Whattefack-moments!

Årets UTH har tagit sin början och inleddes igår med en medeldistans och nattsprintintervaller. Den första träningen blev som en kalldusch redan till ettan då hjärnan och kompassen inte valt att vakna riktigt än. Efter att jag läst in mig kunde jag åtminstone fortsätta resten av banan i hyffsad stil.

Sprintintervallerna var en källa till stort ursinne och frustration då jag hade stora problem att läsa kartan av någon anledning.

De gångna träningarnas okoncentration eskalerade idag i stunder då jag bara tänkte: "WTF?!"

Och: "Hur fan kunde jag missa det här?!"

I stort ursinne sprang jag på tills jag kände att orientering är ett jävla helvete. Jag tog även ett magplask i en pissblöt mosse, något som orsakade en något existentiell kris ute i en kall Lunsenskog.

En bildserie på de stunder då jag, enligt min egen analys, tydligen drabbats av riktnings-Tourettes följer här: