Jag har inget kvar att berätta

Det finns ett - jag ska inte kalla det ordspråk - men uttalande bland lärare att skolan inte lär elever ett språk, utan den berövar dem hundra. Jag kan känna det påtagligt då jag själv tvingas tillbringa en längre tid med att få ur mig uppsatser, rapporter och PM. Just nu är en sådan period, då det mesta av skrivandets lust går åt till att döda kursuppgifter.

Ibland kan jag känna att det skulle vara en bra idé att hoppa av gymnasiet, så här i efterhand. För det dödade all glädje för skrivande som jag kände innan dess. Och nu på universitetet är det ännu mer påtagligt. Det finns inga fler ord, inget mer att berätta, inget som känns värt att skriva ner. Skrivande handlar inte om skapandets ädla konst längre, utan bara om att erövra en kod med vilket man kan återge kurslitteratur utan att åka fast med att citera rakt av.

Att skriva har ändå varit något jag alltid tyckt är kul, men det eviga brännandet av ljuset i båda ändar har tvingat glädjen på knä. Speciellt just nu, när slutet av en kurs närmar sig och alla skrivuppgifter ska in.

Därför kan jag känna att valet av yrke också känns rätt, paradoxalt nog. Jag vill bli svensklärare för jag vill kunna förmedla denna lust till att skriva men också till att förstå text på ett djupare plan. Men denna förbannade jävla utbildning förvandlar mig bara till en cynisk, felsökande, rättande jävla robot som inte känner något själv för de texter jag skriver.

Jag har inget kvar att berätta, ingen tid för reflektion och ingen glädje i skrivandet. Lägg till det en avsaknad av upplevelser jag annars skriver om, då jag inte kan leva mitt liv på det sätt jag vill. Springandes, hoppandes orienterandes. Därav denna beklagan över sakernas tillstånd. Hetsen och plikten ligger ändå som en piska över mig att prestera NÅGOT i min annars prestationslösa vardag, som inte inbegriper rapportskrivande om didaktiska analyser eller estetiska dimensioner.

Halva utbildningen gjord, halva utbildningen kvar. Huruvida bitterheten och cynismen befinner sig halvvägs på en resa mot alldagligheten återstår att se om två och ett halvt år.