En uppdatering av läget sen sist. Antal träningstimmar: 0. Jag har uppnått en för mig helt ny grad av inaktivitet. Allmän dekadens, och inte av den roliga sorten, råder. I jämförelse med hur jag vanligtvis företar mig rörelse och motion så skulle jag gå så långt som att kalla läget för kritiskt.
Jag klarar inte av att vara skadad. Jag har inte psyket för det. Hela min personlighet går ut på att göra det så bekvämt som möjligt för mig själv. Minsta motståndets lag. Orientering och speciellt löpning är en träningsform som kräver minsta möjliga planering och projekttagande för att genomföras. Ska man hårddra det så behövs det endast en skog och en kropp. Den senaste tiden har träning verkligen inneburit ett alldeles för övermäktigt projekt. Vilket är ett sätt att se på saken, det andra är att jag bara är lat. Och så får det väl vara då.
Lyckligtvis är jag begåvad med en självkännedom som är få förunnad, vilket gör att jag kan se slutet på även denna period av domedagstankar och dravelbeteende. Inom kort så kommer jag bli så äcklad av mig själv att jag på ren ångest kommer träna som en idiot. Tanken är tröstande i detta mörker av stillasittande som just nu råder. Insikten har redan nått mig, frågan är vad som till slut är det som kommer få bägaren att rinna över. Möjligtvis blir det helgens Jukola. Femtesträckan var visserligen något som jag mer eller mindre hade räknat med, dock inte i andralaget. Kroppkraken kommer väl få lida så pass mycket att psyket fan får skärpa sig. Det blir det första testet av hälsenan på mycket länge. Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar