Igår var jag på röntgenavdelningen på USÖ. Efter ett halvårs väntan sedan jag senast sökte mig till en läkare för att få bukt på mitt långvariga hälseneproblem. Mellan varven hinner man både glömma och tvivla flera gånger på varför jag har sökt hjälp. Men det känns orimligt att gå runt och ha konstant ont i olika lägen bara för att det är ett mindre projekt att söka vård.
Hälsenan på min vänstra fot har varit min akilleshäl sedan 2014. Problemet började tidigare, men har varit kroniskt sedan dess. Jag skrev ett gediget inlägg under sommaren 2015 om mina problem om man vill läsa mer om dem. Hälsenan kommer aldrig gå av, har jag blivit försäkrad om, så det är bara en fråga om att jag ska tåla smärta när jag springer. De flesta gånger går det an. Ibland är det förjävligt.
Jag har övervägt operation periodvis under de senaste tre åren. Varje gång jag har fått hjälp av vården har tåhävningar, stötvågsbehandling och tejpning varit universallösningar med mirakulösa förtecken. Det funkade i början. I ungefär två månader. Därefter har problemen förflyttats, förvärrats, för att sedan stagnera och bara existera som en notis i medvetandets periferi, framblomstrande under extrema påfrestningar man ibland kan utsättas för inom idrott.
Jag får se om vården kommer komma fram till något bättre förslag på lösning annat än denna totalt meningslösa metod med att tejpa utsidan av en elastisk yta, såsom hud, med en ytterligare elastisk kinesiotejp, bara för att visa upp att man betalat för en två-dagarskurs i hur man lurar folk med "moderna" och populära behandlingstekniker. Men konsensus bland fysioterapeuter verkar vara att allt går att laga med kinesiotejp. Skämmes tamejfan!
Förhoppningen är ändå att jag ska komma undan utan operation. Men i nuläget har jag svårt att tänka mig att det finns några andra alternativ. En förändring av rådande tillstånd vore dock välkommet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar