"The only good pace is suicide pace, and today looks like a good day to die"

Idag försökte jag för första gången närvara på Veckans halvmara med OK Linné. Och det var även där samma realisation som igår som slog mig.

1. Jag är världens bästa löpare.
2. Jag är världens sämsta löpare.

För att vidare utveckla min första realisation. Löpningen kändes lätt och väldigt rolig, trots att hela banan gick på asfalt. Kroppen var med på noterna och redo att pumpa igenom alla kilometer och kanske lite mer ändå.

Jag hoppade av loppet vid 14 kilometer, då jag efter att ha gjort ett ryck (jag kommer tillbaka till hur helidiotisk jag är) då det kändes så jävla bra, sprang en liten omväg. Det tog några minuter innan jag kunde ta ifatt klungan igen och ytterligare några minuter innan jag klev av och joggade hem.

Nu till det helidiotiska. Jag har aldrig under mitt löpande liv lärt mig hur man pacear. Hur man håller fart. Hur man sparar energi för att kunna ta fram det mot slutet. Jag. Vet. Inte. Hur. Man. Gör. Jag förstår det inte och det är helt onaturligt för mig. Det slår aldrig fel! Varje lopp jag kört har startat med inledande kilometer i överfart, för att följas av några kilometers desperation och lust att lägga mig ner på marken. I detta skede händer antingen en av två saker. Jag bryter eller springer vidare i total utmattning. I fall ett så åker jag hem och är besviken och bitter. I fall två återkommer ofta energin då jag i sakta gemak tagit mig fram till de sista kilometerna som avslutas på adrenalin. Sen åker jag hem och är besviken och bitter.

Detta beteende är högst påtagligt i tävlingssituationer eller när jag springer med folk, som idag. Av någon anledning kan jag inte, när det känns bra, hålla mig där och rätta in mig i ledet. Jag rycker. I tron om att fysikens lagar inte gäller mig. Sedan blir jag oftast ikappsprungen och/eller omsprungen.

Idag (åter)fann jag en svag länk i mitt tävlande.

Även jag och min vad kände lite var vi hade varandra idag på asfalten men det verkar som att vi just nu befinner oss på olika våglängd. Vi vill olika saker. Missförstå mig rätt, det är inte mig det är fel på. Det är den.

Jag funderar på att bjuda ut den på middag, köpa blommar och smörja upp den med tigerbalsam, men jag är rädd för att få nobben.

Konstigt nog är det inte under löpning som det ömmar men under sittande och utsträckande av foten. Det hela är väldigt mystiskt men ack så intressant.