studenternas is. Jag gör det i Farmers färger även fast det är långt ifrån seriös och hård hockeybockeymatch. Förhoppningsvis blir det av nästa vecka i Sandviken. Detta är dock ett vänskapligt bandylirande, diverse lärarstudenter emellan. Fast självklart på liv och död. Men jag har svårt att se att det kan vara lika brutalt som Korpserien i Viken!

Jag laddar som bäst med Dans på Sävstaås. De här jävla Siriusmänskorna kommer inte fatta vad som hände...

Vissa pass gör man bara för sakens skull

Onsdag. Regnet faller ihärdigt. Utefter stadens utkanter omsluter sig mörkret. Det är kallt. Kallt ända in i själen. De få timmar ljus som gavs på dagen var inte på tok tillräckligt för att mätta hungern. Hungern efter att behöva mer ljus för att hinna med aktiviteter som bäst lämpar sig i solsken.

Det måste dock göras! Träning, vill säga.

Först ville det vara intervaller. Hårda sådana. Sedan blev det jogg. Mjuk sådan. Ett enfaldigt trampande förbi elljusspårets falnande lyktor.

Det är kallt. Efter 30 minuter är det fortfarande kallt. Sedan tog hungern över.

Allting lämnades kvar i skogen. Motivationen, viljan, jaget. Allt.

Idag är det mörker igen. Detta ständiga mörker.

 Jag undrar när det kommer bli ljust.

Vafals?!

Mitt uppe i planeringen av nästa års tävlingssäsong upptäcker jag något riktigt fasansfullt! Förutom att Terräng-SM och Natt-, samt Sprint-SM krockar med varandra så krockar dessutom 25-manna med Tjurruset. Det får väl bli att hoppas på en tidig sträcka så man hinner springa både och den 8:e oktober 2011. Å andra sidan kommer Tjurruset uppleva sitt sämsta år om inga orienterare kommer så det är väl ingen idé att springa det ändå.

Igång

Istället för att smygstarta säsongen gick jag all in på ett pass igår. Det blev 2 timmar distans med en inbakad medeldistansbana i Nåsten. Totalt cirka 40 minuter OL, resten löpning på stig och väg. Funderar på många sådana här pass i vinter. Kombination av distans och tempo. Hårt och långt. Ligger mig väl i smaken. Innan det blir alltför olidligt klimat tänkte jag rasta lite rullskidor och köra cross-pass också. Rullskidor till Lunsen, en långdistans och sen rullskidor hem igen. Sämre träningar har man ju gjort.

Nu blir det dock iväg till skolan. Kvällen - distans med Linné.