Skadad hälsena

För cirka tre år sen sprang jag mitt första marathon, vid 21 års ålder. Anledningen var helt enkelt att jag ville utmana mig själv och själva loppet som unikum var väldigt tilltalande. Jag anmälde mig således till Jubileumsmarathon, ett lopp som genomfördes med OS i Stockholm 1912 i åtanke. Banan följde så gott som modern infrastruktur tillät den originella bansträckningen från Stadion till Solna och tillbaka, med ett tillägsvarv för att få ut den officiella marathonlängden (42 195 meter).

Som orienterare tänkte jag att det jobbigaste skulle bli asfalten. Jag hade ju genomfört både Ultralångtävlingar i orientering, Lidingölopp och pass långt norr över tre timmar. I skog. På fjäll. I berg. Ett marathon på asfalt? Baggis.

Jag tränade ändå inför det. Starten på träningen fick bli Göteborgsvarvet, där jag kapade en kompis startplats för att få starta i elitled. Genomfördes utan större problem på 1.18,51 med tillhörande vadknip efteråt. Sen skulle min träning börja med upptrappad distansträning. Sagt och gjort.

Ett par veckor innan började jag dock, som man alltid gör, få känningar i min vänstra hälsena. Men hårt luttrad och fostrad i en träningskultur där stretching var töntigt, smärta bara var vekhet som lämnade kroppen och efter tre år på ett orienteringsgymnasium vars motto var "Pain i temporary, glory is forever", så körde jag på enligt plan. Jag genomförde till och med marathon på 3:12:51, med visst missnöje, då jag siktade på under tre timmar, men mötte väggen efter 35 km efter en klassisk juniormiss; att gå ut hårt tidigt i loppet.

Nöjd med att jag genomfört loppet så gick jag in i en välförtjänt viloperiod. Fem hela dagar... Sen var det dags för nästa utmaning: H21 Lång på O-ringen i Halland, en femdagarstävling i orientering. Jag kom runt tre etapper och fick bryta den fjärde. Orsak: hälsenan gjorde för ont. Att hoppa över ett dike på uppvärmningen var uteslutet.

Därefter följde en månad då jag försökte rehaba mig själv. Tröttnade således på både orientering och löpning. Begav mig ut i sommarstugan. Sov mest. Sporadiska pass här och där, innan jag till slut fick gå med svansen mellan benen till en sjukgymnast. Där fick jag tåhävningsprogram med tillhörande stretching, såklart. Körde det. Blev bättre! Härligt!

Detta var i september 2012. I två års tid därefter kände jag av hälsenan från och till, men aldrig så jag kände att jag inte kunde kontrollera det. Tåhävningar gjorde alltid susen. Efter ett hårt träningsläger fick jag inte sällan ta en dags alternativträning med mycket stretch och häv, men det blev alltid bättre. Fram till augusti 2014.

En tävlingshelg med tre orienteringstävlingar blev bara två. Den sista kunde jag inte starta på. Sjukgymnast. Samma sak. Tåhävningar tills trappan går sönder. Körde lite löpning. Det var inte bra att göra uppehåll i den. Ingen förbättring. Nästa steg i proceduren var stötvågsbehandling. Wow! Vilken effekt! Det kändes genast bättre. Fortsatte mina tåhävningar, nu som en sorts byte från rehab till prehab och trappade upp löpningen igen. Det gick i två månader, innan jag började känna en molande ömhet bak på hälsenan igen. Trappade först ner löpningen och körde troget mina tåhävningar ett tag först. Sen sjukgymnast igen. Stötvågsbehandling i fyra veckor. Vila från belastning dygnet efter. Höll igång löpning, tåhävningar och humör. Tränade bra ändå. Snart dags för säsong.

I början av mars i år gjorde jag den omgångens sista stötvågsbehandling. Sen började säsongen. Kanonstart för min del. Tre pallplatser på nationella tävlingar. Det verkade som att det skulle gå bättre än någonsin i år! En månad senare kom värken igen. Först den välbekanta stelheten efter ett lopp och på morgonen. Sen värk innan uppvärmning och efter träning. Sen värk när jag sprang också. Nu mindre uppe på hälsenan och mer närmare hälbenet. Bakslag. Ridå. Slog en mental volt med magplask. Ny sjukgymnast.

Voltarenkur? Nej. Tåhävningar? Nej. Värmebehandling? Nej. Tape? Nej. Akupunktur? Nej. Test av stötvågsbehandling igen, trots de senaste gångernas misslyckande?

Svaret återstår. Jag upplever definitivt inte samma resultat som de två första omgångarna. Hälsenan värker fortfarande och att springa fullt ut är helt uteslutet. Nu tänker jag dock följa den första sjukgymnastens råd och köra lite löpning så att jag håller igång. Stelheten och smärtan i vila är dock starkt påtaglig och att resa sig upp efter en stund i fåtöljen och gå någonstans kräver en viss eftertänksamhet. Är det värt det? Jag anar en viss förbättring när senan är aktiv dock.

På måndag ska jag på ultraljudsundersökning hos en expert som förhoppningsvis kan ge svar på vad nästa steg borde vara. Själv tänker jag att det sista jag bör testa är operation, men alternativen börjar ta slut.

Jag skrev det här inlägget för att som förhållandevis ung (24 år) orienterare dela med mig av mina erfarenheter av skador från idrotten. Även om mitt skadetillstånd knappast inneburit en omfördelning av medaljer på stora mästerskap så ser jag mig ändå som en mycket aktiv idrottare, någonstans mellan elitmotionär och elitidrottare. Mången är nog de hälsenor därute som just nu slits i trånga skor, på ovana underlag och släpar på dumma, alltför ambitiösa huvuden. Kanske kan jag bidra till att någon i en desperat Google-sökning (hur många såna har jag inte gjort?) finner förnuftet och tar några prehabande tåhävningar och struntar i att försöka köra tunga löppass varje dag i veckan trots att kroppen inte kan hantera belastningen. Mina egna lärdomar av detta är såklart att alltid gå efter vad kroppen säger och lämna allt som har med "det som inte dödar, det härdar"-mentaliteten att göra, som tyvärr fortfarande infekterar idrottskulturen. Alla som haft en skada någon gång drar den slutsatsen. Själv valde jag att gå mot bättre vetande. Det misstaget betalar jag för nu.