Race report: Swedish League #2 och Ultralång-SM

 Det var inte utan anspänning som jag tog mig ut på arenan utanför Västervik på söndagen. Eller arena och arena. Parkeringsplatsen. Efter en kort uppvärmning så gick en något förvirrad start med omärkta kartor och i princip självgallring. Det var lite löploppskänsla om det hela. 

Här finns rutten på Livelox

K1-K5
Farten som sätts i början är inte omänsklig och jag går med och håller position i ledet. Kontrollerna tas och jag håller lite koll på kartan och går ibland ut i något eget stråk. Tanken att spara energi går igenom huvudet på mig hela tiden och jag letar efter partier som är mer lättlöpta där man kan gå ur ledet men fortfarande behålla placeringar. Jag pendlar här mellan placeringarna 55-57 men har kontakt med ett tjugotal löpare framför. Till K5 är det en väglöpningssträcka där jag nog hade chansen att täppa igen en liten lucka som bildas när fältet dras ut. Jag väljer dock att hålla mig i ett eget tempo som är ganska frikopplat från vad alla andra gör. Här drar klungan ifrån och jag har bara kontakt med en framförvarande löpare när vi går in från vägen i skogen. 

K6-10
Här börjar jag orientera själv eftersom det inte finns några direkta alternativ. Jag har en grupp bakom mig på väg till K8 och i början av K9 men jag väljer fortsatt att bara gå själv och inte bry mig om de andra. Vi stämplar ändå samtidigt vid K9 men vid K10 så stannar jag länge för att läsa in långsträckan till K11 på cirka 5 km. 

K11-K14
På långsträckan väljer jag ett vänsteralternativ som inte alls var speciellt fördelaktigt jämfört med att gå nära strecket. Jag löper hela sträckan själv och tänker i början att det är dags för en liten tempoökning för att om möjligt komma ikapp framförvarande grupp på fyra löpare som jag sett innan. Jag verkställer dock inte sträckan som jag har tänkt och blir osäker på väg till min första hållpunkt som är vändplatsen som är sydost om K1. Jag kommer in senare på vägen och tar sträckan som jag har tänkt därifrån men den tänkta tempoökningen blir inte av. Här blir loppet mer i stil med ett långt distanspass där jag släpper tävlingen och alla andra deltagare utan bara fokuserar på banan. En löpare kommer ikapp mig som jag hänger med till K15, men det är den sista person jag ser på hela banan. 

K15-M
Nu börjar loppet kännas i benen och det börjar bli tungt att springa i skogen. Jag söker därför de lättlöpta stråken på sträckorna trots att det på en normal långdistans inte hade funnit så många incitament att gå från strecket i den här typen av terräng. Det är förvisso kuperat ibland, men lättlöpt, och man kan utnyttja höjdpartierna bra om man bara undviker de mest branta ställena. Men benen styr mycket mer än huvudet och det blir en hel del konstiga vägval som tas som dessutom inte verktställs enligt plan när jag upptäcker ett mer flackt och lättlöpt stråk runt en höjd exempelvis. Det är exempelvis tydligt på de långsträckor som är kvar att jag släpper orientering för att kroppen ska hitta lättaste vägen fram, vilket i samtliga fall måste anses vara en riktigt dum strategi. Mot slutet av banan så är det några korta sträckor där jag råkar komma ihop med en damlöpare. Det blir en fartökning för att hålla henne bakom mig till mål och jag skäms lite för att säga att det inte var med någon större svårighet som jag också kunde öka farten på slutet.

Summering: Jag är nöjd med att äntligen ha genomfört en ultralång som senior. Rent prestationsmässigt så kändes kroppen hela tiden som att den skulle klara uppgiften och jag hade inga mentala svackor under loppet; inte heller någon energibrist då jag hade gel med och tog sportdryck och vatten på alla stationer jag passerade. Det som jag ångrar är att jag hade strategin att det bara var jag mot banan och att jag inte tog någon notis om de andra löparna. Jag tror att jag hade kunnat rida mer på vågen och hänga med klungan längre och på så sätt ha kortade löptid och bättre placering än 60 av 62 som genomförde loppet om jag bara hade varit inställd på det. Måhända att jag hade varit tröttare, men det hade ju kanske varit mer på sin plats att ha sina snabbaste sträckor under första halvan av banan än de fyra sista kontrollerna. Inför nästa ultralång-SM så får jag låna in Verner von Heidenstams bevingade ord: 

            Det är stoltare våga sitt tärningskast

            än att tyna med slocknande låge.

            Det är skönare lyss till en sträng som brast

            än att aldrig spänna en båge.

Race report: Swedish League #1

Så var då helgen passerad där det med snabba ryck blev klart att jag skulle få springa. Det var några dagar där jag räknade lite rankingpoäng och kollade anmälningslistan och ungefär en vecka innan stod det klart att jag skulle få delta både på medeldistansen och ultralången. Nedan följer en race report av Swedish League #1:

Jag fick som ganska väntat packa ner mig tidigt på morgonen själv i bil eftersom dottern fyllde ett dagen innan med kalas och fika. Framme på tävlingsplatsen så stannade jag kvar i bilen och laddade de sista 45 minuterna innan starten gick. Så än så länge så var tävlingen ganska lik en vanligt tisdagsträning med förhållningssättet att man ska vara på plats så sent som möjligt och dra så tidigt som man kan. 

Efter någon halvtimmes uppvärmning så gick starten 10.15. Jag tyckte ändå det var förhållandevis lätt att tända till och få igång tävlingsnerverna. Det är inte alltid det lyckas, eftersom jag ofta känner mig som en turist i elitsammanhang och inte har så mycket med toppresultaten att göra. Denna dag såg jag däremot fram emot att kasta mig ut i terrängen. 

Tävlingsrutten på Livelox

K1-K3:

Det tar ett tag att komma in i kartan och översätta terrängen till kartbild och vice versa. Oklart om det beror på ovanan med tävlingssituationen eller om det är kartan som har dribblats för länge i någon kartkommitté någonstans. Det blir i alla fall lite osäkert stråk till K1 och lite osäker kontrolltagning av K2 och K3. Blir helt ställd av punkthöjdernas storlek. Inte Färskesjöklass på dem direkt. 

K4-K7:

Kontrollerna sitter där de ska, men kroppen vaknar inte till liv. Det blir aldrig riktigt något tillfälle att växla upp farten och det känns inte riktigt som att det finns så mycket mer fart i kroppen heller. 

K8-K11:

En liten bom på ca 15-20 sekunder på K8 efter att ha gått igenom ett tätare område på ett lite ogenomtänkt och riktningslöst sätt. Förvånas av hur otydlig stenen som sista säkra i ringkanten är på väg till K10. Till K11 så tar jag väldigt snabbt beslutet att springa väg runt och försöka få upp farten lite. Hittills har jag känt mig otroligt seg i den knixiga och kuperade terrängen. Exekveringen blir inte riktigt som tänkt då kraften i benen är borta. Det går så klart lite fortare, men det blir ingen markant fartökning och förändring i attack på resten av loppet heller. 

K12-K15

Får kontrollerna men tar så här i efterhand ett felbeslut genom att köra söder om bergsknallen på väg till K13. Helt klart snabbare att gå norr om den närmare strecket.Lite mer velighet och seghet bidrar till att det går rätt sakta här. Är ikappsprungen två minuter av startande efter mig vid K15. 

K16-K19

Försöker hänga på när jag blir ikappsprungen och går med två kontroller. Till K18 så blir det för tungt för mig, möjligen att vi också splittras i några microvägval. Jag får i alla fall kontrollen bra och är sedan före i mål.

K20-Mål

Till K20 springer jag ner på åkern istället för att gå mer rakt. Vet fortfarande inte om det är bra eller dåligt. Det är min bästa sträckplacering på hela banan men är ändå 25 sekunder efter i löptid på sträckan. Avslutar banan med i princip samma tempo som jag inledde den i. Tyvärr inte så snabbt och hela loppet kändes väldigt tungt. 

Placeringen på loppet blev 64 av 77 som tog sig i mål. Inte direkt någonting som jag lägger någon vikt vid annat än att det är lite trist att lägga ner så mycket tid på orientering och få ut så blygsamma resultat. Det var däremot inte så att jag på något sätt pressade ihjäl mig på banan, utan låg i ett tempo som motsvarar det jag har haft på de senaste tempoträningarna i Blekinge eftersom jag mer siktade på ultralången. Jämfört med 2019 (närmaste normala säsong) då jag inte ens fick springa huvudklass annat än på en långdistans så är det väl en mindre förbättring från det årets toppnotering med en 67:e placering. Historiskt har jag dock bärgat en 32:a plats på en medeldistans i elitklass, vilket är ett resultat där jag tycker att jag gör mig själv lite mer rättvisa. Vi får se om det kommer några fler tävlingar i år att slipa meritlistan på.

Kvartalsrapport

Det är dags att titta tillbaka lite på hur den senaste tiden har spenderats och därigenom bör det ju också framgå hur den närmaste tiden kan komma att utvecklas.

Först och främst så kan man säga att det börjar knaka lite i psykfogarna. Jag har börjat släppa lite på rutinerna. Egentligen av ren leda. Det är tradigt att veckorna ser likadana ut månad efter månad och att det inte finns någon tillstymmelse till ljusning. Framför allt så är allt utom att handla mat och att träna på egen hand satt på paus. Jag har däremot genom viss gemensam träning kommit fram till att jag är ganska dålig på att orientera och att springa i skog. 

Träningen fram tills nu har ju kännts bra. Tyvärr har andelen orientering i träningsdagboken stått för en alldeles för liten del. Det har uppdagats på några fartträningar härom veckan. Inte så konstigt kanske, då jag oftast får en ansenlig träningseffekt av att springa många tävlingar vanligtvis. När de egna passen mest bedrivs i lågintensivt lufstempo så spelar ett till två pass OL i veckan ganska liten roll för att utvecklas. Tyvärr, för jag såg tidigare fram emot deltagande på ultralång-SM. Nu bävar jag lite för att jag ska klara av det, givet att jag ens får springa med min något blygsamma ranking. 

Livet i övrigt står också i stiltje. Det börjar bli svårare att motivera sig att gå ut med barnet, trots att våren är i antågande. Renoveringar i hemmet står också på paus för att jag börjar tycka att det är så ohemult tråkigt. Tankarna om att bo i en nybyggd bostadsrättslägenhet börjar kännas allt mer lockande.

Samtidigt som jag kände mig mycket mer dyster och isolerad förra veckan än denna, så tvivlar jag på att det kommer vända särskilt snart då livet i allmänhet verkar se likadant ut under kommande kvartal. SL/SM-helgen nästa helg blir ett välkommet avbrott i en annars ganska långtråkig tillvaro, men jag tvivlar på att det kommer bli någon större förändring efter den helgen. 

Man får vara försiktig

Plötsligt sitter man där i bilen på väg till Ullared och tänker att det är ett rimligt nöje att köpa trädgårdstomtar för semesterersättningen - och att livet är bra härlig bara man får två veckor på Böda Sand. 

Tillvaron börjar gå tillbaka till förra årets känsla av att det måste komma något slags normaltillstånd snart. Sen sist så har hela mars arrangörer dukat under för tävlingsförbudet och april hänger på gärdesgården. Stockholm cementerar bilden av sig självt som ett jävla skitställe. Själv har renoveringsfrossan satt igång och gjort att lite för mycket vaken tid ägnas åt att tänka på gipsskivor, spackel, måleri, tapet och golvläggning.

Allt det här tar ju lite från träningsmotivationen. Sedan förra inlägget har jag haft en mer modest träningsvecka med strax över sju timmar för att få lite återhämtning med planen att trappa upp igen den här veckan. Hittills går det dåligt. Det känns lite hopplöst när tävlingsarrangemang bara flyttas längre och längre fram i kalendern. Svårt att se om SM ens blir av, eller om motionärer som jag själv ens får delta. 

Jag försöker ta en vecka i taget, vilket i nuläget innebär att tillbringa dagarna med barnet och titta på Böda Camping och Ullared på tv. Och jag måste ändå tillstå att om orienteringen inte hade räddat mig från spriten så hade jag nog varit i riskzonen för att själv stå där och visa upp en respektabel kula. Därför ska jag väl försöka rycka upp mig nu fram mot helgen så att jag inte bara släpper det som jag gjorde förra året.

Månadsavstämning

Efter att ha tillryggalagt ännu en månad i föräldraledighetens böljande landskap så är det dags för en månadsavstämning igen. Måluppfyllnaden är hög och motivationen likaså. 

Barnet får fortsatt vara utomhus varje dag. Det har erbjudits utmaningar i form av fimbulvinter i Blekinge, med en halvmeter snö och veckovisa isdygn, men det har likväl blivit av. För att inte förhärliga min egen insats här så får hon fortsatt tas om hand utomhus av någon annan ibland och någon gång har utomhusvistelsen inte varit längre än att få komma ur bilen och glo på en parkeringsficka på långresa mot Köping.

Det har även påbörjats en mindre renovering inne i huset. Ett av rummen ska bli lekrum/gästrum och gammal tapet rivs nu ner för att ge plats åt ny. Det blir eventuellt renoveringstapet och målat. En vägg ska i alla fall rivas för att ge plats åt plywood så att man kan skruva upp klättergrepp och ribbstol. Målet är att vara klar innan andra helgen i april.  

Träningen då? Jo, tackar som frågar. Det var nämligen dit jag ville komma. Det har gått oförskämt bra (famous last words) i några veckors tid nu, vilket följande screenshot från träningsdagboken kan få illustrera:

Veckosammanställning över träningstid fördelat på aktivitet. Första veckan i november 2020 i botten och sista veckan i februari i toppen. Orange = OL, grönt = löpning, rött = styrka, vitt = skidor och blått = långfärdsskridskor.

Som synes har det blivit en stegrande trend sen träningsperiodens början. Månadens träning landade till slut på 38 timmar och en kvart. Det finns många månader historiskt som har hamnat högre, men en del vintrar har passerat sen de vintrar jag tränade som mest. Jag tror däremot att jag är något på spåren när det gäller min träning just nu och det är väl att jag inte har lagt på för mycket på en gång. Det är ändå en ökning från fem till tio timmar över en period av 17 veckor, vilket får anses vara blygsam. Vanligtvis skulle en tävlingsperiod nu inledas, vilket gör att träningstiden avtar för att ge plats åt mer fart och form. Men eftersom ingen vet när en tävling får arrangeras igen så är tanken att jag ska kunna fortsätta träningen som den är och släppa när besked kommer. Lite efter devisen: alltid redo. 

Den här veckan blev något av ett crescendo med nästan 100K löpning/orientering intaxerat. Det sliter lite för mycket på mig, speciellt eftersom månaden varit fast i vinter och sedermera vårvinter vilket har gjort att mycket av löpningen har förlagts på asfalt med löparvagnen. De senaste fyra dagarna har också spenderats hos päronen i Köping, på fiktivt träningsläger med all inclusive, där det fanns barnvakt och kock som hanterade markservicen så att mer tid kunde läggas på träning.

Det är kul när det känns som att det går bra. Veckan som kommer får nog bjuda på lite lugnare träningsdagar så att denna framgångssaga kan få fortsätta. Så länge det känns bra så är jag nyfiken på hur mycket mer i träning jag kan lägga på. Det får dock komma efter några dagars återhämtning.

Självdistans och självinsikt

Jag drabbas ibland av stunder av reflektion. Det sker ofrånkomligen när jag springer. Förr i tiden var avståndet mellan ett reflekterande löppass och ett blogginlägg kortare än vad det är idag men denna reflektion har slagit mig lite oftare under den senaste veckan, varvid jag kanske kan återskapa lite av den i text denna gång.

Som så många gånger förr tar sig reflektionerna på slingriga stigar från ungdomen och upplevelser som kan speglas i nuvarande livstillstånd - och det finns ju bara en sak som har varit konstant sedan dess: orientering. 

Nu när orientering är någonting som måste manas fram på eget bevåg (p.g.a. förbjudet av staten) så blir frågan varför? mer brukad. Varför ska jag springa nattorientering när jag kan köra ett barnvagnspass på dagen istället? Varför ska jag åka iväg till en karta 40 minuter bort när jag kan springa hemifrån? Varför kollar jag in vilka elittävlingar jag ska springa under året när jag inte konkurrerar om pall- eller ens topp 10-placeringar? 

Frågan är inte allt igenom lätt att besvara. Ibland slår viljan och någon slags barnslig eufori över att hitta kontroller igenom och ibland finns det ingen mening med skiten och då lägger jag ner ett tag innan lusten återkommer. I vissa fall tar det lång tid, i andra fall inte mer än några dagar. 

Varför? är också en fråga som ställs allt oftare nu när tiden helst ska läggas på annat. Det finns ett jobb att sköta, en familj att ta hand om och ett hus att underhålla. Biljäveln ska vara körbar. Maten ska handlas och lagas. Som ungdom och junior kunde man bli förlåten för att ALL fokus lades på orientering utan någon som helst reflektion. Då SKULLE all fokus läggas på träning och orientering. Och när hela ens driv och all ens vilja läggs på någonting som genererar blygsamma resultat så kan det ge katastrofala konsekvenser om man inte har självdistans. 

Jag har självdistans. Jag kan driva med mig själv och det jag har hållt på med. Med det jag skriver, med det jag tränar och det jag säger. Det är en tacksam strategi att tillämpa när livet tillåter kognitiv dissonans. Surt, sa räven om rönnbären. Det har nog hjälpt mig att komma levande ur min inbillning om att det jag håller på med skulle vara någon slags satsning på orientering. Det är det inte, även om jag trodde på det tidigare när jag inte hade någon självinsikt.

Självinsikten har kommit på senare år. Tack vare den så vet jag att jag främst håller på med det jag gör för att det är bekvämt. Det är mycket mer ansträngande att förändra och låta livet ta nya banor. Sen gillar jag processen i att utveckla och förbättra en sak i taget. Och inte resultat, eftersom det är lika påverkbart som att få en flock apor att spela i en orkester, utan att utveckla och förbättra mitt eget utövande. När det känns rätt och när det finns tid. Det är därför jag de senaste veckorna sprungit nattcup i minusgrader och snö. Det är därför jag har åkt iväg för att springa på en karta jag inte varit på tidigare och det är därför jag kollar vilka tävlingar som (förhoppningsvis) finns tillgängliga. Ett bra resultat är bara en trevlig topping. 

Pretentiös är inget jag utger mig för att vara, även om detta blogginlägg kan ge det intrycket. Skit i mig nu, varför i helvete gör du det du gör?

Sverigepremiären ställer in

Även Sverigepremiären och Hallandspremiären dukar under för coronrestriktioner och ställer in. Således blir tävlingspremiären uppskjuten. Samtidigt åker tusentals skidåkare Vasaåket.

Sverigepremiären och Vasaloppet brukar krocka med varandra eftersom båda lägger sina arrangemang första helgen i mars. Det är inte av missunnsamhet mot Vasaåket som jag kan känna en viss bitterhet över att en tävling med mindre logistiska utmaningar än ett A till B-lopp, med färre antal förväntade deltagare och med möjlighet att dela upp banor på olika terrängområden och på olika dagar inte kan arrangeras.

Samtidigt visar det kanske på en större ängslighet bland arrangörer än att restriktionerna är hårda; för i flera veckors tid har det gått att springa nattcup i Blekinge. Förvisso med egen tidtagning - men hur långt är steget egentligen från en uthängd reflexstav till en uthängd SI-enhet och med avläsning vid målet?  

Det ska bli spännande att se hur det blir med SM- och SL-helgerna i början av april. Med tanke på SM-status för ultralången och natten så borde det visa på en allvarlig ojämlikhet mellan idrotter om dessa inte kan arrangeras, med tanke på att skid-SM (inte en chans att alla deltagare har idrott som yrkesutövning) arrangerades så sent som förra veckan. 

En halvmeter snö i Lyckeby

Igår vid lunch hade det snöat konstant i ett dygn och som ett resultat ligger nu ett gediget fluff och pryder tassemarkerna. Efter 90 minuter snöpuls i tisdags (hade jag varit lopparrangör hade det väl kallats något i stil med South East Ultimate Winter Night Trail och kostat 1500:- att delta) och efter en kortare halvtimmessväng igår när all snö lagt sig så fick jag erkänna för mig själv att detta inte är bästa underlaget för hälsenor. Jag pulsar nog igenom kvällens nattcup med individuell start, sen får jag väl kapitulera för årstiden.

Den här vintern har redan visat sig vara vinter på riktigt med två långfärdsskridskopass, en löptur över isen på Torpaviken och ett skidpass. Helgens träning blir nog skidor nu när man ändå kan åka på natursnö och löpningen får underhållas med barnvagnsjoggar - för ungen ska ju ändå ut. 

Som sagt, orienteringssverige behöver inte bli alltför stressade, tror jag, över att besked om att kunna arrangera motionslopp ska komma. Om rådande väderlag fortsätter har de flesta inte barmark förrän i april (men förhoppningsvis tidigare här hemma). 

Tiomila inställt för tredje gången

Som ett brev på posten är väl beskedet ganska väntat egentligen, men inte desto mindre en besvikelse. 

Eftersom jag nyss har skrivit om hur mycket stafetterna betyder för mig som sub-elitlöpare så är det definitivt ett slag i magen på motivationen inför säsongen. Detta på grund av att vi får hålla till godo med antingen väldigt motionärsbetonade arrangemang med enskilda startgrupper, ingen arena och helst ingenting annat heller - vilket gör arrangemangen svåra att urskilja från veckans bana på hemmakartan - eller elittävlingar med "de som har idrott som sysselsättning", vilket är svårt att ha för orienterare, och vilket jag ändå är långt ifrån att vara. Stafetterna är ändå den typ av tävling som träffar målgruppen "inte elit men ingen jävla motionär heller" på ett bra sätt.

För mig är ju motivationen ganska varierande och för att försöka hålla modet uppe så tror jag att målet med att genomföra ultralång-SM på ett bra sätt ändå kan vara aktuellt fortfarande. Det är ett mindre arrangemang, enbart riktade till seniorer (och juniorer) och väldigt ointressant ur ett publikperspektiv. Det gick dessutom bra att arrangera SM-tävlingar under förra året, så jag tror att man kommer att försöka få till ultralången och natt-SM, om än i mindre skala. 

Resten av vårsäsongen kan ju bli lite hur som helst och för att försöka ge mig själv några riktlinjer att hålla så får jag skriva ner dem här för allmän beskådan. Spöstraff om de ej efterlevs. 

- tävling är bästa träning, även om den är pandemianpassad. Lika bra att försöka delta på det som genererar en resultatlista om det arrangeras.

- träning ska bedrivas som om allt vore normalt. Någon gång hävs restriktionerna. Då får man inte vara urdålig för att man gått och väntat på bättre tider.

- att resa sex timmar för att delta på en liten stafett i Sörmland är definitivt alltid värt det. 

- att bryta för att "det känns dåligt/inte kul" är ta mig fan förbjudet. Nog för att inställda tävlingar ligger utanför ens kontroll men att gå av banan när något väl arrangeras måste bryta mot något slags budord. 

Och hör sen. 

Om restriktionerna hävs i närtid så kommer det här året säkert bli som 2013 istället, när snön inte smälte förrän i mitten av april och alla eventuella tävlingar ställs in av den anledningen. Fattas bara. Men nu väntas först besked i nästa vecka om det blir någon coronaversion av Sverigepremiären i Åhus i början av mars. 

Månadsrapport

Jag skrev ju ner några mål på vägen mot ett annalkande årsslut som jag tänkte utvärdera nu efter en månad. Ibland passar det ju extra bra att se tillbaka över den gångna tiden. Egentligen kanske det är bättre efter att det gått några fler månader men eftersom tid och lust infann sig så gör jag det nu. 

Träning:
Landade strax norr om 37 timmars träning i januari och alltså i linje med mitt ganska högt ställda mål om 425h på årsbasis. Jag får väl väga in att det i normala fall är grundträningsperiod nu och att mängden dras ner när/om det blir tävlingar. Något som är lite extra värt att notera är att jag också har slagit distansrekord i antalet löpta kilometer efter en hastig titt i träningsdagboken. Det landade på 318 km fördelat på 223.5 km löpning och 94.5 km orientering. Det har också blivit en så kallad run streak under månaden med minst ett löppass om dagen, varav det kortaste på cirka 3 km efter en dag i skidspåret (ja, i Nybro. Det blev vinter i Sydsverige). 

Barn:
Utomhus varje dag som jag har varit ledig själv med henne. Jag har inte varit ute med henne alla dagar på helgen, då jag överlåtit vårdnadshavandet till fru och morföräldrar, som har sörjt för omsorgen medan jag har tränat, vilket jag ändå får vara tacksam över. De har nog varit mest utomhus, och vad jag vet så är det nog bara en dag då hon bara varit utomhus på väg till och från bilen. 

Övrigt:
Långfärdsskridskornas existensberättigande i hemmet har förstärkts med hjälp av en tur på Färskesjön under gångna helg, så både skidåkning och långfärdsskridskoåkning har blivit av på den här vinterveckan. Det verkar hålla i sig åtminstone en vecka till, så jag hoppas på fler tillfällen.