Orientering handlar om att bemästra tre saker:
1. Kartan
2. Kompassen
3. Rädslan att gå vilse
Tar man bort kartan och kompassen ur ekvationen är det alltså bara rädslan att gå vilse kvar. Något som jag fick erfara på dagens träningspass.
Mitt feta arsle orkade inte masa sig ur sängen förrän sent på förmiddagen och kom ändå inte mycket längre än till köket för kaffekopp, och senare till toaletten för skitpaus.
Efter att ha stått ett tag i källaren och lirat gitarr och saxofon (ja, vafandårå?) så orkade jag äntligen sticka ut på dagens träningspass. Problemet var bara det att det hade hunnit skymma.
Snabbt löst, tänkte jag och tog fram min dammiga gamla pannlampa och begav mig ut på ingenting annat än Odenvalla Tur och Retur. Längst bort på rundan märker jag av att det orangeaktiga skenet börjar avta. "Var é vargen?!" hann jag tänka innan jag stängde av lampan för att kunna använda den i nödfall längre fram. "Här hittar jag ändå som i min egen ficka!"
Sagt och gjort, stigen tillbaka gick galant i mörkret, inte en pinne låg där den inte skulle under mina fötter. Efter någon kilometer till var jag dock tvungen att ta mig igenom ett skogsparti varpå jag satte igång pannlampan igen. Den lös i ungefär tre sekunder.
Efter det var det bara att anamma tidigare rundors erfarenhet, nynna på "Var é vargen?!", lyssna efter ljudet av E18 och försöka forcera den mörka skogen. Efter hårt slit kom jag äntligen fram till det numera nedrivna milspåret där jag återigen kunde trampa stig. Fortfarande i bäckmörker såklart.
Bemästra rädslan att gå vilse: Check!
Nu är det bara kartan och kompassen kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar