Lifvet

Innan jag går in på det här inlägget om träning och hälsa och annat tjafs så vill jag bara be om ursäkt för att den här bloggen tydligen har börjat handla om träning. Jag ska med omedelbar verkan (efter det här inlägget. Kanske nästa också. Vi får se) sluta upp med tramset och sammanfatta det hela med att jag tränar jävligt bra.

Efter en månad av påökad träningsmängd i ett stelfruset Uppsala så gick jag till dr. Google och självdiagnostiserade mig med benhinneinflammation. Egentligen så kände jag bara efter när jag sprang och tyckte det var på tiden att jag gjorde något annat eftersom jag inte kunde ta ens en sorglig ursäkt till ett löpsteg på de sista träningarna förra veckan. Då jag ändå var i "känna efter"-tagen så märkte jag att livsglädjen var som bortblåst och en lymfkörtel i ljumsken var svullen. Efter ännu en Googlesökning så var jag helt övertygad om att jag hade cancer ett par dagar förra veckan och grävde ner mig i mörka tankar om död, lidande och Melodifestivalen. När jag vaknade en morgon så var jag lite smått förkyld och fick där svaret på varför jag varit så seg och hängig på sista tiden. Doktorn ordinerade några fingrar whiskey om kvällen och förkylningen blev i alla fall som bortblåst.

I fredags fick jag tillbaka lite av min borttappade motivation då jag för första gången fick sticka ut i Fjällnora och testa mina nya långfärdsskridskor. Sanna mina ord, det var en upplevelse där livet fick tillbaka sin mening.  Efteråt for jag upp till Sandviken för att umgås, något jag numera sällan gör då folk har en tendens att få mig på dåligt humör. Helgens umgänge var det dock inget fel på och jag snuddade nästan vid en känsla som kan liknas med "glad". Anledningen till resan var egentligen för att korta avståndet till Rättvik där jag under lördagen sprang Siljan Snowshoe Race, ett lopp jag inte är så nöjd med och därför inte kommer beskriva i vidare ordalag.

Något som jag däremot är mycket nöjd med är den trerättersmiddag som jag snurrade ihop hemma hos Gunnar och som vi bjöd den självinbjudne Maria på under omständigheter som hon hade tolkat som "fulmiddag" men som i själva verket var mycket fin om jag får säga det själv.

Livet fortsatte med att återfå sin mening idag på ett soligt skidpass utanför Storvik där klockan stannade på 2h34min och 38 kilometer som gick som i en handvändning.

Och bara sådär så har jag skrivit ett blogginlägg med 2333 tecken med blanksteg inräknat då jag egentligen skulle skriva en skoluppgift med minst 1000 tecken inklusive blanksteg. Sånt som händer.