Historien bakom kvällens kaffekopp

I nådens år - 2009. I min blotta ungdoms dagar inväntandes ett efterlängtat sommarlov, samtidigt redogör jag mina planer för sommaren. Träning skall bedrivas, med råge dessutom, alltmedan jag har fullt upp att kolla på både Touren och följa mina vänner på Junior-VM i Italien. Göran Winblad, en av mina goda vänner, jag känner honom mycket väl - underbar människa men också den största jävla orienteringsnörden som finns ska såklart också åka till Italien. Inte för att springa JVM, utan för att springa Italienska femdagars, i närheten av JVM-området.

Under denna vår startade jag även upp Fikakommissionen tillsammans med tre andra kaffeälskande orienterare. Kärleken till kaffe och fika har sedan länge upptagit en stor del av mitt liv men det var först nu som jag kunde satsa på det till hundra procent som professionell Fikakommissionsordförande. De stora högar av sponsorpengar gjorde dessutom att jag kunde leva ett adekvat liv själv som halvdan orienterare under sommarlovet.

Mitt intresse för kaffebönans väna omfamning av smaklökarna fick mig således att ponera för min gode vän, Göran Winblad, att med sig hem från Italien, ett land som var man med ett någorlunda kaffeintresse borde pilgrimsfärda till, medtaga kaffe av finaste sort till sponsorernas bekostnad.

Göran Winblad, den bästa av vänner, lovade på heder och samvete att detta skulle han göra och ta med till terminstarten inför höstterminen 2009 och vårt sista år på Orienteringsgymnasiet i Sandviken.

Sommarlovet gick fort och rätt som det var så träffades vi på ännu en plats som kaffe- och fikaälskare borde vallfärda till, nämligen Lennarts Konditori i utkanten av trästaden och mitt emot kyrkan i Eksjö. Evenemanget var O-ringen. Fikakommissionens orginalmedlemmar träffades tillsammans för sista gången och Göran Winblad, en riktig kompis, valdes in i kommissionen för att ersätta medlemmarna Henrik Sundqvist och Olle Boström. Vid denna tidpunkt hade dock mina egna värderingar och normer inte trängt in i Göran Winblad, en hyvens kille, då han varken tyckte om eller drack kaffe. Han blev därför te-ansvarig i kommissionen (han är nu fullt rehabilliterad till hyffsat normalt tillstånd. Han tycker dock fortfarande att orientering är kul). Göran Winblad, min evige kompanjon, upplyste mig där och då om att kaffet hade han minsann med sig till Eksjö och att jag snart skulle hålla det i mina bara händer. Ett lyckorus for igenom min kropp och uppbådade mitt ansikte att spricka upp i det största leende jag någonsin förmått. Detta måste sannerligen vara en av mina bästa dagar i livet, tack vare Göran Winblad, min wingman.

När jag väl fick tag på kaffet och höll det i min hand kunde jag inte låta bli att känna besvikelse. I min åsyn fanns blott ett 250 grams paket LaVazza Rossa, som går att få tag på i vilken välsorterad butik som helst. Jag frågade Göran Winblad, idioten, om han måhända var lite dum i huvudet. Han förklarade då i desperation situationen som sådan att han nästan hade glömt bort sitt löfte och i panik fått springa in i en italiensk mack för att inte förarga sin mästare i detta ädla hantverk som är kaffedrickandets konst.

Göran Winblad, min vetgirige lärling, benådades tack vare min godhet och på grund av sin potential att bli en riktigt bra Fikakommissionsmedlem. Kaffet som han tog med sig från Italien för min skull har länge stått på mitt rum som en symbol för vår vänskap.

Ikväll tog jag fram paketet. Jag gick sakta mot köket för att hämta espressokokaren och få njuta av den gåva min broder, Göran Winblad, så gentilt tagit med sig från Italien.

Nu sitter jag här efter att ha avnjutit tre vändningar stark espresso. Jag står i evig tacksamhetsskuld till Göran Winblad, mannen, myten, legenden, för dessa koppar espresso. Jag önskar sannerligen att du var här och kunde avnjuta dem tillsammans med mig.

Från mitt lilla hörn här i Uppsala - "TACK!"