Bas Riff

Nu; snöpuls och reflexrunda. Jag laddar med en låt som inte kan handla om något annat än nattorientering.

"Var é vargen" då? Jodå, den har stått på repeat sen i morse. Till skogs!

Den vilda världens hunger...

Som alltid när långa pass sträcker sig från dagsljus in i mörkret och man ser hur skogen förvandlas till vildingarnas land under en ensamt lysande måne. När pannlampan är hemma och man är inne på sin andra timme. När man vet att någonstans där ute väntar den. Vargen...

I väntan på barmarken

Bitande kyla. Det är ju ändå mitten av februari. Solsken. Skidpasset är ju givet. Efter en till kopp kaffe såklart.

Planen idag var annars reflexrundan i Stadsskogen men eftersom det är riktigt, riktigt kallt även när solen är framme och att det kommit lite mer snö får det bli ett skidpass. Att famla runt i mörker då det är riktigt, riktigt, riktigt kallt lockar inte speciellt mycket i jämförelse.

Jag tänkte faktiskt för en stund tillåta mig själv att vara lite naiv. De tidigare veckornas milda väder har lett till barmark nere i Skåne/Blekinge/Halland (källor: SMHI:s snödjupskarta och alternativet.nu) och det verkar uppriktigt sagt som att vårtävlingarna som går där nere om en månad kommer gå att genomföra. Självklart vet jag ju bättre, Sverige är ett skitland och ett par dagar in i mars kommer en snöstorm utan dess like, det kan man vara helt säker på. Men ändå, lite ska man ju få drömma.
De gånger jag varit med på tävlingarna har det faktiskt varit bra - om man bortser från att det i regel varit fem plusgrader, regnigt och inte gett alltför bra resultat.

 Thomas och Eric, på en kall åker i regnet utanför Halmstad. Början av mars '07

Niklas, John och Eric fryser ihjäl på kall bänk vid gården Ön, TC mars '08.

Träningsanalys

Det gick inte som planerat på gårdagens träning. Ultimat utmattning var målet. Men trots att jag pressade mig själv att hela tiden ligga på gränsen så var jag inte trött när jag kom i mål. Jag kunde inte ta ut mig helt enkelt. Maxpuls låg endast på 92% av max som allra mest och då var jag inne på spurten.

Lite tråkigt att jag inte kunde ta ut mig med draghjälp och allt. Men det vittnar väl om att kroppen är i någon sorts transitionsfas. Jag är en sprinter fast i en långdistanskropp. Och nu kommer intervallträningen som ett brev på posten.

Hör du ljudet av juli där utanför?

Längtar till sommaren. Håller förra vid liv med den här. Episkt ögonblick. I was there...

Ångest

Idag har jag en ledig dag. Eller ledig och ledig. Jag har ju saker att göra egentligen. Jag är bara jävligt förståndig och struntar i det.

Något som jag dock inte struntar i är träningen, vilket jag i och för sig har väntat med tills nu. Jag ska nämligen vara med på Tour de Linnés fjärde etapp. Och ångesten börjar komma. Det är nämligen 3x3,33 km löpning i Flogsta. Och jag har planerat att ta ut allt. Verkligen allt. Jag tror man behöver minst ett pass i veckan som man försöker spränga gränsen på. Tyvärr så är det ju faktiskt mindre trevligt att göra detta. Därav ångesten. Det har dessutom snöat jävel idag, vilket kommer göra det svårt att ta ut sig löpmässigt men som likt förbannat kommer se till att det blir jobbigt.

Men det är ju en bra ångest jag talar om. Den drar fram urkrafterna ur kroppen. Sen får vi se hur länge de stannar kvar. Om de är med på första kilometern eller om jag kan dra fram dem på sista tre.

Jag ska fan spy när jag kommer i mål!

Återblick i musikarkivet

Eftersom jag inte är en speciellt stor anhängare av Spotify, annat än ytterligare påökning av den bästa partyspellistan genom tiderna: NSM! Kött fifan!, så har jag sedan en relativt lång tid tillbaka ett ganska utökat arkiv av musik. Det rör sig om närmare 15 000 låtar som har mer eller mindre betydelse. Vissa aldrig lyssnade på, andra helt sönderspelade. Och vissa lyssnade på och bortglömda. Idag kom jag att tänka på en låt som jag lyssnade en del på 2006, om det nu inte var 2007 men som sedan dess varit ganska bortglömd. Kanske en enstaka spelning då och då men inte mer. Utan större omsvep:

Paranoia in B Flat Major - The Avett Brothers

Fortsätt - när mörkret kommer och allt gör ont

Att dagen började bra med solsken och nollgradigt råder det inget tvivel om. Och vad som gäller då för mig är långpass. Tyvärr var jag alldeles för segstartad på morgonen för att hinna med ett sådant, utan det blev istället en kvarbliven sprintintervall ifrån UTH '10. Ett skönt och kort pass som istället förberedde mig för kvällens tisdagsbana med OK Linné. Fy och blä och usch. Kände direkt att allt vad heter fart i mina ben inte existerar. Avhängd direkt. Visserligen hade jag som syfte att springa det som distans (20 km med snöigt underlag är inte så förbannat kul att springa på fort) men det blev ändå så att jag lät kroppen gå lite fortare. Varför? Där det gick att springa fort gjorde jag det (med viss återhållsamhet) och där det inte gick att springa fort var det mörkt och jag var lite nervös över att min dåligt laddade pannlampa skulle slockna när jag stod ensam mitt ute i Nåstenskogen. A.K.A. jag ökade frekvensen lite där.

Det blev till slut 20 km på ganska exakt två timmar, så jag fick trots allt distansen i mig. Även om det var i mörker istället för solsken. Nu sitter jag och är jävligt revanschsugen och vill ha tillbaka min förstasträcksmentalitet. Gå ut hårt och inte släppa ryggarna! Mina övriga konkurenter åker ju iväg till Gran Canaria för att semestra. Då ska jag passa på att träna skiten ur mig.  

The world I love, the tears I drop

Dags att öka frekvensen lite. Hög diskant. Lite mer electricity. Rock'n'roll! Har börjat lite med intervaller på sista tiden för att få upp tempot i kroppen. Den är kvar i långdistanssteget och vill inte riktigt vara med, men den är seg och tålig. Det känns bra. Nu ska jag bara få upp farten. Tyvärr utgörs inte det mesta underlag av barmark, utan av ett lager av is som varje dag smälter och stelnar, smälter och stelnar. Det är livsfarligt. Jag fick dock in ett pass på bana i fredags. Nöjd.

Eftersom det sega virket fortfarande består väljer jag idag ett nattpass i skogen med pannlampa och snöpuls. Lite fart blandat med lite segt. Jag taggar med min spellista "Tagga". Perfekt för natträningen. För Var é vargen är såklart med. Lite AC/DC, lite Iron Maiden, Millencolin, Billy Talent och den här sköningen. Lite av en favorit. Har hängt med sen begynnelsen av min hittills meritfattiga orienteringskarriär.

Tillbaka till samtiden

Som alltid när jag har tillryggalagt ett långt tidsavstånd mellan jag själv och orientering så börjar suget komma tillbaka. Tävlingssug och suget efter att leverera. Det har krypit upp lite då och då under de senaste veckorna och resulterat i att jag kollat på flygbiljetter till utlandet, främst Portugal där jag tycker att det vore förbannat kul att springa de tävlingar som går där i början av mars. Det som hindrar är biljettpriser och de tider jag kan åka. Som det ser ut åker de flesta mellan 2-9 mars medan jag själv kan mellan 5-13:e mars. Lite surt. Får se om det blir av eller inte. Är i och för sig inte jättesugen på att punda ut två lax för flybiljett. Tror dock att det är värt det. Sjukt värt det. För att få träna bra, vilket man inte kan göra så mycket i Sverige just nu, om man inte väljer inomhusträning. Och de skippar jag helst, om det inte är löparbana. Då kan jag tåla det under kanske ett eller ett par träningspass.

Dagen har annars varit en vilodag, trots det fina vädret. Var halvvägs påväg ut när Göran kontaktade mig angående en öppen föreläsning signerad Ola Skinnarmo, äventyraren. Riktigt bra föreläsning som gav lite inspiration. Och allt sånt är välinvesterat på vintern.

Det kan få vara snö i en månad till för bra skidförhållanden. Sen vill jag nog kunna dra ut i skogen och få smaka på suget igen. Och göra mitt sista år som elitjunior till det bästa. De övriga åren har bara varit transportsträckor.