Och för femtielfte gången säljer Orienteringen sin själ...

Idag sprang en massa personer sprint i Linköping. Säga vad man vill om sprint: man kan gilla det, man kan hata det och man kan ha en sund likgiltig inställning till sprint som tävlingsform. Jag har gillat sprint. Men det är bara för att jag hade mina bästa resultat från sprintlopp, vilket snarare säger att jag är en bättre löpare än orienterare mer än att sprint har ett existensberättigande. Nu hatar jag sprint. Jag tycker det är en patetisk ursäkt till att locka fler utsocknes till den lilla men ack så gemytliga byns årliga midsommardans. Utsocknes som plundrar, förstör och våldtar våra kvinnor.

Självklart hänger det här ihop med att jag sprang dåligt senast jag sprang sprint, men låt oss bortse från det ett slag.

Den här pussyfieringen har redan hänt i andra idrotter som varit lite egna och som fått mediauppmärksamhet. Jag tänker främst på skidor och skidskytte. Långa, hårda banor har blivit nedkortade till några vändor på en slinga med skarpa svängar där den som har mest flyt i att inte få sin stav knäckt av en motståndares skida i en spurt vinner. Och nu har turen kommit till orienteringen.

Lyckligtvis har vi fortfarande hårda tävlingar som håller tillbaka den här infantila utvecklingen. Som 10MILA. "Springer man på natten?! Så långt?!" är normal respons hos gemene man när man berättar vad man sysslar med under helgen.

12 minuter på 2,5 kilometer i ett bostadsområde har inte riktigt lika stor genomslagskraft. Och ett vinnande argument till varför man ska avskaffa sprint på seniornivå är ju att det inte finns en jävla "utsocknes" som bryr sig ändå, oavsett distans, vilket ju gör sprinten ganska meningslös.

Det var inte av principiella skäl som jag inte sprang idag. Jag hade examinerande seminarium och en hemtenta som delades ut. Annars hade även jag varit på plats och låtit publikvänliga banor och god sikt med inslag av minimal orienteringsteknik förstöra orienteringens goda rykte. För jag gillar ju att tävla. Och det är ju inte så att jag vill stå över en tävling för att en arrangör bestämmer att vi inte ska springa riktiga banor, utan ha plask&lek-skola istället.

Någon gång skulle jag dock vilja se en förbrödring hos alla som vill behålla idrottens själ och helt enkelt skita i att anmäla sig när tävlingsprogrammet erbjuder sprint. Denna töntigaste av distanser. Det är min dröm.