Efter kvällens nattorientering i Linnés regi kan jag konstatera två saker:
1. Jag är världens bästa orienterare.
2. Jag är världens sämsta orienterare.
Det började bra med att jag gick ut i eget stråk, bakom resten av klungan, för att helt enkelt orientera själv. En sällsynt sak i sig. Det resulterade i att jag var en av få som inte bommade till första kontrollen. Klapp på axeln.
Sedan hände något högst oväntat. En kontroll satt inte i det löpstråk jag sprang i. Jag var alltså tvungen att läsa kartan för att hitta den.
Från stunder av fullkomligt flyt, som man ibland bara drömmer om, till stunder av total förvirring och hjälplöshet med arslet i en tvåstrecksmosse efter en hel dags monsunregn.
Det är det som är nattorientering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar