Dagens dagens

Dagens rekreationsdag blev en mycket lyckad sådan. Jag fick sova längre än jag ville, inte för att jag gick och la mig tidigt som jag annars gjort senaste halvåret (bortsett från senaste veckan), utan för att jag inte behövde gå upp när jag hade bestämt att det var dags. En lyx jag inte ofta kan unna mig. Sedan bar det iväg ut på resa. On the road again. Denna gång på höstens första riktiga officiella distanspass.

Det är oftast så att första distanspasset sätter trenden för hur resten av vinterträningen kommer bli. Och min vinter kommer bli bra. Riktigt jävla asbra. Så kändes det idag. Med en ordentlig tur i bagaget är det dags att ta sig an fler distanspass framöver.

Passet bedrevs med vätskebälte, en tallrik gröt i magen och en iPod med kamera för att fånga en riktigt fin höstdag på bild.

Turen mätte ungefär 25K och kommer att användas som vinterns klassiker. När distansformen börjar komma blir det självklart förlängningstillägg.

Dock får jag nog erkänna att det inte bara var solen i ögonen och medvind i ryggen. Mitt uppe på Ulltunaåsen, fyra till fem kilometer hem, började det krampa i vaden. Samma vad som strulade under Lidingöloppet. Hittills har jag inte känt något förutom veckan efter Lidingö, men det känns inte heller som att det skulle vara samma problem då smärtan nu sitter lite högre upp än förut. Det gick dock bra att springa lugnt hemåt och med lite vila eller möjligtvis operation av äggstockarna så ska nog mensvärken försvinna.

Så morgondagens pass lutar mot rullskidor. En härlig sak i sig.